Hoppa till huvudinnehåll

Kongos befrielse blev kris

I år är det 60 år sedan Kongokrisen. Teddy-John Frank, före detta internationell sekreterare för Kommunistiska Partiet, berättar om Patrice Lumumba, Mobutu och imperialistmakternas inblandning.

Patrice Lumumba ledde Kongos frigörelse från Belgien men avrättades ett drygt halvår efter självständighetsdagen.

Det är i år 60 år sedan den politiska konflikt som så småningom kom att kallas Kongokrisen ägde rum. Det handlar om det Kongo som idag heter Kongo-Kinshasa, men som mellan 1971 och 1997 bar namnet Zaire. Och som före 1960 var kolonin Belgiska Kongo, sedan kung Leopold II 1908 ”skänkt” denna sin privata egendom till sitt hemlands regering att administrera. 

Denne kung ”fick” personligen landet vid den Berlinkonferens som ägde rum 1883-84, då Tysklands kansler Otto von Bismarck samlade ledare från ett antal europeiska länder för att göra en slutgiltig kolonial uppdelning av främst Afrika, men även delar av Asien. Tyskland hade på grund av sin särskilda historia kommit ”på efterkälken”, och fick nöja sig med vad som fanns kvar att roffa åt sig, bland annat Tanganyika (dagens Tanzania) och Süd West Afrika (dagens Namibia). 

Under kung Leopold II förslavades folken i detta stora land i jakten på arbetskraft till de omfattande gummiplantagerna, gruvorna och exploateringen av andra andra naturtillgångar. Det finns beräkningar som uppskattar att mellan åtta och tio miljoner kongoleser mördades, svältes till döds eller omkom i en för tidig död i jakten på rikedomar för makthavaren och hans entourage, en massförintelse av människor som är ringa känd idag. 

Apropå gruvdriften: redan den brittiske upptäcktsresanden David Livingstone hade i mitten av 1800-talet upptäckt att i Katangaprovinsen skedde en för tiden omfattande verksamhet för att utvinna främst koppar. Han fann till sin förvåning att man där också använde metallen som ett slags mynt i form av stora kopparstycken.

Livingstone riktade sig till den brittiske kolonialbyggaren Cecil Rhodes (samme Rhodes vars staty BLM-demonstranter i Oxford förra veckan kräver skall rivas) och uppmanade denne att lägga under sig denna rika  Katangaprovins och inkorporera den i de brittiska kolonierna, det vill säga dåvarande Nord- och Syd-Rhodesia. 

Belgiens roll och agerande som kolonialmakt är betydligt mindre känd än Storbritanniens, Frankrikes, Spaniens och Portugals. Men den belgiska regeringens makthavare hade en attityd och ett rasistiskt förakt gentemot lokalbefolkningen liknande deras. Som generalguvernören för Kongo och Ruanda och Urundi (dagens Rwanda och Burundi), Pierre Ryckmans, formulerade saken 1931: ”Att tjäna Afrika är att civilisera det”. Han klargjorde också att det skulle ta ”flera generationer” innan det målet skulle vara uppnått. 

Efter andra världskrigets slut och inför Förenta Nationernas tillkomst talades inledningsvis mycket om ”fred i vår tid”, mänskliga rättigheter för alla och internationell rättvisa. Men kalla kriget och kampen mellan den ”fria världen i väst” och det socialistiska och kommunistiska hotet i öst avlägsnade snabbt sådant tal. 

Den antikoloniala frihetskamp som samtidigt steg för steg växte fram över stora delar av den afrikanska kontineten – om än i olika former – ställde de kapitalistiska och koloniala stormakterna inför något annorlunda frågor: hur behålla så mycket som möjligt av makt, ägande och politisk kontroll över de forna kolonierna, samtidigt som de gavs – eller tillkämpade sig – nationell självständighet?

Bland de tidigaste självständiga nya nationerna i Afrika var bland annat Ghana (fd brittiska Guldkusten) och Guinea. Ghanas förste president Kwame Nkrumah blev på 50-talet en viktig kraft i processen, liksom hans kollega Sekou Touré i Guinea. Vilket visas bland annat av att dessa två tillhörde de afrikanska ledare som FN:s generalsekretare Dag Hammarskjöld försökte utnyttja när Kongokrisen blev akut 1960.

