Latinamerika i förändring

Det är december 2009. Vintern har tagit ett fast grepp om Köpenhamn. I en idrottshall i den danska huvudstaden talar Hugo Chávez. Den venezuelanske presidentens ord är allt annat än kylslagna.

”Den socialism som de trodde var död har återuppstått. Sydamerikas och Karibiens revolutioner kommer att spridas mot Europa, mot Danmark… Och det är en absolut nödvändig revolution, vilken mänsklighetens framtid hänger på.”

Det är inte bara Chávez som har lämnat de fina salongerna vid FN:s klimattoppmöte några kilometer bort för att möta tusentals danskar och svenskar. På scenen finns Bolivias president Evo Morales, Kubas vicepresident Estaban Lazo, Nicaraguas utrikesminister Samuel Santos Lopez och andra representanter för medlemsländerna i ALBA, Bolivarianska alliansen för folken i vårt Amerika.
Talarna lyfter fram vikten av solidaritet och enhet mellan folken, av frigörelse från imperialismen och argumenterar för ett avskaffande av den destruktiva kapitalismen.

På plats i folkhavet denna mörka decemberkväll, där inomhustemperaturen har mer gemensamt med karibisk hetta än nordisk vinterkyla, slås jag av hur snabbt Latinamerika förändrats.

Bara tio år tidigare var verkligheten en annan. Nyliberal chockterapi och brutalt förtryck av folkliga, progressiva rörelser under de gångna årtiondena hade satt djupa spår. Visst fanns det undantag. Det socialistiska Kuba hade överlevt både Murens fall och USA:s terror i alla dess former. Men den allmänna bilden var att det var högern som satte dagordningen.

Därför väckte det inga större reaktioner när den tidigare arméofficeren Hugo Chávez vann presidentvalet i Venezuela i slutet av 1998. Han hade lett ett kuppförsök 1992, men avtjänat sitt straff. Chávez hade vunnit folkets hjärtan genom löften om att bekämpa orättvisorna och fattigdomen. Men hans politiska visioner var varken särskilt radikala eller medvetna. Vilket Chávez senare erkände i magasinet Time 2006.

”När jag släpptes ut från fängelset [1994] och började mitt politiska liv utgick jag naivt nog från Tony Blairs förslag om en ’tredje väg’ mellan kapitalism och socialism – en kapitalism med ett mänskligt ansikte.”

Chávez ”bolivarianska revolution” inleddes med försiktiga demokratiska och sociala reformer. Det var dock att gå för långt, ansåg den venezuelanska elit som i årtionden levt gott på inkomsterna från landets olja. Överhetens motstånd kulminerade 2002 i ett statskuppförsök och ekonomiskt sabotage – allt med USA:s stöd. Men folket lät sig inte tryckas ner på nytt.

De venezuelanska revolutionärerna ställdes inför ett val; böja sig för reaktionen, eller fördjupa den process som inletts.

”Jag gör det här för att hjälpa människor som inte kan läsa och skriva. Jag håller inte med Chávez om allt men han har hjälpt folket att öppna ögonen, hjälpt dem att förstå att de inte ska känna sig underlägsna.”

Iván Vegas är bara tretton år gammal. Han står på gårdsplanen framför ett höghus i 23 januari-området i Caracas, Venezuelas huvudstad. Det är drygt tjugo grader varmt denna lördag förmiddag i juli 2003. Vi är nio svenska kommunister som rest till Venezuela för att studera samhällsomvälvningen. Tillsammans med venezuelanska gräsrotsaktivister ska vi knacka dörr, presentera alfabetiseringsprogrammet och ta in anmälningar.

Kampanjen för att lära landets 1,5 miljoner analfabeter att läsa och skriva har just inletts. Det var ett av de många sociala program som regeringen sjösatte under 2003 med syftet att skynda på och fördjupa revolutionen. Gratis utbildning ända upp till universitetsnivå sågs som en av grundstenarna för att lyfta folket ur okunskap och fattigdom.

