Värdlandsavtalet för oss in i Nato

Säg nej till USA-imperialismens krigsallians – försvara alliansfriheten

Publicerad 25 februari 2016

Den 22 mars kommer den rödgröna regeringen att lägga fram sin proposition om att Sverige ska sluta ett så kallat värdlands-avtal med Nato. Kommunistiska Partiet arbetar för närvarande, precis som ett antal freds- och ideella organisationer, aktivt för att uppmärksamma frågan och samla den svenska opinionen mot värdlandsavtalet med Nato.

Bilder
Fakta och bakgrund
Natos värdlandsavtal
  • Förutom Sverige vill Nato få med Finland som värnationer (host nations), genom ett värdlandsatal (Host Nation Support).
  • Värdlandsavtalet, Host Nation Support, innebär bland annat att värdlandet ska planera för och ta emot och på ett säkert sätt hysa ett
  • Natohögkvarter liksom styrkor för övning och skarpa insatser i fred, kris och krig.
  • Riksdagen ska besluta om att godkänna värdlandsavtalet i den 26 maj 2016.

Nato har kärnvapen i sin arsenal och har dessutom förbehållit sig rätten att i ett utsatt krigsläge vara först med att använda detta vapen.

Enligt regeringens planer skall värdlandsavtalet – som Reinfeldts högerregering fann det lämpligt att underteckna tio dagar före det riksdagsval man förlorade 2014 – ratificeras av riksdagen 26 maj. Det vill säga slutgiltigt göra det ikraftvarande.

Från regeringshåll och högerhåll tonar man ner dess betydelse. Ty trots den intensiva propagandan för att Sverige måste ytterligare närma sig Nato, är fortfarande skepsisen glädjande stor bland svenska folket.

Högern och övriga Allianspartier är nu öppet för ett fullständigt Nato-medlemskap. Socialdemokraterna har valt en, enligt eget förmenande, smartare linje.

Det folkliga motståndet är ännu för stort, och det gäller inte minst den egna väljarkåren. Alltså säger man nej till medlemskap, men ja till så nära samarbete som möjligt, samtidigt som samarbetet direkt med USA:s försvarsmakt utökas. Därför är värdlandsavtalet ingen viktig förändring, enbart ett tekniskt steg i Sveriges samarbete med Nato som etablerats sedan länge. Så brukar försvarsminister Peter Hultqvist säga när han säger något alls. Tro honom inte, säger vi!

Vi säger nej av flera skäl. För det första innebär avtalet ytterligare ett steg i närmandet till Nato. Och Nato är idag – precis som det alltid varit – en militär krigsallians som styrs av och tjänar USA:s imperialistiska supermaktsintressen.

För det andra är det en fullständigt falsk och förljugen bild som Nato-anhängarna målar upp, när de framställer Nato som en militärallians mellan ”jämbördiga medlemmar”. Nato ingår i den strategiska planering som USA har fastlagt sedan Sovjetunionens sammanbrott och upplösning i början av 90-talet. Som den formulerades i Pentagons Defense Planning Guidance 1992 (som snabbt därefter fördes in också i Nato-strukturen):

”Vår första uppgift är att förhindra att det återuppstår en ny rival [om världsherravälde] … Förenta Staterna måste visa det nödvändiga ledarskapet så att vi övertygar varje tänkbar rival att de inte skall eftersträva en position där de själva skall försvara sina intressen.”

Och där står vidare:

”Det är av grundläggande betydelse att bevara Nato som det viktigaste instrumentet för västvärldens försvar och säkerhet, liksom att Nato förblir en länk för USA:s inflytande och deltagande i europeiska säkerhetsfrågor...”

Det är inte för inte som USA idag står för drygt 40 procent av världens samlade militärutgifter!

Vad gäller då detta värdlandsavtal?

Hela avtalet är del av Natos strategiska planering i förberedelser för krig (det vill säga skall förbättra och stärka Natos position inför ett sådant läge). Detta framgår av flera punkter i avtalet. Som värdland utlovar Sverige i ett sådant krisläge största möjliga stöd för Natos verksamhet. Nato-styrkor i Sverige kan begära svenskt stöd till verksamhet utomlands och därmed kan Sverige direkt dras in i ett krig.

