Därför stoppas irakkurdernas självständighet

Publicerad 25 oktober 2017
Iraks armé och allierade miliser intog utan större motstånd Kirkuk den 16 oktober. Den irakkurdiska ledningen spelade ett högt spel som de förlorade.
Iraks armé och allierade miliser intog utan större motstånd Kirkuk den 16 oktober. Den irakkurdiska ledningen spelade ett högt spel som de förlorade.

Den irakiska centralregeringens återtagande av staden Kirkuk och dess oljekällor sätter stopp för irakkurdernas marsch mot en självständig stat.

Det etniskt blandade Kirkuk har i decennier varit en krutdurk. En central orsak till det är dess oljetillgångar.

Ledningen för den kurdiska självstyrande regionen, KRG, i norra Irak har den senaste månaden spelat ett högt spel och förlorat. Folkomröstningen den 25 september skulle bereda väg för självständighet, men har istället resulterat i att kurdernas position kraftigt försvagats.

Utvecklingen efter omröstningen visar också att en irakkurdisk stat inte har en chans att överleva utan uppbackning från en eller flera stormakter.

Att det var så här det skulle gå var knappast vad den kurdiske presidenten Masoud Barzani tänkte sig när han drev igenom folkomröstningen.

Förlusten av miljonstaden Kirkuk är ett avgörande steg bakåt för kurdernas självständighetsträvanden.

Den etniskt blandade staden har i decennier varit en krutdurk och har utsatts för återkommande folkomflyttningar. En central orsak till att många blickar både inom och utom Irak riktas mot Kirkuk är de stora oljetillgångar som finns i dess närområde. Från Kirkukprovinsen kommer cirka 40 procent av all olja som produceras i Irak.

När den kurdiska självstyrande regionen skapades med stöd av USA och andra västmakter efter Gulfkriget 1991 stod Kirkuk utanför. Den kurdiska kontrollen över staden är av betydligt färskare datum.

Erövringen skedde 2014 i samband med att Islamiska staten, IS, gick på offensiven i norra Irak och den irakiska armén kollapsade. De kurdiska peshmergastyrkornas roll var dubbel. De bekämpade IS men passade samtidigt på att lägga under sig nytt territorium.

Att de tog kontroll över Kirkuk var symboliskt viktigt för KRG. Under Saddam Husseins brutala styre genomfördes en arabisering av Kirkuk då delar av den kurdiska befolkningen fördrevs. Efter erövringen 2014 började kurder strömma till staden medan araber och turkmener anklagade det kurdiska styret för folkfördrivning och övergrepp.

Men viktigare än symboliken var Kirkuks funktion som oljekälla och därmed inkomstkälla för en framtida självständig stat. Den olja som kurderna haft kontroll över sedan 1990-talet ger inte tillräckliga inkomster till statskassan för en region som måste importera i stort sett allt.

Västmakterna men också Turkiet och Israel har i 26 års tid stött det kurdiska självstyret, då det gynnat deras intressen i Irak och grannländerna. Men när Barzani i september drev igenom folkomröstningen gick han för långt. Förutom av Israel fick Barzani och det kurdiska ledarskapet inte något stöd utifrån.

Det land som i dagsläget backar upp irakkurdisk självständighet skulle nämligen göra sig till ovän med alla stater i Mellanöstern, med undantag av Israel som stödjer allt som splittrar och försvagar dess arabiska fiender i regionen.

För USA är det av betydligt större vikt att behålla goda relationer med Bagdadregeringen, och därigenom ett ekonomiskt och militärt fäste i hela Irak, än att stödja gamla vänner i en liten och ekonomiskt svag utbrytardel i norr.

Till det kommer de pågående striderna i östra Syrien om kontrollen över territorium, oljekällor och handelsvägar. Utgången av dessa strider kan komma att spela en stor roll för supermaktens framtida maktposition i denna del av Mellanöstern.

Ovanstående är förklaringen till att Iraks regering kunde skicka sina trupper till Kirkuk och återta kontrollen över staden och dess oljekällor utan protester från omvärlden.

Förlusten av Kirkuk har ökat missnöjet och motsättningarna mellan och inom de stora partierna i det kurdiska självstyret. Det ledande oppositionspartiet Gorran kräver att KRG-styret ska upplösas och ersättas av en nationell räddningsregering. Gorran kräver vidare att president Barzani, som leder det största kurdiska partiet KDP, ska avgå. Barzanis mandatperiod löpte formellt ut redan för två år sedan.

Stark kritik riktas också mot det andra traditionella kurdiska maktpartiet, PUK, som fram till förra veckan kontrollerade Kirkuk. Företrädare för KDP och även kritiska röster inifrån PUK anklagar PUK:s ledning för att ha övergett Kirkuk istället för att försvara staden.

Bafel Talabani, son till den nyligen bortgångne PUK-grundaren Jalal Talabani, försvarar sig i en intervju i France24 med att det var ett taktiskt tillbakadragande inför en överlägsen motståndare.

Talabani kallar president Barzanis kompromisslösa linje gällande självständighetsomröstningens genomförande den 25 september för ett ”kolossalt misstag”, eftersom det fanns alternativa vägar fram som hade kunnat genomföras med stöd från USA och Storbritannien.

Oavsett vilka krafter som går segrande ur kommande maktstrider inom det kurdiska självstyret är marschen till självständighet stoppad. Det finns ingen annan väg framåt än förhandlingar med regeringen i Bagdad.