Det fanns dock hinder på vägen. Många högutbildade venezuelaner – läkare, lärare, ingenjörer och så vidare – stödde högern. De ville tjäna pengar, inte befatta sig med de fattiga massorna.
Regeringen hade inget annat val än att vända sig till Kuba, i Latinamerika känt för sin solidaritet och välutbildade befolkning. Tusentals läkare, lärare och annan kubansk expertis anlände till Venezuela, som i utbyte erbjöd Kuba olja.

Det fick högeroppositionen att gå i taket och skrika sig hesa om ”kubansk invasion” och ”kommunistisk diktatur”. Men för miljontals fattiga venezuelaner betydde kubanernas insatser ett bättre liv.

Det dröjde ytterligare en tid innan revolutionärerna gjorde upp med sin naiva tro på en mänsklig kapitalism. 2005 förklarade Hugo Chávez att valet för framtiden står mellan socialism och barbari.

Några veckor tidigare hade Venezuela och Kuba formaliserat samarbetet genom att grunda den progressiva alliansen ALBA. Det fanns fler tecken på att Latinamerika tagit de första stapplande stegen bort från sitt historiska under-ordnande.

Lula da Silva vann presidentvalet i Brasilien och tillträdde 1 januari 2003. Några månader senare tog Nestor Kirchner över i Argentina, och i mars 2005 var det dags för Tabaré Vasquez i Uruguay.

I dessa länder var – och är – målsättningen inte antikapitalisk utan att bryta med nyliberalismen och föra en socialt inriktad politik. Men de strävar också efter att frigöra sig från USA:s förödande grepp genom samarbete, allianser och handel bortom imperiets kontroll.

Därför var maktskiftena i dessa länder av oerhörd betydelse för Kuba och Venezuela. Särskilt Brasilien, Sydamerikas överlägset största land, bidrog – och bidrar – till att skapa ett politiskt utrymme för regeringar och folk med mer långtgående visioner. Vilka snart skulle bli fler.

”Tänk att ett så rikt land som Bolivia, med all gas, olja, mineraler och skog, samtidigt kan vara ett av världens fattigaste länder. ”

Zacarias Flores, vice ordförande för Rörelsen för socialism, MAS, i Bolivia är på Sverigebesök. Vi möts i en föreningslokal i Viktoriahuset, Göteborg, i november 2005. Mörket och kylan minskar inte hans optimism inför det stundande parlaments- och presidentvalet.

Zacarias Flores presenterar den plattform som MAS och dess presidentkandidat Evo Morales kandiderar på. Den har tagits fram utifrån diskussioner över hela Bolivia. Huvudpunkterna är nationalisering av naturresurserna samt inkallandet av en konstituerande församling. En ny konstitution ses som ett verktyg för att bryta århundraden av diskriminering och förtryck av ursprungsfolken och skapa ett mer demokratiskt och rättvist samhälle.

”Vi går framåt i alla opinionsmätningar”, säger Zacarias Flores och förklarar att målet är att få över 50 procent av rösterna.

Intervjun publicerades i Proletären veckan därpå med rubriken ”Bolivias vänster tar sikte på makten”. Det ska erkännas att jag då inte trodde att MAS och Morales skulle lyckas. Ibland är det riktigt roligt att ha fel.

”Tillsammans, enade, ska vi ändra historien, inte bara i Bolivia, utan i hela Latin-amerika och befria oss från USA-imperialismen”.

Det förklarade den tillträdande presidenten när han efter valsegern framträdde med Fidel Castro på Kuba. Evo Morales påpekade att det kubanska folket, med sin ständiga kamp för rättvisa, sått fröna till de frukter som nu skördas i Latinamerika.

Snart anslöt sig Bolivia till ALBA. Detsamma gjorde Nicaragua, efter Sandinisternas och Daniel Ortegas återkomst till makten i januari 2007. I augusti 2008 var det dags för Honduras, lett av den allt mer vänsterorienterade liberalen Manuel Ze-laya, att bli medlem. Och i juni 2009 valde Ecuador och dess radikale president Rafael Correa att ansluta landet till den av Kuba och Venezuela grundade alliansen.

