Klimatkonferensen i Doha landande i skvatt ingenting; den blev en skammens konferens, som Proletären konstaterar på annan plats i detta nummer.
Från en del håll talas det om en katastrof för klimatet, vilket är starka ord. Men oviljan att komma överens om utsläppsminskningar i en situation då den globala uppvärmningen går snabbare än vad forskarna tidigare befarat, är definitivt en katastrof för de människor som drabbas av klimatförändringarna.
I vår orättvisa värld slår klimatkrisen orättvist. De värst drabbade finns bland de fattiga i de fattiga länderna, som inte bär något som helst ansvar för krisen. Medan de rika i de rika länderna, som belastar klimatet mest, klarar sig. Genom pengarnas makt.
Detta måste vägas in i summeringen av konferensen i Doha. Skammen delas inte lika. Det är de rika länderna som bär huvudansvaret för den globala uppvärmningen, både historiskt och i nuet, och det är därför de rika länderna som måste ta huvudansvaret för både utsläppsminskningar och för biståndet till klimatkrisens offer, oavsett var de befinner sig. De rika länderna måste betala krisskadestånd för vad deras kapitalism ställt till med.
I Kyotoprotokollet talas om ”ett gemensamt, men olikartat ansvar”. Det är sin enkelhet en bra utgångspunkt. Alla länder måste bidra till klimatkrisens lösning, men några måste bidra mer än andra, framförallt kapitalismens kärnländer, som belastar klimatet mest och som gjort det under längst tid.
Den största skammen är att USA och EU inte tar sitt större ansvar.
Kapitalismens snabba utveckling i länder som Kina och Indien bidrar till klimatkrisens fördjupning. Men bidraget är till delar en statistisk synvilla. Inte minst Kina har förvandlats till hela den kapitalistiska världens verkstad, där transnationella företag hänsynslöst exploaterar såväl människor som natur för produktion för export. Utsläppen görs i Kina, men en god del av dem bör bokföras på bolagen och deras hemmanationer, där vinsterna tas ut och konsumtionen sker.
Detta pekar på det grundläggande problemet. Driften att ständigt växa driver kapitalismen att brutalt överskrida de gränser som sätts av naturens begränsningar.
För att lösa klimatkrisen krävs en annan ekonomisk ordning, som sätter planmässig resurshushållning och produktion för mänskliga behov i första rummet.
