Allas krig mot alla - om krisen och motsättningarna i vänsterpartiet

Några veckor före kongressen drabbades vänsterpartiet av ännu ett
avhopp. Men den här gången var det inte någon missnöjd fraktionist som
tog sin Mats ur skolan för att söka bättre lycka på annat håll.
Istället var det fd tillförordnade partiordföranden Ulla Hoffmann som
lämnade verkställande utskottet i upprörd protest.


Ulla Hoffmann tillhör den inre partikärnan, den grupp
partilojalister som lyckats hålla ihop vänsterpartiet genom att inte
uttalat tillhöra någon av de många fraktioner som ständigt ligger i
luven på varandra.


Hennes avhopp innebär därför att det interna kriget nu nått ända in i den inre kärnan.


Gott skratt i Uddevalla

Man kan förmoda att v-fraktionisterna i Uddevalla skrattar gott åt situationen, ty den har riggats av dem.


Vänsterpartiet i Uddevalla har ända sedan förra kongressen gått på
konfrontation med partiledningen. Organisationen tillhör drivkrafterna
inom högerfraktionen Vägval vänster, vars hela livsrum är att bedriva
krypskytte mot partiet. De ledande v-krafterna i Uddevalla har också
fullföljt den VVV-strategi, döpt till plan B, som säger att successiva
avhopp från partiet skall förstärka de upplösningstendenser som redan
finns med målet att i en framtid kunna bygga ett nytt vänsterparti på
det gamlas ruiner.


I landet som helhet har det inte blivit så mycket av plan B.
Avhoppen har varit relativt få med riksdagsledamoten och
viceordföranden i Vägval vänster Karin Svensson Smith som främsta
trofé. Men i Uddevalla har planen fullföljts med minutiös noggrannhet.
Det ledande krafterna har lämnat vänsterpartiet – sådana som Dan
Gahnström, Stefan Björling och Ewy Gahnström. Men de fortsätter ändå
sitt krypskytte mot partiet, understödda av kvarvarande proselyter i
partiorganisationen och av ett välvilligt mediadrev.


Således har (v) i Uddevalla beslutat att inte kandidera som
vänsterpartiet i kommunvalet nästa år. Istället vill man slå sig samman
med de avhoppade likvidatorerna på en samlingslista kallad Solidariskt
Uddevalla.


Inget parti med självaktning kan acceptera något sådant, så när
vänsterpartiets verkställande utskott fick frågan på sitt bord avslog
man enhälligt Uddevallas begäran. Men självaktningen varade bara någon
vecka. När frågan förelades partistyrelsen för slutgiltigt beslut vek
sig VU-majoriteten för det försiktiga tassandets politik. Man sa
fortfarande nej, men alls inte lika kategoriskt som det var tänkt.
Vilket gjorde Ulla Hoffmann så fly förbannad att hon omedelbart lämnade
VU i protest.


Mer allians än parti

Högergänget i Uddevalla lär som sagt skratta gott. De har lyckats
så split ända upp i partiets allra högsta organ. Men i övrigt kan saken
synas liten. Ulla Hoffmanns vara eller inte vara i VU är inte av någon
avgörande betydelse.


Men i den situation som vänsterpartiet befinner sig i kan också det
lilla bli stort. Och då är det allvarligt att inte ens VU kan hålla
ihop.


Dagens vänsterparti är ett märkligt parti, faktiskt mer en slags
valallians än ett parti i traditionell bemärkelse. Vilket är ett
medvetet koncept.


När vänsterpartiet i början av 1990-talet gjorde rent hus med sitt
kommunistiska arv, så gjorde man sig också av med det som fanns kvar av
en gemensam ideologi. Det nya konceptet döptes till ett ”brett
vänsterparti”. Huvudtanken var att vänsterpartiet inte längre skulle ha
någon gemensam ideologi. Istället skall partiet utgöra en bred allians
av olika politiska tendenser – vänstersocialister, feminister,
kommunister, miljövänner, hbt-aktivister, missnöjda socialdemokrater
och av vad som i övrigt går att uppbringa av hemlös vänster.


Det är givet att ett sådant parti kastas in i härvor av
motsättningar, inte minst i samband med kongresserna, då de olika och
delvis motstridiga tendenserna skall försöka komma överens om någon
form av gemensam politisk plattform.


Ord står mot handling

Likväl har det nya vänsterpartiet hållit ihop i snart femton
år. Det beror framförallt på att det trots avsaknaden av en gemensam
ideologi ändå finns en stark sammanhållande kraft. Nämligen partiet som
verktyg för inflytande, makt och privilegier. De olika tendenserna
förenas helt enkelt i den gemensamma ambitionen att ta plats och säte i
maktens korridorer.