Vid ALBA-toppmötet i Havanna i december 2009 gjorde Kubas president Raul Castro en summering:

”Konfrontationen mellan två historiska krafter håller på att bli allt mer akut i Latinamerika och Karibien. På ena sidan en beroende, elitistisk och exploaterande politisk och ekonomisk modell ärvd från kolonialismen och underordnad imperiets intressen. På den motsatta sidan, framryckningen av de revolutionära och progressiva krafterna, som representerar de av tradition berövade klasserna och de som har lidit under diskriminering, engagerade för social rättvisa, för verkligt oberoende för folken i regionen och för strävan för en rättvis fördelning av kontinentens jättelika rikedomar.”

Det har hänt mycket i Latinamerika på kort tid. Men det är en allt annan än enkel väg som ovan nämnda stater och folk slagit in på. Det handlar, som Raul Castro beskriver, om förtryckta nationer och förtryckta klasser, som reser sig mot förtryckarna. I denna hårda strid för en bättre värld är misstag och bakslag oundvikliga. Och segern är långt ifrån säkrad.

USA-imperialismens militära närvaro i regionen är större än någonsin, och Obamas administration fortsätter att blanda sig i de progressiva ländernas interna angelägenheter. Alltifrån politisk opposition till våldsverkare och kuppmakare får stöd.

Det är Honduras ett bevis för. Som ett resultat av kuppen i juni 2009 är sociala reformer, folkligt inflytande och ALBA-medlemskap ett för stunden avslutat kapitel. Och de honduraner som kräver att demokratin ska återinföras, som kräver rättvisa, bekämpas med terror.

Bakslagen till trots är det den progressiva utvecklingen som präglat det senaste decenniet. Några konkreta exempel på vad det betytt:

• För det första har de sociala satsningarna lyft tiotals miljoner människor ur fattigdom och förbättrat levnadsförhållandena för ännu fler. I tre länder, Venezuela, Bolivia och Nicaragua, har analfabetismen utrotats med hjälp av det kubanska alfabetiseringsprogrammet Yo sí puedo.

• För det andra har strävan efter frigörelse bidragit till att försvaga USA:s ställning som ensam supermakt.

• För det tredje har ALBA-länderna lyft in den dödförklarade socialismen i den politiska debatten, som under klimatmötet i Köpenhamn 2009. Det är en socialism som än så länge mest är en viljeyttring, och det är när den ska förverkligas som de verkligt svåra utmaningarna väntar.

Men oavsett framtiden är det en framgång för alla antikapitalister att det världs-omspännande kapitalistiska systemet ifrågasätts. Vem hade kunnat tro det när Hugo Chávez blev president 1999?

En sista återblick till Venezuela, juli 2003. Platsen är bergsbyn Winche, ett par timmars bilfärd från huvudstaden. Vi guidas runt av en ung kvinna, Alícia Gil. Nya hus byggs för att ersätta plåtskjulen. Det handlar om mycket mer än att ge invånarna värdiga bostäder, berättar hon. Om möjligheter att utöva kultur, tillgång till vård, lek-platser för barnen, och om att uppmuntra föreningsliv och politisk aktivitet.

Alicia Gil utstrålar självförtroende. Hon talar snabbt och vill så gärna att vi svenskar ska förstå Venezuelas revolution. Hennes ord är lika mycket en summering av den rörelse som svept – och sveper – över Latinamerika.

”Innan Chávez blev president levde vi i fattigdom och isolerade från makten. Med den revolutionära processen har vi vanliga människor erövrat en delaktighet i landets styre. Förut visste vi till exempel inte hur mycket landets olja var värd, vi visste inte vilka resurser vi hade. Det vet vi nu.”

Innan vi sätter oss i bilarna för att åka tillbaka till Caracas, ropar hon:

”Jag hoppas ni förstått att det är vi, folket, som gör revolution, inte slipsmänniskorna.”

DELA ARTIKEL