Det gick ett sus av förväntan genom kåren av politiska experter när s-ledningen i förra veckan presenterade sin syn på regeringsfrågan efter nästa års val. Äntligen togs löfvet från mun när det efterlängtade beskedet, som sig bör, publicerades på DN Debatt.
Stefan Löfvens och Karin Jämtins besked var väntat. Socialdemokraterna ska inte ingå i någon allians innan valet, de har dragit sina slutsatser av det rödgröna misslyckandet 2010. Men efter valet är (S) beredda att styra tillsammans med vilket annat parti som helst, undantaget Sverigedemokraterna.
Visserligen hålls Moderaterna på distans när tänkbara samarbetspartners radas upp. Denna njugga inställning är rent taktisk. Både sossarna och Moderaterna behöver varandra för att måla upp någon form av motsättning för att skapa den dramaturgi som krävs för röstfiske.
När sossetoppen säger att Sverigedemokraterna är det enda parti man av ideologiska skäl utesluter samarbete med, säger man samtidigt att det råder en grundläggande ideologisk samsyn med övriga sex partier. Därmed säger Löfven också att det enda oppositionspartiet, för alla de människor som fått nog av den nuvarande politiken, är SD. Inte konstigt att SD ständigt klättrar i opinionsundersökningarna. Jimmie Åkesson gnuggar säkert händerna över s-toppens regeringsutspel.
Det är givetvis rätt av Löfven att inte släppa in ett rasistiskt högerparti i en kommande regering. Det är inte detta som är problemet. Felet ligger i att det enda ideologiska raster som läggs över politiken är rasism och antirasism. Som om de enda politiska alternativ som finns är nyliberal EU-politik eller konservativ nationalism.
Som en konsekvens av detta ser den gamla fackpampen Löfven inga problem att bilda regering med Sveriges mest fackföreningsfientliga parti Centerpartiet, vars ungdomsförbund häromåret kampanjade på temat ”Fuck facket forever”.
S-utspelet handlar till stor del om taktik. Det är ett sätt att försöka slå undan benen på borgaralliansens prat om att de är de enda som kan presentera ett regeringsalternativ. Men utspelet är även ett slående
bevis på den ideologiska skörbjugg som vår samtid har insjuknat i.
I Löfvens och Jämtins artikel på DN Debatt är ledorden handlingskraft, ansvar och samarbete. Men frågan är kring vilken politik ska det visas handlingskraft? Vem och vad ska det tas ansvar för? Svaren är givna. Det är när det gäller att fortsatt driva nyliberal EU-politik som det ska visas handlingskraft och det är för storföretagens konkurrenskraft, dvs vinstnivåer, som det ska tas ansvar.
S-toppen pekar ut Miljöpartiet som ”en naturlig samarbetspartner”. Det är ganska givet. Miljöpartiet, det parti, näst Folkpartiet, med högst andel medelklassväljare, garanterar väljarunderlag i storstäderna. MP accepterar den nyliberala politiken och fjäskandet för storföretagen, men kryddar sin politik med humanistiska floskler.
MP vurmar för alla frågor och grupper som en samvetsöm medelklass i storstäderna ömmar för, samtidigt som alla former av systemkritik och klassfrågor lyser med sin frånvaro. Ett givet förstahandsval för Löfven och Jämtin.
Det ska sägas att s-toppens deklaration om bredare samarbeten inte är något nytt. Sossarna har ofta tagit initiativ till samarbeten, även över blockgränserna. Främst när det har handlat om att driva igenom stora försämringar – nedskärningar i välfärden, privatiseringar och skattesänkningar för de rika.
Löfven och Jämtin har därför rätt när de angående Vänsterpartiet, Centerpartiet och Folkpartiet säger att sossarna ”vet att de kan ta ansvar när det behövs”. De tar ansvar för högerpolitiken när socialdemokratin behöver majoritet i riksdagen.
Detta gäller som sagt även Vänsterpartiet. Den kaxighet inför vännerna i s-toppen som Jonas Sjöstedt försöker profilera sig med, ska tas med en stor näve salt.
När det väl har gällt har Vänsterpartiet ställt upp och ”tagit sitt ansvar”, som vid rekordnedskärningarna i välfärden på 1990-talet, utförsäljningen av Telia och stödet till de imperialistiska krig som Sverige aktivt deltagit i – Afghanistan och Libyen. Den som sätter makt och inflytande före principfasthet är ingen att lita på när väl rösterna är räknade efter valet 2014.
I brist på politiska och ideologiska motsättningar i riksdagen har förståsigpåarna försökt göra regeringsfrågan till rikspolitikens ödesfråga. Men det viktiga är inte vilka som sitter i regering, utan vilken politik som förs. Givetvis är det bara att hoppas att regeringen Reinfeldt försvinner nästa år, men det innebär inte att det kommer att drivas någon vänsterpolitik, oavsett vilka som bildar regering.
För en vänstervridning i Sverige krävs att arbetarklassen visar handlingskraft och tar ansvar för sina klassintressen. Hur detta ska ske är en betydligt viktigare fråga än hur en kommande svensk regering ska se ut.
