Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen.
I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om året fram till 2033 för att råda bot på detta, ett byggande vi inte är i närheten av. Samtidigt går fler än 10.000 byggnadsarbetare utan jobb, den högsta siffran sedan finanskrisen 2008.
Det byggs för lite, och det som byggs är bostadsrätter och nyproduktion med hyror som en undersköterska eller lagerarbetare aldrig kan betala.
Nästan 200.000 unga vuxna bor kvar hemma mot sin vilja. Trångboddheten närmar sig 20 procent och tär på familjerelationer, på barns sömn och studiero. I storstadsregionerna överstiger snitthyran 10.000 kronor i månaden.
Samtidigt subventionerar staten de ägande hushållen genom ränteavdraget, där nästan hälften går till den rikaste fjärdedelen av befolkningen.
Den svenska bostadsmodellen har medvetet monterats ned. Under 1990-talet och 2000-talet marknadsanpassades de kommunala bolagen, ombildningarna till bostadsrätt accelererade och den statliga bostadsfinansieringen avvecklades.
Bostaden upphörde att vara en del av välfärden och blev en vara som alla andra. Och marknaden gör vad marknader gör: gynnar den som redan äger och slår mot den som inte gör det.
Idag beter sig de allmännyttiga bostadsbolagen som vilka vinstdrivande fastighetsbolag som helst. Vilket parti ordföranden i bolagens styrelser tillhör spelar föga roll, hyrorna höjs ändå.
Kommunisterna vill se något annat. Bostad är en social rättighet, inte ett vinstobjekt. Stat och kommun ska ta ansvar för hela bostadsförsörjningen: finansiering, byggande, reparationer, uthyrning och hyressättning.
Utförsäljningarna av allmännyttan ska stoppas och spekulanterna ska kastas ut från bostadsmarknaden. De höga hyresnivåerna gör att det inte räcker med att frysa hyrorna, de måste sänkas.
Den politiken får vi inte gratis, varken av Tidöregeringen eller av en socialdemokrati som kapitulerade för marknaden för länge sedan. Den vinns när hyresgäster och arbetare organiserar sig och tar tillbaka makten över våra egna hem.