Det är därför man med fog kan beskriva vänsterpartiet mer som en valallians än som ett parti.


Under 1990-talets framgångsår var det parlamentariska ett starkt
sammanhållande kitt. Visst grälades det då som nu på kongresserna, men
stridslarmet lade sig så snart delegaterna åkt hem till sig och till
sin egen lilla del av den parlamentariska politiken. Det
parlamentariska fungerade rentav enande, ty det dagliga förvaltande av
kapitalismen ger inget utrymme för kongressernas radikala fraser, där
gäller det istället att ta ansvar, dvs att göra upp med sossar och
andra om den nyliberala högerpolitik som kapitalismen och EU dikterar.
I det dagliga värvet i riksdagen och i kommunfullmäktigeförsamlingar
reduceras alla vänsterpartister till sossar.


Detta förhållningssätt skapar en akut motsättning mellan ord och
handling. Vänsterpartiet kallar sig antikapitalistiskt och
socialistiskt. Men representerar i verkligheten en kapitalistisk
politik.


Men det ger också en akut intern motsättning. För den sk
partivänstern är de vackra orden som syndabekännelsen för katolikerna.
Genom att rabbla dem tillräckligt ofta och tillräckligt högt får de i
egna ögon förlåtelse för det partiet och de själva verkligen står för i
den praktiska politiken. Medan det är tvärtom för partihögern. För dem
som inte bara vill handla som sossar utan som också låta som sossar är
vänsterfraserna mest en pinsam belastning.


Ett aktuellt exempel. I våras gjorde vänsterpartiet upp med
regeringen om en minskning av förmögenhetsskatten med ambition att helt
avskaffa den. Det utgör naturligtvis en pinsamhet för ett parti som
kallar sig socialistiskt. Men de frasradikala skakar av sig denna
pinsamt genom att i ett ”visionärt” kongressdokument föreslå en
skärpning av den förmögenhetsskatt man just medverkat till att sänka.
Vilket partihögern förfasar sig över. Partihögern vill stå för sina
uppgörelser också i ord.


Partiets lyckliga stjärna

Under sin ordförandetid hanterade Gudrun Schyman skickligt denna
latenta konflikt. Det skall sägas att Schyman hade en hel del gratis.
Trots brakförlusten i valet 2002 betraktades Schyman som
vänsterpartiets oslagbara vallokomotiv, vilket gav henne en alldeles
särskild ställning i ett parti som är helt inriktat på parlamentariska
positioner. Schyman stod över käbblet som alla fraktioners lyckliga
stjärna.


Men Schyman hade också en intern förmåga. Hon förenade en långt
driven högerpolitik i uppgörelserna med regeringen med ytterligt
radikala utspel i framförallt kvinnofrågor. Vilket gjorde att hon fann
nåd hos både de pragmatiska och de frasradikala.


Till detta kom att partiledningen under Schymans tid idogt såg till
att det upprätthölls en slags balans i partiets interna organ. De
frasradikala tilläts dominera kongressdebatterna, men när det kom till
beslut och val fick partihögern tillräckligt mycket för att hålla sig
lugn.


Allt detta tog ett abrupt slut i och med Gudrun Schymans snöpliga sorti som partiordförande (genom skattefifflandet).


Inför kongressen i Västerås i februari 2004 lanserades två
kandidater som efterträdare. Lars Ohly och Jonas Sjöstedt. Den förre
var lika otänkbar för partihögern som den senare för partivänster,
vilket från början skapade en situation av lurpassande och intriger.


Den omöjlige Ohly

Lars Ohlys vänsterstämpel är egentligen lite märklig. Som
partisekreterare under åren 1994-2001 utgör Ohly en av arkitekterna
bakom det ”nya” vänsterpartiet och inte minst bakom det alltmer intima
samarbetet med socialdemokratin. I praktisk politik är det inget som
skiljer Lars Ohly från Lars Bäckström och riksdagsgruppens andra
sossar.


Men så är det detta med fraserna. Lars Ohly är en av
vänsterpartiets mest durkdrivna kameleonter. Han låter radikal när det
passar honom att låta radikal och ändå tills för några månader sedan
envisades han dessutom med att kalla sig kommunist. Vilket gör honom
till ett rött skynke för partihögern, trots att han i den praktiska
politiken är en av dem. Lars Ohly var ingen enande kandidat som
partiordförande, han hade inte minsta möjlighet att spela samma
sammanhållande roll som före honom Schyman.


