Skandalvillkor för inhyrda på Ica-lager

Proletären har talat med en av de anställda på Proffice. Som så ofta när vi intervjuar anställda inom bemanningsbranschen är det en arbetare som väljer att vara anonym. Risken för att trakasseras eller rentav förlora jobbet är alltför påtaglig för den som vågar kritisera bemanningsföretagen.

– Jag är starkt kritisk till hela bemanningsbranschen och tycker att den inte borde finnas överhuvudtaget, säger den Profficeanställde, som vi kallar för Stefan.

Bakgrunden till missnöjet är att närmare 250 inhyrda arbetare under flera års tid fått för låg lön. Enligt kollektivavtalet för anställda inom bemanningsföretag ska lönerna för uthyrd arbetskraft motsvara genomsnittsinkomsten hos anställda som utför likvärdigt arbete inom kundföretaget.

Proffice har tvingats att betala ut närmare en miljon kronor retroaktivt i uteblivna löner sedan fackförbunden IF Metall och Handels agerat. Men de Profficeanställda är av uppfattningen att det rör sig om för lite pengar, och att företaget fortsätter att fuska med lönerna.

– Jag har aldrig fått en korrekt lön från företaget. Jag har räknat ut att de försökt blåsa mig på 150000 kronor. För en vanlig knegare är det mycket pengar.

Stefan kan ge exempel efter exempel på hur Proffice tricksat med lönerna. Timanställningar utnyttjas för att undvika att betala den garantilön som anställda i bemanningsföretag enligt kollektivavtalet har rätt till när de inte är uthyrda.

Anställda som sjukskrivit sig har kunnat läsa i lönespecifikationer att företaget kallat dem för tjänstlediga och helt sonika struntat i att betala ut sjuklön. OB-ersättning och helglöner har uteblivit.

Och ännu är konflikterna kring lönerna långt ifrån över.

– Vi ska ha snittlönerna av vad anställda i kundföretaget tjänar för motsvarande arbetsuppgifter. Men Ica har inkluderat städare och andra anställda med lägre löner när de räknat ut vår timlön.

– Märkligt nog så har de däremot inte räknat med chefernas löner, fortsätter Stefan med illa dold ironi.

Men det är inte bara lönerna som är för låga. Enligt Stefan och hans jobbarkompisar så är även de inhyrda arbetarnas arbetsuppgifter slitigare och hetsigare än för de Ica-anställda lagerarbetarna.

– Vi gör tunga och monotona lyft mellan åtta och tio timmar om dagen. De som är anställda av Ica har arbetsrotation, de behöver bara utföra de allra tyngsta lyften fyra timmar om dagen.

– Vi som jobbar på bemanningsföretag får alltid de tyngsta och sämsta jobben.

När de anställda på Proffice upptäckte hur företaget fuskat med deras löner tog Stefan och flera av hans jobbarkompisar kontakt med facket. När han var nyanställd på Proffice var bara ett tiotal medlemmar i facket. För ett år sedan var anslutningsgraden hundraprocentig, en för bemanningsföretag imponerande siffra.

– Det handlar om att stå upp för våra rättigheter. Utan fackförbundet kan vi inte göra något som enskilda individer.

Det senaste året har organisationsgraden sjunkit något sedan flera anställda avskedats eller själva valt att sluta när arbetet blivit för tungt. Men att styrkan i ett organiserat arbetarkollektiv skrämmer Proffice framgår av Stefans berättelse.
– Vi som har vänt oss till facket har fått ta mycket skit från företaget. Vi har blivit utsatta för repressalier, som att de gör annorlunda scheman och plockar bort ob-tider för att det ska bli kännbart ekonomiskt.

– Två stycken skyddsombud och en tidigare facklig representant blev omplacerade då de krävde sina rättigheter tillsammans med sin avtalsenliga lön.

Men trots det har det inte varit lätt för de anställda att kanalisera sin vrede genom facket, och Stefan riktar kritik även mot sin egen fackförening och då särskilt Handelsklubben på Icas lager.

– Facket har engagerat sig bra när det gäller våra löner, och de har reagerat mot chefernas trakasserier. Men vi är så missnöjda med fackklubben på lagret att jag saknar ord för det.

– Handels har fackombud på Ica som ska förhandla för oss. Men vi kan inte få en representant invald i deras klubbstyrelse, trots att vi är tvåhundra inhyrda på arbetsplatsen.

I konkreta frågor, som det viktiga kravet på arbetsrotation även för inhyrda, råder det en motsättning mellan de Profficeanställda och Icas fackklubb.

– Fackklubben vägrar på att gå med på att vi också ska få ha arbetsrotation.

– Vi är inte ute efter att ta jobbet från de som är anställda av Ica, det handlar om att vi försöker överleva. Vi måste ha arbetsrotation för att inte bli sjukpensionärer eller få allvarliga skador.

Inom bemanningsbranschen finns det inget utrymme för de som blivit sjuka eller skadade och vare sig Ica eller Proffice vill ta ansvar för de arbetare som inte längre orkar med det tunga arbetet.

– När vi blir sjuka finns det ingen möjlighet till rehabilitering. För att tillfriskna och må bra psykiskt och fysiskt är det viktigt att få möjlighet till lättare arbetsuppgifter. Du håller kroppen igång och får den sociala biten att träffa dina arbetskamrater.

– Det sjuka är att även Icas egen fackklubb säger att de inte vill ha någon rehabilitering av Profficeanställda på lagret, säger Stefan upprört.

Missnöjet med den lokala fackklubben har gjort att de inhyrda arbetarna nu vill starta en egen fackklubb. Diskussioner har förts med Handels, där arbetarna är organiserade, och med IF Metall som är avtalstecknande part med Proffice.

Även om fackförbunden inte är direkt avvisande så upplever Stefan en rädsla för att låta de bemanningsanställda själva driva sina frågor.

– Som jag förstår det så pågår det flera stora förhandlingar och de vill inte släppa över något ansvar till oss bemanningsanställda så länge de pågår. De vill överhuvudtaget inte driva några nya frågor innan de pågående förhandlingarna är avslutade, och de har pågått i över ett år.

Bemanningsbranschen har i många år kämpat för att förbättra sitt rykte och framstå som seriös. Men berättelserna från Icas lager i Helsingborg är ytterligare vittnesmål om att verkligheten för de bemanningsanställda är en annan än den som branschförespråkarna vill ge sken av.

Bemanningsföretagen används som ett redskap för att splittra arbetarklassen och försämra villkoren för de anställda.

– Vi får felaktiga löner, vi lyfter flera ton på en arbetsdag och tvingas till att jobba 60 timmar i veckan utan att få den dygnsvila vi enligt lag har rätt till. Bemanningsbranschen bedrivs som om det vore år 1813, sammanfattar Stefan.