Hoppa till huvudinnehåll
Av
marcus.jonsson@proletaren.se

Fienden är välorganiserad

Klasskampen kan kanske framstå som död och begraven men den pågår för fullt varje dag. Tyvärr är det sedan ett kvarts sekel tillbaka kapitalisterna som ständigt och målmedvetet flyttar fram sina positioner på arbetarklassens bekostnad. Kapitalisterna är välorganiserade och aktiva i klasskampen. Det måste arbetarklassen också bli. En välorganiserad arbetarklass är borgarnas största skräck.

LÄS ÄVEN:
Att verka utan att synas – Familjen Wallenberg
När blått skiftar i brunt

De svenska kapitalisterna är välorganiserade. Intresseorganisationen Svenskt Näringsliv har de senaste decennierna satsat miljarder på ideologiproduktion och EU-medlemskap, bland annat genom tankesmedjor som Timbro och Den Nya Välfärden.

För fyrtiofem år sedan, 1971, utarbetades i Burmanska palatset i Stockholm en strategiplan för opinionsbildning som skulle bli känd som ”SAF:s hemliga PM”. Författare var den framsynte Sture Eskilsson, informationsdirektör och chef för SAF:s avdelning för samhällskontakt.

Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, som bildats 1902, var en av de tre grundpelarna i den svenska korporativa modellen. Alltsedan Sverige kom ur den ekonomiska krisen på 1930-talet hade direktörerna på SAF, i samförstånd med LO-topparna och den socialdemokratiska regeringen, översett en ekonomisk utveckling med hög tillväxt, låg arbetslöshet och en framväxande välfärdsstat.

Det var styrkeförhållandena mellan klasserna och den politiska situationen i Europa som låg bakom kapitalets eftergifter i bygget av det socialdemokratiska folkhemmet. Efter andra världskriget stod kapitalismen inte högt i kurs i Europa och Sovjetunionen, som industrialiserats på rekordtid och besegrat Hitlertyskland i kriget, visade tillsammmans med de nya folkrepublikerna upp ett annat sätt att organisera samhället. En försvagad kapitalistklass valde då samförståndets väg före konfrontation med arbetarklassen.

Den svenska utvecklingen är inte heller så specifik för Sverige som myten vill göra gällande. I hela Västeuropa växte en välfärdsstat fram under decennierna efter kriget, med ingående statliga ingrepp i ekonomin och en växande offentlig sektor. När de europeiska kapitalisterna, med USA:s stöd, samlat sig till motattack genom EU-projektet skulle emellertid reaktionen komma.

När Sture Eskilsson skrev sin promemoria 1971 bör den dagen dock verkat avlägsen. Socialdemokraterna hade haft regeringsmakten oavbrutet i nästan fyrtio år i Sverige, det blåste vänstervindar sedan 1960-talet och i hela västvärlden demonstrerade ungdomen mot USA:s brottsliga krig i Vietnam. Moderaterna, som bara två år tidigare bytt namn från Högerpartiet, hade i valet 1970 fått 11,5 procent av rösterna och sågs allmänt som ett extremt skattesänkarparti för överklassen.

Sture Eskilsson var i det till synes svåra läget fast besluten att skapa en ”näringslivets ideologi” och att genom långsiktigt, tålmodigt arbete bryta vänsterns hegemoni över ungdomen och på sikt driva samhällsdebatten i liberal riktning.

Han skulle komma att lyckas med sitt projekt, men för det krävdes pengar. Mycket pengar.

Eskilsson återupplivade Näringslivets Fond, som SAF lanserat 1944 i syfte att bedriva opinionsarbete. Med medel från fonden finansierades tankesmedjan Timbro som föddes 1978 och där Sture Eskilsson själv blev styrelseordförande. Tio år senare kom tankesmedjan Den Nya Välfärden, som bildades av den drivne ideologen Patrik Engellau, och där bland andra Ian Wachtmeister kom att medverka flitigt.

1979 vann Margaret Thatcher valet i Storbritannien och två år senare blev Ronald Reagan president i USA. Båda var starkt influerade av deras gemensamma rådgivare, den nyliberale ekonomen Milton Friedman.

