Monopolens herravälde

”Den nuvarande världssituationen har uppenbarligen undergått enorma förändringar sedan Lenins livstid; men alla dessa förändringar, långt från talet om att leninismen är föråldrad, har mer och mer tydligt bekräftat de sanningar som blottlagts av Lenin”.

Så hävdade Kinas Kommunistiska Parti 1957, vid 40-årsminnet av Oktoberrevolutionen. Kanske skulle Kinas ledare, och till och med Rysslands, i nödfall vidhålla samma verbala ståndpunkt vid 100-årsminnet – så stor är ännu Lenins auktoritet bland deras folk.

Men vad kan en nutida kommunist i ett imperialistland som vårt lära sig av Lenin? Vad är fortfarande relevant och vad har passerats av historien?

Beskrivningen av imperialismens drivkrafter var inte det helt nya i Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, som utkom revolutionsåret 1917.

Denna skrift gav Lenins analys av världsläget kring förra sekelskiftet: ”det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde skapats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats”.

Den progressive liberalen John A Hobsons arbete Imperialism (1902) spelade, liksom austro-marxisten Rudolf Hilferdings Finanskapitalet, stor roll för Lenin vid författandet, där han satt i sin landsflykt i Bern.
Mycket av beskrivningen skulle även dåtidens pacifistiska politiker och ultrakolonialister som Cecil Rhodes åtminstone i stora delar ha hållit med om.

Kanske till och med USA:s president Wilson: ”Eftersom handeln ignorerar nationella gränser och producenten insisterar på att ha hela världen som en marknad, måste nationsflaggan följa honom, och dörrarna till nationer som är stängda måste rivas. Koncessioner som erhållits av finansiärer måste skyddas av regeringschefer, även om suveräna men ovilliga nationer upprörs.”

Den hos andra analytiker förekommande uppfattningen att kapitalismens ökade internationalisering skulle förhindra krig, delades definitivt inte av Lenin. Lenin drog av samma data diametralt motsatta slutsatser. Ty just emedan det internationella kapitalet gått in i sin imperialistiska fas skulle risken för utvidgade krig öka.

Lenin hävdade på förhand att ett kommande krig skulle bli en imperialistisk konflikt, där alla stater försökte ta mer territorium och utöka sin makt och sitt inflytande.

I detta krig borde socialister därför ”önska sin egen stat nederlag” – eftersom detta skulle skapa bäst förutsättningar för revolutionen. Ty i ett sådant krig gällde inte längre borgarnas ”försvar för fosterlandet”.

Där gällde det, som Andra Internationalens partier 1912 i sitt Baselmanifest hade svurit på, att de vid händelse av krig i Europa skulle agitera emot detsamma och förvandla det till en revolutionär kamp för arbetarklassens makt.

Med mycket få undantag hade dock Europas socialdemokratiska ledare och partier gjort tvärtom. Det ledde till Internationalens sammanbrott: När kriget kom 1914, hade socialdemokraterna i det tyska parlamentet stöttat det då de ville ”försvara civilisationen mot den ryska tsarens despotism”. De franska kamraterna ville ”försvara det revolutionära Frankrike mot preussisk militarism” – och så vidare etc, etc.

Det hade dock inte saknats förvarningar för att detta kunde ske: På Andra Internationalens kongress i Stuttgart 1907 skärptes motsättningarna mellan partierna.

Ett majoritetsförslag förklarade att socialdemokratin kunde stödja en kolonialpolitik, som ”under en socialistisk regim” kunde fungera ”i civilisationens intresse”. Förslaget röstades dock ned av ombud från framför allt Östeuropa och smånationer utanför de europeiska kolonialimperierna.

Lenins analys förklarar varför de stora kapitalistiska makterna kunde störta världen i två katastrofala och barbariska världskrig och varför ett tredje nu kan förestå.

Lenins bolsjevikparti i Ryssland var ett av de få socialistiska partier som under kriget upprätthöll krigsmotståndet. Detta möjliggjorde segern för den ryska revolutionen, upprättandet av Tredje Internationalen (Komintern) 1919 och av Sovjetunionen 1922.

Imperialisternas försök att bojkotta och krossa den nya arbetarstaten ledde till att Sovjet ingick i taktiska allianser, först med det fascistiska Tyskland och, efter dess angrepp 1941, med Västmakterna, varför Komintern i gengäld upplöstes 1943.

