Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Islamistrebeller skåpar ut hotellrevolutionärer

Det väpnade upproret i Syrien bekänner färg. al-Qaida och flera grupper i Fria syriska armén förklarar att deras gemensamma mål inte är demokrati utan en islamistisk shariastat.


Den gemensamma kommunikén från den 24 september har undertecknats av tretton väpnade grupper. Både innehållet och listan över vilka som ställt sig bakom den är avslöjande.

För det första fastslås att alla militära och civila styrkor måste förenas på en islamistisk grund för att skapa en stat som helt och hållet baseras på sharialagstiftning.

För det andra lyfter undertecknarna fram att de inte tänker låta sig representeras av eller lyda under de syriska exilgrupperna, det vill säga den i väst hyllade Syriska nationella koalitionen (SNC) och dess förgreningar.

Budskapet går inte att missförstå. Det väpnade upproret är inte en kamp för ett sekulärt, pluralistiskt samhälle, såsom den Sverigebaserade tidigare SNC-ledaren Abdulbaset Sieda påstod i SVT Debatt 5 september.

Sådant sägs av Seida och andra så kallade oppositionsledare för att vinna sympatier i väst. Men de vet att verkligheten är en annan. Alla med minsta insikt om situationen i Syrien vet att det är mer eller mindre extrema islamister som dominerar på marken.

”Inte någonstans i det rebellkontrollerade Syrien finns det en sekulär väpnad styrka att tala om”, skrev New York Times i april i år efter att dess reportrar rest runt i det ”befriade” norra Syrien.

Att det bland de väpnade grupperna finns ett stort missnöje med Syriska nationella koalitionen och övriga ”hotellrevolutionärer” i exil är heller inte någon nyhet. De anklagas för ineffektivitet och korruption, och alla försök att skapa en exilregering eller ett enhetligt militärt rebellkommando har misslyckats. Det är långt från hotellsviterna i Istanbul till krigets Syrien.

De tretton organisationer som kräver en shariastat och skåpar ut SNC är en verklig maktfaktor. Bedömningarna av hur stor del av upproret de representerar varierar, men alla är överens om att de tillhör de största och mest slagkraftiga väpnade grupperna i Syrien med tiotusentals syriska och utländska krigare i sina led.

Den mest ökända av undertecknarna är det al-Qaidaanslutna Jabhat al-Nusra. Dess terror mot civila liksom dess klappjakt på alawiter, kurder och andra etnisk-religiösa minoriteter har gjort dem ökända. För några veckor angreps och fördrevs den kristna befolkningen i staden Maaloula.

Bland de tretton undertecknarna finns också Tawhidbrigaderna och andra organisationer med en framträdande roll i Fria syriska armén (FSA) och det militära kommando som skapats av Syriska nationella koalitionen.

Enigheten mellan Jabhat al-Nusra och FSA är viktig att notera. Barack Obama och flera västländer stödjer ju Fria syriska armén, och hade den svenska bombvänstern bara haft vapen hade den varit FSA:s främsta leverantör.

Kommer de att fortsätta hävda att Fria syriska armén är ”moderata” eller ”sekulära” när dess främsta grupper gör gemensam sak med bilbombsterroristerna i Jabhat al-Nusra?

Även om USA försökt göra skillnad på ”goda” och ”onda” rebeller är samarbetet mellan al-Qaidaextremister och FSA egentligen inte överraskande. Visst har det förekommit motsättningar och hårda strider mellan dem. Men betydligt vanligare är att de olika rebellgrupperna förenas mot sin gemensamma fiende.

Bakom scenskiftet bland rebellerna och de allt ensammare ”hotellrevolutionärerna” finns flera storpolitiska faktorer. Till dessa återkommer Proletären framöver.

Men en faktor vill vi kort lyfta fram här. Vilken väg de olika rebellgrupperna väljer beror inte främst på dem själva utan på de som betalar deras vapen och löner. Finansiärerna hittar vi utanför Syrien.

Här har det skett ett skifte. Den lilla Gulfstaten Qatar har länge backat upp Muslimska brödraskapet, som spelat en central roll i Syriska nationella koalitionen. Men Qatar håller på att ställas åt sidan av Saudiarabien, som inte alls är förtjusta i brödraskapet. Saudierna stödjer vanligtvis mer extrema grupper världen över.

Med tanke på FSA-gruppernas närmande till al-Nusra framstår saudierna som framgångsrika. Här kan man också ana de motsättningar som finns i den breda allians som stöttat det syriska upproret.

Är de tretton gruppernas shariastatskommuniké ett uttryck för ett saudiskt missnöje med USA:s inställda bombanfall, kemvapenöverenskommelsen och tecknen på eftergifter angående fredsförhandlingar? Är kommunikén en markering om att saudierna håller fast vid linjen att Syrien ska brytas sönder för att försvaga den stora fienden Iran?