Hoppa till huvudinnehåll
Av
jenny.tedjeza@proletaren.se

”Regissörens beslut är både konstnärliga och politiska”

Amanda Kernell gästade filmfestivalen i Göteborg med sin kortfilm ”Paradiset” där hon med säker hand utnyttjar filmmediets alla konstnärliga verktyg för att gestalta de gömda flyktingbarnens verklighet. Proletären har träffat en socialt engagerad regissör med känsla för realismens poetiska möjligheter.


I kortfilmen Paradiset bjuds vi in till ett underskönt norrländskt sommarlandskap. Ängar, skog, en glittrande sjö. Sedan ställs vi öga mot öga med det gömda flyktingbarnet, en storasyster och ninja, som ensam försvarar sin bror i ett paradis som byter karaktär. Från bedårande till skrämmande och hotfullt. Barnens utsatthet konstrasteras mot det svenska överflödet; den rika grönskan och glesbygdens övergivna stugor. Temat i Paradiset är högst politiskt och realistiskt medan formen är poetisk och metaforisk.

– Jag ville filma hur det känns att lämnas ensam med ansvaret för en anhörig, berättar regissören Amanda Kernell när vi träffas under Göteborgs Filmfestival. För mig var det som att gå runt i en skog och inte ha någon att be om hjälp.
I Paradiset finns inget riktigt slut. Barnen försvinner in i skogen och blir osynliga.

– Det finns ingen förlösning i filmen för det skulle inte vara sant, förklarar Amanda Kernell. Barnen finns ju kvar därute någonstans. Vi är privilegierade som inte behöver tänka på om vi har rätt att stanna i Sverige. Jag hoppas att publiken provar att vara de här barnen en stund. Hur hade det varit om jag hade varit den som inte fick stanna? Alla bor vi i samma land, men vissa människor får inte delta. Hur många osynliga barn finns det?

I alla sina filmer jobbar Amanda Kernell i nära samarbete med fotografen Petrus Sjövik som nyligen fick en Guldbagge för bästa foto i Ömheten. Redan när hon får en idé till en film börjar de prata om hur den ska gestaltas. Idén måste omvandlas till ljus, miljö och musik.

– Blicken är viktig. Vem är kameran? Det är farligt om man inte tänker på det. Som regissör har man mycket makt och därför vill jag berätta historier som inte berättas så ofta. Besluten är både konstnärliga och politiska.

I Paradiset är huvudpersonen ett barn, men också en ninja, och hon filmades med en lågt placerad steadicam som reducerar fotografens rörelser i bilden. Effekten är ett ”filmiskt” foto, eller en episk känsla som Amanda Kernell själv uttrycker det.

– Hon är en superhjälte och jag ville att hon skulle äga filmen. Hon skulle vara så stark som möjligt.

Amanda Kernell pratar mycket och engagerat om de konstnärliga uppgifter en filmare ställs inför. Hon har nyligen avslutat sin utbildning på Danske filmskoles regilinje men har redan en lång rad kortfilmer i bagaget. Bland de mest uppmärksammade finns ”Spel” där Ola Rapace gör en pappa som blir vräkt och ”Det kommer aldrig att gå över” som skildrar en tonårsgraviditet.

Hon säger att alla hennes filmer är personliga och dedicerade till någon hon känner, någon hon vill försöka förstå. Hon känner flyktingar som lever gömda, men också människor som hjälper till att gömma. I Danmark är det olagligt att gömma flyktingar och under skoltiden gjorde hon en film om den problematiken. Den svåra frågan är var en människas ansvar för sin nästa börjar och slutar. Kan man sluta hjälpa en människa som inte har någon annan stans att gå?

Amanda Kernell intresserar sig för den här typen av svårlösta dilemman i sitt filmskapande. När hon var yngre och gick på folkhögskola trodde hon att hon skulle skriva brandtal om samhällets brister och syssla med spoken word.

– Men allt jag skrev blev film. I filmen kan dilemmat och komplexititen få lov att vara där.

Även om filmerna är personliga är det viktigt för Amanda Kernell att de handlar om något mer än henne själv. I många av filmerna tar hon barnen och ungdomarnas parti. Det handlar om ansvar, om syskonrelationer och om första gången.

– Barn och unga är också med om stora livshändelser, men de har inte valt sin situation själv.

För Amanda Kernell är mötet med skådespelarna avgörande. Hon berättar att hennes castings tar evigheter eftersom hon måste prata länge med alla och diskutera den situation som ska filmas. Ofta använder hon sig av amatörer med erfarenheter som ligger nära berättelsen. Skådespelarna i Paradiset har själva levt gömda eller tvingats vänta på uppehållstillstånd.

– Varje film blir som ett socialt projekt. Jag undersöker en liten bit av Sverige varje gång.

Engagemanget i samhällsfrågor har hon med sig från uppväxten i Umeå som hon beskriver som en röd stad. Hon säger att hon var arg på det mesta som ung, men några brandtal blev det som sagt inte. Istället komplexa berättelser med hög konstnärlig medvetenhet i skärningspunkten mellan det personliga och det politiska.

Nästa projekt är inget undantag. I sin första långfilm kommer hon att närma sig sitt eget samiska ursprung. Filmen handlar om två samiska systrar som står varandra nära innan den ena väljer att lämna allt och ta avstånd från sin historia. Amanda Kernell menar att det finns en blandning av skam och stolthet i att vara same, en internaliserad rasism.

– Du tvingas ta en kamp som du inte själv har bestämt spelreglerna för.