Är bilbombsterror vägen till demokrati?

Det är tidig morgon. Invånarna i Jaramana, en förstad till Damaskus, är på väg att utföra sina vardagliga sysslor. Trots den blodiga konflikten är det fortfarande så livet ser ut för de flesta människor i Syrien. De arbetar, studerar och går till marknaden.

Men onsdag 28 november blir inte någon vanlig dag. Vid halvsjutiden, mitt under morgonrusningen, smäller en kraftig bilbomb i Jaramanas centrum. Och den följs av fler.

May Almoudalal, bosatt i en annan av Damaskus förstäder, berättar för Proletären om dådet.

– Jag såg bombningarna i Jaramana. Attacken var enorm och smärtsam. Den skedde under en kritisk tid på morgonen då massor av barn och vuxna var på väg till sina skolor och arbeten. Området där det small är som en station för minibussar.

Det är uppenbart att måltavlan var just civilbefolkningen. Det finns inga militära anläggningar vid attentatsplatsen. Inga armépatruller var i närheten. De i förväg utplacerade bilbomberna riktades istället mot bostadshus, kontor och affärslokaler och en massa intet ont anande Jaramanabor.

Sättet det genomfördes på gör dådet än mer motbjudande. Den första laddningen fungerade som ett lockbete, för att med nästa laddning kunna döda ännu fler. May Almoudalal berättar:

– De smällde den första bomben vid halv sju. När folk samlats på platsen för att hjälpa skadade så smällde nästa bomb. Och detsamma hände med den tredje och fjärde bomben. Jag har en vän som dog i dådet. En ung kille, 20 år gammal, som var på väg till högskolan där han studerade…

May Almoudalals beskrivning av händelseförloppet är inte unik. Nyhetsbyrån AFP och andra internationella medier har intervjuat andra syriska vittnen som tecknar samma bild.

Över 40 personer dödades. Minst dubbelt så många skadades. Bilder från attentatsplatsen visar på en enorm förstörelse med krossade rutor, väggar som rasat och demolerade bilar.

Den bestialiska metoden att locka folk till en plats för att sedan ta livet av dem har använts i Syrien flera gånger tidigare.

I oktober skrev Proletären om den dödliga ambulansen i en annan del av Damaskus. Först sprängdes en bilbomb och människor strömmande till platsen för att solidariskt hjälpa de drabbade. Kort därefter kom en ambulans körande till platsen. Men den var lastad med sprängmedel och föraren var en självmordsbombare…

Seriebombningen förra veckan var det hittills blodigaste attentatet i Jaramana, men inte det första. Varför väljer de utlandsstödda väpnade gängen att ge sig på just Jaramanaborna?

Ett skäl är att stadens befolkning är blandad. Här finns stora grupper av etnisk-religiösa minoriteter, som kristna och druser. De sunnimuslimska fanatiker som krigar i oppositionens led har som mål att skapa en rättrogen islamisk stat, i vilken ”de otrogna” inte är välkomna.

Ett annat skäl är att Jaramana, känd för sin samexistens mellan olika grupper, blivit en tillflyktsort för syrier som flytt från områden som invaderats av rebellerna.

Ett tredje motiv för terrorn är att stödet för Syriens sekulära regering anses vara starkt bland invånarna i Jaramana.

I de stora svenska medierna får vi ständigt höra om den syriska regeringsarméns krig mot det egna folket. Men det är tyst om de oppositionellas förbrytelser, eller så misstänkliggörs uppgifterna och ord som ”terroristdåd” sätts inom citationstecken.

Samma hållning har de politiskt ansvariga. Varför fördömer inte Carl Bildt terrordåden i Jaramana? Varför tiger den svenska regeringen, liksom andra länder som stöder den våldsinriktade syriska oppositionen, om de brott som begås i frihetskampens namn? Varför berättar ingen om de oppositionella syrier, som fördömer de väpnade gruppernas terror mot folket?

8 november publicerade New York Times en artikel om hur de oppositionella krigarna gång på gång visar att de struntar i lokalbefolkningen i de områden som de invaderar.

En oppositionell aktivist berättar om hur rebellerna intog en mjölkfabrik i Aleppo. De förde bort soldaterna som vaktat anläggningen. Därefter plundrades och förstördes allt. På vilket sätt får syrierna ett bättre liv av att inte längre kunna dricka mjölk?

Det är många invånare i Syrien som har personliga historier om hur de väpnade gruppernas agerande drabbat dem själva eller människor de känner. Vilket är en av förklaringarna till att stora delar av befolkningen sluter upp bakom den reguljära arméns krig mot de som terroriserar folket.

Också May Almoudalal har personliga erfarenheter att berätta om.

– Min son hade två vänner. De halshöggs och kropparna lades framför dörren utanför deras hus. Blodet är kvar. Föräldrarna låter det vara kvar som ett bevis för Fria syriska arméns omänsklighet. Det enda skälet till att pojkarna dödades är att familjen stöder president Assad.

– Ärligt talat så fanns det många människor som tidigare stödde Fria syriska armén, fortsätter hon. Jag vet några familjer där jag bor som hjälpte FSA. Men efter den stora striden om Damaskus i somras, då Fria syriska armén förstörde så mycket och dödade så många, så vägrar dessa familjer att låta FSA-medlemmar vara här.

Visst behöver det syriska folket göra upp med det auktoritära systemet och det förtryck som många av landets invånare drabbats av. Men bilbomber och halshuggningar – utförda av grupper som länge stötts av västimperialismen och Gulfstaterna – är knappast vägen till demokrati och frihet.