Nu var det revanschens tid för kapitalet. I Thatchers Storbritannien förbyttes de senaste decenniernas klassamarbete i rå privatiseringspolitik och arbetslösheten växte i rekordfart till över tre miljoner arbetslösa 1983.

I Sverige förde SAF, med hjälp av Timbro och en uppsjö liknande lobbyorganisationer, en rasande kampanj mot välfärdssamhället med mängder av böcker och filmer, kvasivetenskapliga ”rapporter” och gratis undervisningsmaterial till skolorna. Tio år och några hundra miljoner kronor senare hade skattefinansieringen av offentlig sektor i stora delar av det allmänna medvetandet förvandlats till ”skattetryck”, välfärdsstaten till ”förmyndarsamhälle” och privatiseringar till ”valfrihet”.

Arbetsköparnas klassintresse kläddes i liberal skrud och tesen att välfärdssamhället var oförenligt med ekonomisk tillväxt bankades oupphörligen in i det svenska folket. Det stora nyliberala skiftet stod för dörren och förvandlades i SAF:s propaganda till en objektiv nödvändighet snarare än ett politiskt vägval.

För att nå målet behövde kapitalisterna inte ens en borgerlig regering. Socialdemokraterna genomförde i regeringsställning snällt SAF:s politik. När Bildtregeringen tillträdde 1991 hade Ingvar Carlsson, tillsammans med finansministrarna Kjell-Olof Feldt, Odd Engström och Allan Larsson, redan släppt marknadskrafterna fria genom först kredit- och sedan valutaregleringens avskaffande.

Efter att i decennier ha fört en keynesiansk politik, med statlig stimulering av ekonomin och skatt efter bärkraft, anammade Socialdemokraterna de nyliberala ideerna. De genomförde tillsammans med Folkpartiet ”århundradets skattereform” och gjorde inflationsbekämpningen, istället för som tidigare full sysselsättning, till det övergripande målet för den ekonomiska politiken. Och när Carl Bildt och hans anhang kom till makten hösten 1991 hade Ingvar Carlsson några månader tidigare redan lämnat in Sveriges ansökan om medlemskap i EG, i samband med ett av 1990-talets många krispaket.

Avregleringarna ledde till den spekulationskarusell som blev till Sveriges alldeles hemkokta 1990-talskris. Krisen tog Bildtregeringen i sin tur som intäkt för den svenska modellens misslyckande och för att genomdriva ”den enda vägens politik”, med enorma sparprogram, nedrustning av välfärden och arbetslöshetsnivåer som Sverige inte skådat sedan 1930-talets kris.

Nedmonteringen av välfärden och det nyliberala stålbadet var en del i att EU-anpassa Sverige. Som Sveriges då mäktigaste kapitalist Peter Wallenberg nöjt deklarerade 1992:

”EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna för Sverige på hundra år, ja kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom offentlig sektor, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.”

Till skillnad från de socialdemokratiska EU-vurmarna i riksdagen och LO-borgen talade Wallenberg klarspråk om syftet med unionen.

EU är monopolkapitalets projekt, ivrigt understött från andra sidan Atlanten, och har så varit ända sedan dess första konkreta uttryck i Kol- och stålunionen som bildades 1952. EU är lagstadgad högerpolitik, omöjlig för medlemsstaterna att rucka på i de nationella parlamenten.

Exakt hur mycket pengar SAF plöjde ner i ja-kampanjen inför EU-omröstningen 1994 är hemligt, men professorn i statsvetenskap Rune Premfors har genom att undersöka öppna källor kunnat kartlägga åtminstone 800 miljoner till ja-sidan, varav merparten kom från SAF, Industriförbundet och LRF.

Premfors uppskattar att ja-sidan hade ungefär tjugo gånger större budget än nej-sidan, som fick nöja sig med de 50 miljoner som av riksdagen tilldelades båda sidor inför valkampanjen. Se där den vackra borgerliga demokratin i all sin nakenhet. Ändå vann ja-sidan bara knappt, med 52,3 procent som röstade för att Sverige skulle gå med i EU.

2001, året innan Svenska Arbetsgivareföreningen skulle fylla hundra, gick SAF ihop med Industriförbundet och blev Svenskt Näringsliv. Ordförande i den nya organisationen blev tidigare Volvodirektören Sören Gyll.