Årskiftet 1957-58 ägde Kongos första kommunala val rum, dock begränsade till de största städerna. Och endast för belgier boende i landet och särskilt utvalda inhemska svarta kongoleser. 1950 hade ett slags politiskt parti bildats, inspirerat av bland andra jesuitpastorn J. van Bilsens, för att understödja dennes ambition att kristna kongoleserna. 1955 lade han fram en 30-årsplan för Kongos politiska frigörelse, men verkligheten passerade snart denna plan. 

1958, i grannlandet Kongos (fransk koloni) huvudstad Brazzaville, bjöd Frankrikes premiärminster (som snart skulle bli president) general de Gaulle ”sina” afrikaner friheten. Belgiens regering förklarade kort därefter att också belgiska Kongo skulle ”dekoloniseras”. ”Beviset” var att landets kolonidepartement döptes om till ”ministeriet för Kongo och Ruanda-Urundi”. 

I oktober 1958 bildades Mouvement National Congolais (MNC), vars ordförande var Patrice Lumumba. Samtidigt bildades Conakat av Moise Tchombe i Katanga. Katanga var den rikaste regionen i Kongo och svarade för närmare hälften av alla inkomster Belgien fick från sina kolonier. 

Lumumba klargjorde tidigt att han krävde en stark centralmakt i ett självständigt Kongo, detta för att landet inte skulle upplösas i en rad rivaliserande stamkungadömen. Detta också därför att stammotsättningar i första hand inte fanns mellan olika provinser, utan inom dem. Han vände sig därför med kraft mot andra ledares uppfattning att Kongos statsform skulle vara en federation. 

Hur rätt Lumumba hade i sin analys har bittert bevisats för Kongos befolkning de 60 följande åren. Men i den ligger också att han själv utgjorde en fara, inte för landets invånare, men för alla imperialistiska och post-koloniala krafter; som visserligen tvingats inse att tiden var inne för att låta infödda ledare sitta som statschefer, presidenter och ministrar, men endast om de samarbetade med de tidigare herrarna. 

Samma år samlades den första all-afrikanska konferensen i Accra, Ghana, sammankallad av landets president Kwame Nkrumah. Några rader ur Patrice Lumumbas tal där säger något om förhoppningarna:

”Denna historiska konferens, som bringar oss tillsammans, oss politiker från alla Afrikas länder, visar, att trots gränser och etniska skillnader, har vi samma sinne och samma önskan att göra vår kontinent till en lycklig kontinent, fri från ängslan och fri från fruktan för kolonial dominans. Ned med kolonialismen och tribalismen! Länge leve den kongolesiska nationen! Länge leve ett fritt Afrika!”   

Lumumba och Kongos blivande förste president, Joseph Kasavubu, verkade som något av ett samarbetspar i förhandlingarna om självständighet med den belgiska regeringen. Inför det avgörande mötet i januari 1960, överraskades de belgiska delegaterna av beskedet att de olika kongolesiska delegaterna (som tillhörde olika partiliknande grupperingar från olika provinser) enats i en ”front commun”, ”i avsikt att leda Kongo till omedelbar frihet i nationell sämja”.  Efter en del turer tvingades belgiens konseljpresident Eyskens summera:

”Det är oundvikligt att Kongo går mot oberoende, och det är omöjligt att hindra det från att förvärva detta nya slags politiska frihet. Regeringen handlade riktigt, då den generöst beviljade Kongo dess frihet.” 

På möte den 27 januari fastställdes självständighetsdagen till den 30 juni 1960. På mötet sade Lumumba bland annat:

”Vår självständighet betyder inte att vi avbryter förbindelserna med Belgien, inte heller att vi driver belgierna ut ur Kongo […] Vad vi begär är att belgierna i Kongo anpassar sig till den nya situationen, och att de inte bara tjänar det kongolesiska folket utan hela mänskligheten […]”

Självständighetsdagen firades den 30 juni 1960.

