Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Lagar mot rasism används inte längre”

Trots att Sverige inte har förbjudit rasistiska organisationer finns det en lagstiftning som starkt skulle kunna begränsa deras handlingsfrihet. Men lagarna används inte längre som det var tänkt.

En som noga studerat och aktivt arbetat med den juridiska och polisiära problematiken runt rasism och nazism är juristen och tidigare polisintendenten Eric Rönnegård.

1971 ratificerade Sverige FN:s konvention mot rasism. Konventionen föreskriver anslutna stater att förbjuda organisationer som uppmanar till rasdiskriminering. Sverige har dock aldrig levt upp till konventionens bokstav. Istället valdes en annan väg.

– Sverige har upprepade gånger fått kritik av den FN-kommitté som har till uppgift att se till att konventionen mot rasism efterlevs, säger Eric Rönnegård till Proletären. De har återkommande påpekat att vi borde införa ett organisationsförbud.

Motståndarna till ett organisationsförbud brukar hävda att det innebär en inskränkning av förenings- och yttrandefriheten. Debatten har böljat fram och tillbaka med de politiska konjunkturerna. Så var läget då frågan åter aktualiserades i mitten av åttiotalet.

– 1988 skärptes Brottsbalkens skrivningar om hets mot folkgrupp, förklarar Eric Rönnegård. Enligt regeringens proposition till riksdagen skulle det bli ”praktiskt sett förbjudet” att ge uttryck för rasistiska värderingar utanför den strikt privata sfären. Därmed skulle ett organisationsförbud inte behövas.

Den nya lagtexten antogs enhälligt av riksdagen. Konstitutionsutskottet tillstyrkte. Den enda institution som hade något att invända var Lagrådet som höll fast vid FN-konventionens bestämmelse om att rasistiska organisationer borde förbjudas.

Vare sig FN-konventionen mot rasism eller Brottsbalken har något specifikt att säga om nazism. I båda fallen är det rasism som står i fokus. Kopplingen mellan rasism och nazism gjordes däremot när paragraferna omsattes i praktiken. Särskilt viktig är ett mål i Högsta Domstolen från 1996.

Då dömdes en 17-åring i Visby för hets mot folkgrupp efter att ha burit fem märken med nazistisk anknytning. Högsta Domstolen ansåg att symbolerna var starkt förknippade med rasöverlägsenhet och rashat. Den som bär symbolerna sprider enligt domstolen nazism och nazistisk ideologi.

– Den sjuttonårige mannen dömdes till hundra dagsböter, berättar Eric Rönnegård. Domen klargjorde att det var ett allvarligt brott att utanför den helt privata sfären sprida uttryck för nazism och rashat. Det innebar en stor lättnad för judar, romer, homosexuella och handikappade.

Med fallet i Visby slog Högsta Domstolen fast hur lagen skulle tolkas. Det påverkade åklagare, poliser och domstolars arbete. 1998 dömdes tolv personer till kortare fängelsestraff för hets mot folkgrupp sedan de skrikit ”Sieg Heil” på en vit makt-konsert i Brottby norr om Stockholm.

Några av domarna överklagades. Men Svea Hovrätt stod på sig och hänvisade till Högsta Domstolens utslag i Visbyfallet. Fängelsestraffen motiverades med att Brottsbalken föreskriver att domstolarna ska ta särskilt allvarligt på brottslighet med rasistisk bakgrund (hatbrott).

– Vid den här tiden prioriterades arbetet mot hatbrott, fortsätter Eric Rönnegård. Rikspolisstyrelsen tog fram strategier och regelverk. Det genomfördes utbildningsinsatser för poliser och åklagare. De regionala polismyndigheterna inspekterades för att säkra att arbetet gick framåt. Nazistiska organisationer nekades i regel tillstånd att demonstrera sina rasläror och sin folkmordsideologi.