Hur mycket Svenskt Näringsliv pumpade in i kampanjen för ett ja till EMU är lika hemligt som anslagen till EU-kampanjen, men ja-sidan förfogade sammanlagt över mer än en miljard kronor.

Det svenska folket lät sig dock inte luras en gång till och röstade i folkomröstningen 2003 nej till svenskt medlemskap i valutaunionen.

När Wallenbergmannen Michael Treschow, som då var styrelseordförande i Electrolux och Ericsson, tog över ordförandeskapet i Svenskt Näringsliv 2004 hade organisationen året innan startat Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Svenskt Näringsliv gick in med 300 friska miljoner i stiftelsen plus Näringslivets Fonds hela kapital på 20 miljoner. Därmed upphörde Svenskt Näringslivs stöd till Näringslivets Fond, och det är numera Stiftelsen Fritt Näringsliv som finansierar Timbro. Näringslivets Fond förvandlades istället till Ratio – Näringslivets forskningsinstitut.

Sedan förra året är Urban Bäckström ordförande för Stiftelsen Fritt Näringsliv. Bäckström var riksbankschef mellan 1994 och 2002 (de sista tre åren fri från folkvalda politikers inblandning, efter att Riksbanken undandrogs demokratisk kontroll 1999) och chefsekonom för Moderaterna på 1980-talet. Urban Bäckström gick från att vara ”opartisk” riksbankschef till att vara en mycket aktiv vd för Svenskt Näringsliv mellan 2005 och 2014.

Carola Lemne tog över vd-posten på Svenskt Näringsliv efter Urban Bäckström. Hon har en halv miljon i månadslön för att varje gång hon öppnar munnen kräva lägre löner och mindre trygghet för de sämst betalda i vårt land.

Svenskt Näringsliv är en mycket mäktig motståndare, med tusen och en, mer eller mindre dolda, förgreningar ut i media och den offentliga debatten. Inte heller saknar de organiserade kapitalisterna resurser. Enligt senaste årsredovisningen från 2014 har Svenskt Näringsliv ett eget kapital på inte mindre än 13,5 miljarder kronor att påverka opinionen med.

Timbros skapare Sture Eskilsson dog för några veckor sedan. Det bästa sättet att minnas högerns stora idelogiska strateg är att arbeta lika målmedvetet som han gjorde, men i kamp mot allt som han och hans klass vill och står för.

Historien står inte stilla, den skapas ständigt i kampen mellan klasserna. Det som framstod som helt otroligt 1971 var iskall verklighet tjugo år senare. Och det som framstår som fullständigt säkert idag kan se helt annorlunda ut om tjugo år. Det beror bara på oss.
Fakta