Sovjetunionen skulle sedan tillsammans med de segrande Västimperialisterna och Republiken Kina ingå i segrarmakternas FN:s ledande säkerhetsråd.


Efter andra världskriget återupptog imperialisterna kampen mot Sovjetblocket och kommunismen – nationellt och internationellt. Två rivaliserande globala läger skapades. Imperialisternas dominerades av USA, den andra av Sovjetunionen.

Det kalla kriget dem emellan skulle vara i fyrtio år, men det utbröt inget öppet krig mellan blocken. Hotet från kärnvapnen manade till återhållsamhet, liksom fredsrörelsen i de imperialistiska länderna.

Krigen fortsatte däremot i periferin. I Kina och Kuba segrade revolutionen och Indien blev självständigt. I tre decennier drevs framgångsrika nationella frigörelsekamper. Supermakterna deltog i en massiv kapprustning.

Från mitten av femtiotalet började det bli uppenbart att Kina och Sovjet hade skilda uppfattningar om det socialistiska uppbygget och världsrevolutionen. Sovjet inrättade sig, under förevändning av ”fredlig samexistens” med imperialisterna, för en tillvaro som supermakt.

Enligt sovjetledarna var den proletära revolutionens seger ”oåterkallelig”. Resten av världens länder skulle vinnas fredligt genom Sovjetunionens överlägsna exempel. Kinas kommunistiska parti ledde en revolt mot denna tolkning av marxismen-leninismen – vilket framgår av KKP:s skrift ”Länge leve Leninismen” (1957) som ovan citerades.

Var Lenin föråldrad? Nej, hävdade KKP, ty vi lever fortfarande, likt Lenin, ”Under epoken för imperialismen och den proletära revolutionen”. Man säger mellan raderna att 1) Klasskamp och revolutioner kommer att bestå under överskådlig tid, utanför och inom socialistblocket 2) Vi lever inte i en ny epok av ”fredlig samexistens” mellan utsugare och utsugna inom och mellan länderna.

Så inleddes ytterligare en brytning i den socialistiska världsrörelsen, som inom 30 år skulle leda till oligarkkapitalismens upprättande i delar av socialistlägret. Den ledde i förlängningen till dess upplösning.

Kina försökte genom ”kulturrevolutionen” undvika en sovjetisk utveckling, vilket från slutet av 70-talet verkar ha misslyckats.

Den reformistiska Socialistinternationalen, hade i vissa länder under det kalla kriget genom sin antikommunism, gjort imperialisterna stora tjänster. Genom socialistlägrets sammanbrott förlorade den merparten av sin attraktion för kapitalet och går nu kraftigt tillbaka bland de arbetande.

Med kollapsen av socialistlägret ändrades världen igen. Man kan med viss rätt påstå att Europa kastats tillbaka till det historiska skede som Lenin analyserade i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium.

I början av 2000-talet arbetar det internationella kapitalistiska systemet, och merparten av de före detta socialistländerna, alltmer i enlighet med logiken i den imperialistiska rivalitet som Lenin först beskrev för hundra år sedan – fast motståndet från en växande arbetarrörelse nu saknas och revolutionära rörelser ännu är svaga.

USA framstod ett tag som världens unika supermakt, beredd att använda sin massiva militära överlägsenhet för att behålla sin globala ställning och för att förhindra uppkomsten av allvarliga konkurrenter överallt i världen.

Efter USA-alliansens rad av aborterade krig i Mellanöstern kring och efter sekelskiftet inser även hängivna USA-beundrare och dess svenska groupies att den amerikanska hegemonin är på tillbakagång. USA står inför ökande konkurrens från makter som Kina, Indien och Brasilien och från Ryssland. Det råder ökad potential för konflikter i en åter mer multipolär värld.

Lenins 100-åriga analys, är uppenbarligen aktuell, om än inte på det sätt som upphovsmannen skulle ha önskat om han vaknat till liv i sin glaskista vid Röda Torget.

Vi bör dock hålla i minnet att vi aldrig kan stiga ner två gånger i samma flod, och att detta förhoppningsvis även gäller kloakdiken.

Hans Isaksson