Vidare ingår att upplåta svenskt territorium till Nato-förband. Det är ett första steg; förband som med Sverige som utgångspunkt kan gå till attack mot ett tredje land är ett annat.

Visst heter det att Sveriges regering och riksdag skall godkänna att vårt territorium får användas på sådant sätt i ett krigsläge. Vem tror på allvar att USA och Nato-generalerna accepterar något annat än godkännande i det läget? Om de ens bryr sig om att efterfråga det.

Det finns inte heller någon punkt i avtalet som talar om förbud mot kärnvapen på svenskt territorium. Visserligen påstår försvarsminister Peter Hultqvist och andra anhängare av avtalet, att det visst kan föras in en sådan punkt om Sverige kräver det. Men Nato har kärnvapen i sin arsenal och har dessutom förbehållit sig rätten att i ett utsatt krigsläge vara först med att använda detta vapen, så kallad ”first strike ability”!

Om användandet av kärnvapen bedöms gynna Natos krigföring och Sveriges geografiska läge operativt underlättar det, vem inbillar sig att Nato i ett sådant läge skulle bry sig om, huruvida Sverige sagt nej till utplacering av kärnvapen på svenskt territorium?

Värdlandsavtalet för Sverige ännu ett steg närmare ett formellt Nato-medlemskap. Men inte bara det. Om vi för ögonblicket begränsar oss till enbart avtalet, så innebär det att Sverige genom att acceptera det, aktivt deltar i och ingår i den inringning av Ryssland som USA genom Nato bedrivit sedan det kalla kriget mot Sovjetunionen upphörde – ty Ryssland och endast Ryssland är ju den utpekade potentielle fienden.

Redan idag har detta utpekande av en framtida fiende absurda konsekvenser. Ryssland är en Östersjömakt (St Petersburgsområdet liksom Kaliningradenklaven ligger som bekant vid detta innanhav). Men ryskt flyg eller flottenheter beskrivs som ”aggressiva”, ”provokativa” och ”hotande” när de uppträder där (i internationellt luftrum eller på internationellt vatten nota bene).

När ett ryskt och ett annat lands militärflygplan kommer nära varandra, är det med automatik det ryska som flyger ”hotande” och ”provocerande” enligt vår vanliga massmedia-, radio- och TV-rapportering. Och när svenska UD nyligen offentliggjorde kränkningar av svenskt luftrum de senaste åren (2012-2014) visade det sig, att det var USA och andra Nato-länder som svarade för det överlägset största antalet.

Ändå är det enbart de ryska intrången som föranleder offentliga högljudda protester. Är det så märkligt om ryska myndigheter känner sig både kränkta och förödmjukade?

USA och Nato har idag flera hundra militära baser och installationer runt hela den enorma ryska kontinenten. De upphör för övrigt inte där. Även mot Kina och andra stormakter finns liknande bassystem. Som exempel på denna utbyggnad kan nämnas att i början av detta år ingick Obamaadministrationen ett nytt militäravtal med Filippinerna, vilket innebär att USA återigen kan utnyttja filippinskt territorium för militära baser.

Efter omfattande protester på 80-talet tvingades USA avveckla sina dåvarande jättebaser där. Nu är det alltså dags på nytt.

Den brittiske ministern Lord Palmerston sa på sin tid, apropå den tidens supermakt, det brittiska imperiet: ”Vi har inga eviga fiender, inga eviga vänner; endast eviga intressen.”

Detta är den imperialistiska, liksom den tidigare koloniala, stormaktens utgångspunkt. Att tjäna sina egna maktintressen, säkra tillgång till de rikedomar och råvaror som finns att konkurrera om med andra. Och att med alla medel – inklusive väpnade – försvåra och hindra dessa rivaler att alltför långt stärka sina positioner. Ryssland idag; Kina imorgon – vem vet, till exempel Indien eller Japan i övermorgon?

Och Nato är det enskilt viktigaste redskapet för denna politiks förverkligande.

Teddy-John Frank

fd internationell sekreterare i Kommunistiska Partiet