Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Vad hade vi varit utan Fidel?"

Jag väcks tidigt i gryningen på hotellet av ett meddelandepip på min kubanska mobil. Det är min väninna Mayra som skriver. ”En sorglig nyhet. Fidel har avlidit.”


Jag slänger mig på fjärrkontrollen och zappar fram till den kanal som helt ägnas Fidels död. De två nyhetsuppläsarna är klädda i diskreta gråa kläder och ovanför deras huvuden Che Guevaras kända paroll med tillägget Fidel: Hasta la victoria siempre, Fidel!

I timmar sitter jag klistrad vid tv-apparaten. Vid jämna mellanrum sänder man president Raúl Castros korta meddelande om Fidels död:

”Det är med stor smärta som jag härmed meddelar vårt folk och våra vänner i Latin-amerika och i världen att el comandante en jefe de la revolución cubana, Fidel Castro Rus avled idag den 25 november 2016 klockan 22.29. Enligt kamrat Fidels uttryckliga vilja kommer hans kropp att kremeras under morgonen lördagen den 26:e. Hasta la victoria! Siempre!”

Däremellan sänds intervjuer med kubanska prominenta personer och kommentarer från kubanen på gatan från landets alla hörn. Inga sentimentala eller hysteriska tårar utan ord uttalade med värdighet, respekt, tacksamhet och kärlek.

Minnesprogrammet är oerhört välgenomtänkt: naturligtvis bilder från Fidels barndom, studietid, dokumentärer från gerillatiden och andra viktiga tidpunkter i hans liv men också intervjuer och tal samlade under olika teman som var viktiga i Fidels politiska tid: hans engagemang för miljöfrågan, för freden, för tredje världen och hans kamp mot blockaden.

Vid frukosten på hotellets terrass har det vanliga tjoandet och högljudda morgonpussandet hos personalen bytts ut mot stillhet och sorg.

– Vi var ju förberedda. Fidel själv sa det en gång: döden väntar oss alla. Men det känns tomt och lite ofattbart.

Ganska tomt är det också på gatorna den här förmiddagen. De flesta sitter framför tv:n och följer minnessändningen. Jag vandrar runt gatorna i Centro Habana. Finns det inga glädjeyttranden?

– Jo, berättar min gode vän Jorge som är kampsportstränare. Vi har en granne på tredje våningen som vräkte på med hög salsamusik tidigt i morse. Hon dansade och sjöng. Hon är svart liksom jag. Vad har inte Fidel och revolutionen gett henne och alla svarta? Vad hade vi annars varit idag? Jag har lust att gå och klå upp henne.

I Miami är glädjeyttringarna stora och med förhoppningar om att nu kommer det att bli förändringar i Kuba.

– Men varför det? frågar sig Jorge. Fidel hade lämnat politiken sedan länge. Hade han avlidit under sin presidenttid hade det varit stor risk för en utifrån organiserad statskupp. Men inte nu. Allt kommer att fortsätta som vanligt.

Under eftermiddagen utlyses nio dagars landssorg vilket betyder att inga kulturella aktiviteter kommer att äga rum, inga konserter, ingen musik på barer och restauranger. Placido Domingos planerade konsert på operan med storbildsskärm på torget utanför, ställdes naturligtvis in. Vissa kommuner har dragit in alkoholförsäljningen.

På tisdag är skolor och arbetsplatser stängda för att ge möjlighet till alla att hedra Fidels minne. Samma dag kommer det att organiseras ett massmöte på Revolutionsplatsen. Den 30 november förs urnan med asken i procession genom landet och kommer den 3 december till Santiago de Cuba, samma väg som Frihetskaravanen tog i januari 1959, fast åt andra hållet.

Själva begravningen sker den 4 december på kyrkogården Santa Ifigenia i Santiago de Cuba där Kubas nationalhjälte José Martí ligger begravd.