Men verkligheten blev snabbt en annan. I Kongo fanns sedan 80 år en stor belgisk militär närvaro, kompletterad med 10 000-tals legosoldater att tjäna kolonialintressenas sak. I uppgörelsen från januari står det uttryckligen att det är landets centralregering som skall leda landets utrikespolitik, dess armé, tullsystem och valuta, liksom kommunikationerna mellan provinserna samt den högre skolundervisningen. 

Imperialistländerna som USA, Storbritannien och Frankrike insåg hotet. Man utnyttjade omedelbart de lokala ledare som såg sig berövade möjligheten att bygga upp sina egna små kungadömen om den centrala styrelseformen skulle tillåtas och permanentas.

Sabotage mot dess arbete inleddes omedelbart efter att parlamentet formellt utsett Kasavubu till landets president och Lumumba till dess regeringschef. Dels utbröt lokala militära skärmytslingar, ledda av belgiska officerare, dels förstördes och saboterades tåg, telefonledningar och annan teknisk utrustning. 

”Det är möjligt att vi måste begära Sovjetunionens intervention, om västmaktslägret icke upphör med sin aggression mot Kongo-republikens suveränitet”, skrev den nybildade Kongo-republikens politiska ledning, det vill säga premiärminister Patrice Lumumba och president Joseph Kasavubu, i ett telegram till sovjetledaren Nikita Chrustjov den 15 juli, alltså enbart fjorton dagar efter självständighetsdagen. Och den sovjetiska statsledningen svarade:

”Om de stater, som direkt utför den imperialistiska aggressionen mot Republiken Kongo, och de som driver på dem fortsätter sina brottsliga handlingar, kommer Sovjetunionen inte att dra sig för beslutsamma åtgärder för att sätta stopp för aggressionen.” 

CIA:s stationschef i Kongos dåvarande huvudstad Leopoldville – Lawrence Devlin – beskrev någon vecka senare, i en hemlig rapport till USA:s president Eisenhower och dennes säkerhetstjänst, läget som ”klassiskt kommunistiskt försök till övertagande”, när Lumumba-regeringen fick hjälp av sovjetiska tekniker och efterfrågat tekniskt material. 

Hans rapport avsåg att övertyga den nationella säkerhetsledningen inom CIA om att Lumumba måste avlägsnas från den politiska maktposition han var på väg att erövra och vinna befolkningsmajoritetens stöd för.

Motsättningarna växte snabbt. Den 11 juli 1960 deklarerade provinsen Katanga sin självständighet. Det var dess ledare Moise Tshombes svar på centralregeringens deklaration. Det framkom snart att Tshombe ingått ett avtal med Belgien om samarbete, där belgisk militär skulle kunna försvara belgiska tillgångar mot att Bryssel erkände Katanga som ett självständigt land. 

Samtidigt förändrades Förenta Nationernas roll i krisen. Från att ha stött det rimliga kravet att alla belgiska militära trupper skall lämna Kongo, meddelade Hammarskjöld den 12 augusti att FN inte kunde ge centralregeringen, det vill säga Lumumba, något stöd i dess konflikt med provinsregeringen i Katanga. 

Lumumba svarade i brev två dagar senare, att han inte ansåg att FN skulle hålla sig ”neutralt”, utan ställa sina resurser till centralregeringens förfogande, allt i enlighet med tidigare beslut i FN:s resolutioner gällande Kongo. 

Också helt i linje med vad FN och Hammarskjöld före självständig-
hetsdagen aktivt medverkat till, när en rad afrikanska länder sände militära enheter för att hjälpa till, sedan parterna kommit överens om att närvarande belgisk trupp inte fick agera överhuvudtaget.

Den 5 september förklarade istället president Joseph Kasavubu Patrice Lumumba avsatt som premiärminister. Lumumba vann dock nytt förtroendevotum i parlamentet, varefter strider bröt ut mellan väpnade styrkor, lojala med presidenten respektive Lumumba. Efter ett par dagar beordrade arméns överbefälhavare, överste Joseph Mobutu, eld upphör för samtliga kongolesiska soldater. 