Nazisters och rasisters handlingsutrymme var med andra ord starkt begränsat. Men i början av det nya millenniet hände dramatiska saker i världspolitiken som kom att rita om den juridiska och polisiära kartan här hemma i Sverige. Kampen mot militant islamism sattes nu i centrum.

– Efter terrorattentaten 11 september 2001 förändrades klimatet, konstaterar Eric Rönnegård. Arbetet mot rasism kom i skymundan. Regelverket mot hatbrott fanns kvar men tillämpades inte i samma utsträckning. Resurserna satsades på andra, i och för sig angelägna uppgifter.

Redan i december 2001 fick nazisterna tillstånd att demonstrera i Stockholmsförorten Salem sedan ett skinhead dödats av en invandrarpojke året innan. Salemdemonstrationerna återkom varje år och samlade nazister och rasister från hela Europa.

– Trots att det flitigt hetsades mot folkgrupp under Salemdemonstrationerna ingrep inte polisen, påpekar Eric Rönnegård. Uppgiften angavs inte längre i polischefens inriktningsbeslut. Polisen fokuserades sig på motdemonstranter som störde nazisternas tillståndsgivna demonstration.

Regeringen och riksdagens prioritering av hatbrott ströks formellt ur budgetpropositionen 2006/2007. Det var samma år som Fredrik Reinfeldt och den borgerliga alliansregeringen tog över. Vare sig lagar eller konventioner har ändrats eller skrivits om, men väl deras tillämpning.

9 november 2013, på 75 årsdagen av Kristallnatten, tilläts öppet nationalsocialistiska Svenska motståndsrörelsen att organisera en demonstration i centrala Stockholm. Syftet var att hylla det grekiska nazistpartiet Gyllene gryning. Det hade knappast varit möjligt för 15 år sedan.

En dryg månad senare genomför samma parti ett våldsamt anfall mot en tillståndsgiven anti-rasistisk demonstration i Kärrtorp. I den efterföljande tingsrättsdomen heter det uttryckligen att säkerhetspolisen ”undersöker om Svenska motståndsrörelsen utgör ett hot mot demokratin”.

För andra året i rad ska nazistiska Svenskarnas parti demonstrera på 1:a maj i Jönköping. Återigen en öppen provokation. Några av partiets medlemmar sitter anhållna för att huggit feminister med kniv på 8:e mars. Trots allt en viss gradskillnad mot att bära symboler och göra Hitlerhälsning.

– Jag är förvånad att nazisterna får tillstånd att demonstrera i Jönköping, säger Eric Rönnegård. Ny demokrati och Konservativa partiet fick till exempel avslag på sin ansökan att demonstrera i Stockholm på 1:a maj 1998. Frågan avgjordes till slut av Kammarrätten, som fann att det ”finns en tydlig koppling till nazism i den sökta demonstrationen”.

Om Sverige hade genomfört det organisationsförbud som FN:s konvention mot rasism föreskriver hade det varit möjligt att upplösa och förbjuda både Svenska motståndsrörelsen och Svenskarnas parti. Men Eric Rönnegård menar att redan nu existerande lagstiftning är fullt tillräcklig.

– Vi har de lagar som krävs för att beivra demokratifientlig och våldsbejakande rasism, konstaterar han avslutningsvis. Men det förutsätter också att poliser och åklagare använder lagarna på det sätt som lagstiftaren avsett.
Fakta

”Lagar mot rasism används inte längre”

FN:s konvetion mot rasism
  • FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (CERD) antogs av FN:s generalförsamling 1965 och trädde i kraft 1969.
  • Sverige ratificerade (skrev under) konventionen 1971.
  • Konventionen innehåller tre punkter som ska följas.
  • Punkt tre förbinder regeringar ”att de ska göra det straffbart att sprida idéer som är grundade på teorier om rasöverlägsenhet eller hat och att olagligförklara varje organisation som verkar för rasism.”
Brottsbalken
  • Utdrag ur lagen om hets mot folkgrup som regleras i 16 kap. 8 §: ”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.”