Fienden är välorganiserad

Europeiska Unionen
  • EU är de europeiska monopolkapitalisternas stora projekt. Idén om ett Europas förenta stater fick 1952 sitt första konkreta uttryck i Kol- och stålunionen mellan Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Holland och Luxemburg.
  • USA, som efter andra världskriget behövde en stark europeisk partner i kampen mot kommunismen, har alltsedan Marshallprogrammet ivrigt understött planerna på en europeisk gemensam marknad och politisk union.
  • Med Maastrichtfördraget 1992 blev Europeiska Gemenskapen till dagens EU med tydlig federal och överstatlig karaktär.
Borgerlig media
  • De flesta stora tidningar i Sverige ägs eller kontrolleras av finanskapitalister. Deras främsta tidningar är Svenska Dagbladet (obunden moderat), Dagens Nyheter (oberoende liberal) och affärstidningar som Dagens Industri.
  • Familjen Bonnier har en särställning och kontrollerar bla Expressen (obunden liberal), DN, GT (oberoende liberal), Kvällsposten (liberal), Sydsvenskan (oberoende liberal), Dagens Industri, Veckans Affärer, Resumé, Svensk Filmindustri, TV4 och bokförlaget Bonnier Books. Norska Schibstedt-koncernen äger tidningar som Svenska Dagbladet, Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk) och delar av Metro. Huvudelen av Metro ägs av Christina Stenbecks Kinnevikkoncern som också äger TV3, Viasat mfl. Stampen AB, som kontrolleras av familjen Hjörne, äger bland annat Göteborgs-Posten (oberoende liberal) och en mängd mindre tidningar runt om i Sverige.
  • Kapitalisternas inflytande är inte alltid direkt. Redaktionerna tar sina egna beslut men måste alltid ta hänsyn till ägarna.
Moderaterna
  • Är sedan gammalt det huvudsakliga partiet för den svenska kapitalistklassen. Bildades som Allmänna valförbundet, som bland annat motsatte sig allmän rösträtt.
  • Partiet har tagit på sig en sorts samlande roll för borgerligheten och breddats för att även försöka vinna arbetarröster. De lanserade begreppet ”det nya arbetarpartiet” och har motsatt sig några av de mest nyliberala förslagen som tex Centerpartiet kommit med. De andra partierna i det borgerliga blocket representerar övriga borgerliga ideologiska strömningar.
ERT
  • European Roundtable of Industrialists bildades 1983 på initiativ av dåvarande Volvochefen PG Gyllenhammar och EG-kommissionens vice ordförande Etienne Davignon. De organiserar Europas ledande industrikapitalister.
  • Gyllenhammar blev ordförande i organisationen som hade det uttalade syftet att styra den europeiska politiken i en för kapitalisterna önskvärd riktning. Den vitbok som ERT, i nära samarbete med EG-kommissionen, tog fram för utvecklingen av EG:s inre marknad har sedan dess blivit verklighet med fri rörlighet av varor, tjänster, arbetskraft och kapital.
  • Idag består ERT av ett femtiotal storkapitalister. Investors ordförande Jacob Wallenberg och Ericssons ordförande Leif Johansson är de svenska medlemmarna runt bordet idag.
Timbro
  • Tankesmedjan Timbro grundades 1978 av Sture Eskilsson (död 5 mars 2016) som var informationsdirektör i SAF 1970-1990 och styrelseordförande i Timbro 1978-1998. Eskilsson skrev ”SAF:s hemliga PM” 1971. Timbro ger ut en mängd böcker och rapporter varje år för att vrida den politiska debatten högerut.
  • Timbro finansieras numera av Stiftelsen Fritt Näringsliv, SFN, som bildades 2003 av Näringslivets fond (Näfo) då svenskt Näringsliv sköt till 300 miljoner till stiftelsen plus Näfos 20 miljoner. Timbros vd är idag Karin Svanborg-Sjövall.
Svenskt Näringsliv
  • Svenskt Näringsliv är de svenska kapitalisternas huvudsakliga intresseorganisation. Föreningens ändamål är enligt stadgarna att ”främja företagens gemensamma intressen”, bland annat genom att ”verka för fri företagsamhet” och för ”en allmän intressegemenskap om företagsamhetens avgörande betydelse för ekonomisk tillväxt och välfärd”.
  • Bildades 2001 genom en sammanslagning av SAF och Sveriges Industriförbund. Verkställande direktör är sedan maj 2014 Carola Lemne, som har en månadslön på 490000 kronor. Före Lemne var tidigare riksbankschefen Urban Bäckström vd 2005-2014, han är nu ordförande i Stiftelsen Fritt Näringsliv. Ordförande i Svenskt Näringsliv är Jens Spendrup. Tidigare ordförande har varit bla Sören Gyll (2001-2004) och Michael Treschow (2004-2007).
  • Svenskt Näringsliv förhandlar inte om löner, det gör de 50 arbetsgivarorganisationer som är medlemmar i Svenskt Näringsliv (Almega, Bemanningsföretagen, Svensk Handel, Sveriges Byggindustrier etc).
Den Nya Välfärden
  • En nyliberal tankesmedja bildad 1988 av kapitalisten Patrik Engellau och juristen Rune Berggren. Målet var att driva igenom en ny syn på välfärd och privatiseringar genom idéer och förslag till politiker. Har presenterat flera nyliberala förslag som sedan blivit verklighet. Deras förslag till ny grundlag för Sverige utgjorde också grunden för det rasistiska högerpopulistpartiet Ny Demokrati. Står nära Svenskt Näringsliv och Timbro.
...Och många fler
  • Dessa är bara några av kapitalisternas organisationer, samarbetsorgan, verktyg och sällskap där de tillsammans diskuterar och samordnar sina klassintressen. I Sverige finns en mängd ytterligare intresseorganisationer och även slutna sällskap där kapitalisterna träffas mer informellt. Fienden är välorganiserad!