Saken blev inte bättre av att kongressen i Västerås gjorde ont
värre. De frasradikala kammade hem allt och lämnade knappt något åt
högerfolket. Som av dem uppfattades som något av en provokation mot den
maktfördelning som krävs i ett parti som förvandlats till en slags
allians. Resultatet blev krypskyttet från gruppen kring Vägval vänster
och tilltagande upplösningstendenser i partiet som helhet. Blev det
allas gräl mot alla vi talade om inledningsvis.


Allas gräl mot alla

Som redan sagts är detta med höger mot vänster en överskattad
dimension vad gäller grälet i vänsterpartiet. I det praktiska
förvaltande av kapitalismen som är vänsterpartiets hela själ, så agerar
de olika fraktionerna gemensamt och relativt friktionsfritt. I
riksdagen såväl som i kommuner, landsting och regioner. Samarbetet med
socialdemokratin överskuggar allt och på dess altare kan varje radikalt
krav offras med ramsan att ”till detta är vi nödda och tvungna, ty om
vi inte går med på detta blir det ännu värre”.


Med påföljd att hela vänsterpartiet medverkar till högervridningen av politiken.


Men den är också en överskattad dimension för att vare sig högern eller vänstern är enhetlig.


Ett exempel. I en motion till kongressen i yrkar högermannen Johan
Lönnroth att vänsterpartiet efter valet 2006 skall kräva plats i
regeringen eller gå i opposition. Det nuvarande samarbetsarrangemanget
skall alltså brytas. Detta är en tanke som tidigare framförts av
vänsterkvinnan Camilla Sköld Jansson (den enda i vänsterpartiets
riksdagsgrupp som röstade nej till privatiseringen av Telia), men den
delas givetvis inte av Lars Bäckström och de andra sossarna i
riksdagsgruppen, som trivs utmärkt väl med samarbetsarrangemanget.


Lönnroth representerar en frihetlig, småborgerlig, liberalt
anstruken höger med drag av den gillesocialism han bekänner sig till.
Medan Lars Bäckström representerar en socialdemokratisk höger, en höger
som tror på den starka staten. En motsättning i motsättningen.


Detta är som sagt det typiska för situationen i vänsterpartiet
inför kongressen i Göteborg. Alla slåss mot alla. Det som förenar är
mindre än det som splittrar.


Hur det hela slutar är omöjligt att säga och vi tänker inte
spekulera kring det. Men man skall inte utesluta att nästa års val kan
gjuta en del olja på de stormiga vågorna. Det parlamentariska är som
sagt det som förenar de stridande viljorna i v och valet kan därvid
tvinga fram en tillfällig vapenvila. Men bara en tillfällig. Ständiga
konflikter är som sagt en del av hela det ”breda” konceptet, så grälet
lär fortsätta.


Ett är klart. Lars Ohly är körd som enande partiordföranden.
Högerfraktionerna accepterar honom inte och kommer inte att göra det,
sedan får Ohly ändra etikett bäst han gitter. Likväl tyder allt på att
Ohly blir vald. Det saknas seriösa motkandidater. Vilket bäddar för
fortsatt och upptrappad konflikt.


Handlingen avgör

Med största sannolikhet kommer kongressen att som vanlig gå de
frasradikalas väg och de kommer som vanligt att utropa sig som segrare.
Vilket inte spelar den minsta roll så länge som Siv Holma & Co
röstar för att sänka den förmögenhetsskatt som de säger sig vilja
skärpa. För att nu bara ta detta aktuella exempel.


Ett parti skall bedömas utifrån sina handlingar, inte utifrån sina
ord. Varför vänsterpartiet skall bedömas utifrån den högerpolitik
partiet faktiskt driver – i riksdagen och i kommuner och landsting –
inte utifrån den politik man säger sig vilja driva men bara driver i
ord.


Det finns tveklöst ärliga vänsterkrafter i vänsterpartiet,
människor som ärligen vill driva politiken åt vänster och som upprörs
över sitt partis fega högeranpassning. I inrikespolitiken. Genom den
viljelösa uppslutningen bakom den EU-dikterade nedskärningspolitiken. I
utrikespolitiken. Genom deltagande i det imperialistiska skallet mot
det socialistiska Kuba.


Vi vill uppmana dessa ärliga vänsterkrafter att allvarligt fundera
över om vänsterpartiet verkligen är rätt forum för människor som vill
driva politiken åt vänster. Fakta säger raka motsatsen. Varför det är
hög tid att fundera över andra alternativ.



ANDERS CARLSSON

Proletären 51-52, 2005