”Det är som man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt att egentligen har det nog inte hänt”, filosoferade den alltid lika träffsäkre Tage Danielsson efter Harrisburgolyckan 1979.

Man undrar just vad Tage hade sagt om Fukushimakatastrofen, om han ännu hade varit ibland oss. Drabbades verkligen kärnkraftverket i Fukushima av härdsmältor i tre av sex reaktorer i mars 2011?

Nja. Att döma av svensk debatt var katastrofen i Fukushima så osannolik att den nog inte har hänt och i vart fall inte kan hända igen, åtminstone inte i Sverige.

Blindheten är närmast absurd. Olyckan i Harrisburg tvingade fram en folkomröstning, om än tillrättalagd och med manipulerat resultat, och olyckan i Tjernobyl 1986, som sände radioaktiva moln över delar av Sverige, ledde sent omsider till stängning av Barsebäck. Men katastrofen i Fukushima blåste bort som en fjäder i nyhetsvinden.

Visst. Så här på ettårsdagen uppmärksammas Fukushima i pliktskyldiga reportage. Men i nästa vecka läggs åter den våta filten över katastrofen.

Det är bäst så. För hur skall annars kärn-kraftslobbyn i ekonomi och politik få skattebetalarna att subventionera en utbyggnad av den dyra och livsfarliga kärnkraften?

Man kan invända att katastrofen i Fukushima inte är relevant för Sverige. Eftersom vi inte drabbas av jordbävningar och tsunamis i samma utsträckning och med samma kraft som Japan. Men resonemanget haltar. Eftersom kärnkraftverket i Fukushima enligt industrins alla försäkringar var byggt för att stå emot sådana naturfenomen.

De exakta orsakerna till katastrofen är inte utredda, om de någonsin blir det. Det finns behov av tystnad också i Japan. Det mesta tyder dock på att de omedelbara orsakerna var att vare sig reservkraftssystemet eller den mekaniska nödkylningen kom igång. Säkerheten var undermålig.

Till det skall sägas att ett liknande olyckstillbud inträffade på svenska Forsmark sommaren 2006. Kylvattensystemet slogs ut av ett vanligt elavbrott och kom igång först i sista sekunden.

”Det var bara tur som gjorde att vi inte fick en härdsmälta då”, menar kärnkraftsexperten Lars-Olov Höglund (DN 14/3 2011).

Kärnkraftslobby anklagar Höglund för att vara alarmistisk och det kanske han är. Men hellre alarmism än riksnegligering. Sanningen är att det som hände i Fukushima är en kalkylerad risk med all kärnkraft, också med den svenska. Risken för härdsmältor är förvisso liten, men den finns. Det som inträffade i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima har faktiskt hänt.

Här hemma travar Jan Björklund på som kärn-kraftsindustrins lille trumslagarpojke, numera flankerad av Stefan Löfven på bas-trumma. Fukushima är glömt och Japan skall glömmas. Det talas vackert om globalisering, om hur världen blivit en, men i svensk kärnkraftsdebatt är världen märkligt förkrympt. Så är Japan idag retuscherat från kärnkraftsdebattens världskarta. Eftersom Japan efter Fukushima varit ofint nog att stänga 52 av 54 kärnkraftsreaktorer.

Betänk detta! På ett år har Japan i praktiken lyckats med den avveckling som i 30 år framställts som omöjlig i Sverige och det utan några dramatiska effekter. Tacka den folkliga opinionen för det.

Hur det blir i framtiden återstår att se – också i Japan är kärnkraftsindustrin mäktig. Men Japan bevisar ändå att det är möjligt att avveckla kärnkraften.

Sak samma med Tyskland, där Angela Merkels regering i våras fattade beslut om att avveckla kärnkraften till 2022, också hon pressad av en kraftfull opinion. Tyskvännen Björklund sätter på skygglapparna och ser bara Finland, där kärnkraftslobbyn lyckats bättre. För kärnkraftskramare gäller det att bara se det man vill se.

Det sägs att kärnkraften är en bra energikälla i klimatkrisens tidevarv. Det är en sanning med modifikation, då inte minst uranbrytningen är allt annat än klimatneutral. Kärnkraft är inte en förnyelsebar energikälla. Den är också dyr. Utan skattesubventioner byggs inga nya kärnkraftverk.

Men den avgörande invändningen mot kärnkraften är ändå att den innebär en kalkylerad risk för mänskliga katastrofer, som den i Fukushima. Härdsmältor kan inte uteslutas. Dessutom är avfallsproblemet ännu olöst, vilket innebär att dagens kärnkraftsindustri lämnar ett berg av radioaktivt avfall i arv till kommande generationer, att hantera i minst 100.000 år.

Lägg därtill att kärnkraft ger möjlighet till produktion av kärnvapen och hela riskkalkylen är på plats. Detta är en livsfarlig energiform.

Glöm allt skitsnack! Kärnkraftens enda ”fördel” är att den i sin storskalighet ger de stora kraftbolagen full kontroll över elproduktionen och därmed möjlighet att skinna elkonsumenterna in på bara kroppen. Det är hägrande monopolprofiter som ligger bakom kärnkraftslobbyns krav på utbyggd kärnkraft.

Alternativet är en målmedveten energiomställning, där energibesparingar kombineras med kraftfull utbyggnad av förnyelsebar energi. En sådan utveckling pågår i många delar av världen, men Sverige ligger hopplöst efter, framförallt på grund av den ensidiga inriktningen på kärnkraft.
Så är kärnkraften ingen lösning av klimatkrisen. Den blockerar tvärtom den nödvändiga energiomställning som klimatet ropar efter.