Ordern efterlevdes märkligt nog, och den 14 september genomförde översten ett slags statskupp, och ersatte landets regering med ett så kallat kollegium. Samtidigt gav han gav order om att all sovjetisk personal skulle lämna landet och meddelade att han avsåg att stänga Sovjetunionens och Tjeckoslovakiens ambassader. 

Hans styrande kollegium meddelade att Mobutu ”räddat Kongo undan den kommunistiska kolonialismen och den marxist-leninistiska imperialismen”.

Uttalandet ledde omedelbart till att Mobutu fick uttalat stöd från USA:s regering. CIA lämnade dessutom strax efteråt Mobutu hemlig information, som sades visa att Lumumba planerade att mörda honom. 

Nästa steg från Mobutu var att kräva att de afrikanska militära enheter som tidigare kommit till landets hjälp omedelbart skulle lämna Kongo. Vilket föranledde Ghanas president Nkrumah att kalla Mobutu för en simpel hantlangare åt imperialismen. Vilket han fortsatte vara under alla sina år som regeringschef i landet.

Så Lumumba häktades av Mobutu. Detta trots att FN tidigare garanterat hans säkerhet i det kaos som blivit följden av senaste tidens händelser. Även Kasavubu, som ju tidigare avsatt honom, krävde ett ingripande från FN, men inget gjordes. 

I slutet av november försökte Lumumba fly från det fängelse han satt inspärrad i, men greps, misshandlades och fördes efter nyåret till Katanga där han avrättades den 17 januari 1961.

Vad som hände härefter är kanske hos många knutet, fortfarande så här en och en halv generation senare, till FN:s dåvarande generalsekreterare svensken Dag Hammarskjölds död. 

I de växande motsättningarna och väpnade sammanstötningar mellan olika lokala ledare och deras uppbackare, gjordes misslyckade försök att med FN:s hjälp bryta denna negativa spiral. Det var i detta arbete som Dag Hammarskjöld befann sig på väg till Zambia den 17 september 1961, då hans plan störtade.  

Så sent som förra året publicerades en dokumentärfilm – ”Cold Case Hammarskjöld” – som hävdar att nyfunna dokument och en loggbok från den belgiske piloten och legoknekten Jan van Risseghems kvarlåtenskap skulle bekräfta att planet Hammarskjöld färdades i, inte störtade på grund av motorfel utan att det blev nedskjutet av just denne van Risseghem. 

Filmen hävdar även att Risseghem själv bekräftat saken för nära vänner innan han avled. 

Frågan om Hammarskjölds DC-6:a verkligen blev nedskjuten vid Ndola i september 1961, då han var på väg till ett möte med utbrytarprovinsen Katangas ledare Moishe Tshombe, får dock fortfarande anses obesvarad. Åtminstone saknas någon fullständig bevisning.

Fakta

FN och Kongo

  • Förenta Nationerna hade något år efter sin tillkomst 1945 ett 60-tal medlemsländer.
     
  • De följande tio åren blev endast ett tiotal ytterligare nationer invalda, men det därpå följande decenniet ökade antalet medlemsländer till cirka 110. Idag är antalet 193.
  • Den USA-stödde Mobutu var från 1965 diktator i landet, som han 1971 döpte om till Zaire, fram till maj 1997 då han störtades. Han dog i exil i
    Marocko i september samma år.

  • Sedan 1997 är det officiella namnet åter Demokratiska republiken Kongo, men skiljs ofta från det mindre grannlandet i väster (Republiken Kongo/Kongo-Brazzaville) genom att också ange huvudstaden: Kongo-Kinshasa.

  • Kongo-Kinshasa är till ytan ett av Afrikas största länder, runt 2,3 miljoner kvadratkilometer. (Mer än 5 gånger Sveriges storlek.)
     
  • Några lästips: Ruth Slade: The Belgian Congo; Birnbaum-Sparring: Kongokrisen och FN; Colin Legum: Congo Disaster; FN-protokoll med resolutioner i Kongofrågan 1960