I år uppmärksammas 9 november, årsdagen av Kristallnatten, i ett Sverige där Sverigedemokraterna är tredje största parti. Aldrig förr har ett högerextremt och rasistiskt parti uppnått sådana framgångar i vårt land.
Läget är med andra ord allvarligt. SD är ett nationalistiskt och socialkonservativt parti som representerar den fascistiska traditionen i svensk politik. De har kommit för att stanna. Fortsätter den EU-styrda högerpolitiken med ett politiskt etablissemang och en fackföreningsrörelse som sätter kraven från Svenskt Näringsliv och Bryssel före de folkliga behoven, så har SD alla möjligheter att växa ytterligare.
Uppenbarligen har den antirasistiska rörelsens taktik hittills inte lyckats. Trots att tusentals människor vänt SD ryggen, trots breda manifestationer och avståndstagande från övriga riksdagspartier, så fortsätter SD sin raketkarriär i svensk politik. För ett revolutionärt arbetarparti stämmer detta till eftertanke.
Givetvis är det bra så länge övriga partier inte anpassar sig till högerextremismen och rasismen. Alternativet är det vi ser i till exempel Ungern, där Moderaternas systerparti Fidesz driver en ultrareaktionär och nationalistisk politik helt i SD:s smak.
Men det innebär inte att antirasismen får tillåtas släta över andra motsättningar i politiken. En antirasism som nöjer sig med att prata om alla människors lika värde är utsiktslös i ett kapitalistiskt Sverige vars hela utgångspunkt är att människor inte har samma värde.
Det är inte Sverigedemokraterna som splittrar arbetarklassen, det är EU-politiken som ställer arbetare mot varandra. Ett EU där glesbygd inte är lika värd som storstad. Där förorter inte har samma värde som innerstäderna. Att arbetare med utländsk bakgrund inte har samma
värde är ju hela utgångspunkten för liberalernas omhuldade ekonomiska frizoner i invandrartäta områden och företagens import av billig arbetskraft.
Att ställa stad mot landsbygd är själva grunden i EU-politikens prat om expansiva regioner. Eftersom folket finns till för näringslivet, och det privata näringslivets tillväxt är det enda måttet på framgång, så är det folkets uppgift att flytta dit där jobben finns. Att lägga pengar på att upprätthålla välfärd, bostäder och samhällsservice utanför de expansiva regionerna är att kasta pengar i sjön, att göra konstgjord andning på något som borde dö ut. Så ser EU-politikens cyniska människosyn ut, vilket politiker ofta försöker dölja för att inte tappa röster.
Ibland talar de klarspråk. Som när den stigande moderatstjärnan Anna Kinberg Batra för några år sedan på fullaste allvar hävdade att ”stockholmare är smartare än lantisar”. Eller som när en krönikör i tidningen Finansvärlden efter riksdagsvalet 1998 skrev att: ”Nu är det de okunniga, efterblivna och provinsiella som genom förkrossande övervikt i Glesbygdssverige pockar på inflytande i Rosenbad. Lortsverige har tagit över och bereder sig på att styra landet.”
I SD:s framgångar finns ett stort mått av protest mot politikens inriktning på storstäderna som svensk politik dominerats av under hela 2000-talet. SD är det enda riksdagsparti som inte följt med i fokuseringen på storstädernas medelklass. Tvärtom så kämpar de för att uppfattas som den lilla människans alternativ mot detta.
Som ett revolutionärt arbetarparti vill Kommunistiska Partiet inte ha något att göra med SD, lika lite som vi vill ha att göra med de EU-partier som driver den nyliberala politik som förstör Sverige.
Mot detta ställer vi klassmässig enhet. Olikheterna mellan stad och glesbygd ska inte göras större än vad de är. För storstäderna är inte enhetliga. I EU-politikens Sverige betraktas storstädernas förorter som lika onyttiga som glesbygden. Även här monteras välfärden ner, är arbetslöshet hög och tillåts bostadsområden förfalla. Det är mer som förenar än som skiljer mellan glesbygd och storstädernas förorter.
Arbetarklassen i dess bredaste bemärkelse har ett gemensamt intresse av att bekämpa högerpolitiken. Att kämpa för att ta pengarna där de finns och använda dem där de behövs – till satsningar på gemensam välfärd, en social bostadspolitik och utbyggd infrastruktur.
Kampen mot rasismen handlar framför allt om att bekämpa de orättvisor som SD vegeterar på. Uppgiften ligger i att påvisa de gemensamma intressena. Att hitta den gemensamma klassmässiga nämnaren.
Istället för liberalernas tomma ord om allas lika värde, behöver Sverige en arbetarpolitik mot kapitalismens och rasismens splittring av arbetarklassen. För arbetarrätt och lika villkor på jobben, mot företagens import av billig arbetskraft. För satsningar på förorter och glesbygd, det krävs social rättvisa för att hela Sverige skall kunna leva. Framförallt krävs att Sverige lämnar EU. Storföretagens union som spelar ut arbetare i olika länder mot varandra och som står bakom överklasspolitiken är det största hotet mot demokratin. EU:s syfte är att flytta makten från folket, så att politikerna inte behöver ta hänsyn till folkliga opinioner när de ska driva igenom överklasspolitiken. Men om detta hot mot demokratin hörs aldrig några liberaler varna.
