Astra Zenecas besked om att lägga ner forskningsenheten i Södertälje, med 1100 anställda, kom plötsligt, men inte oväntat. Sedan Astra fusionerade med brittiska Zeneca 1999 har kvartalskapitalismen slagit sina klor i företaget, vilket inte lämnar utrymme för kostsam och tidskrävande grundforskning. Redan 2010 gav konceptet nedläggning av forskningsenheten i Lund, med 900 anställd, och nu är turen kommen till Södertälje.
Av en Astras en gång så framgångsrika läkemedelsforskning återstår nu bara enheten i Mölndal, som stod bakom försäljningssuccén Losec, men också den bantas med ett hundratal anställda.
Tills vidare behålls läkemedelsproduktionen i Södertälje, men man behöver inte vara olyckskorp för att frukta för det värsta. I svensk läkemedelsindustri har forskning (i nära samarbete med den offentliga sjukvården) och produktion av tradition varit nära sammanlänkade, varvid det är svårt att någon framtid för en isolerad produktionsenhet.
I kommentarerna till nedläggningen sägs att enheten i Södertälje visat klena resultat under många år, vilket säkert kan vara sant. Å andra sidan är läkemedelsforskning inte något som sker på tidsbeställning. Som exempel kan nämnas att dåvarande Hässle i Mölndal ägnade 30 år att ta fram Losec. Det är helt enkelt så att kvartalskapitalistisk kortsiktighet, som bara ser till vinstresultat för stunden, passar särskilt illa ihop med läkemedelsindustri.
Regeringen har utsett förre folkpartiledaren Lars Leijonborg till någon slags stödsamordnare för Södertälje, vilket betyder att han skall hjälpa till att städa upp efter Astra Zenecas sorti. Men några ambitioner att rädda kvar forskningen i Södertälje har inte regeringen. Marknaden måste få ha sin gång.
Man skall inte vara förvånad över regeringens liknöjdhet. De som tillber marknaden som vår tid gud har naturligtvis ingen anledning att ifrågasätta de gudomliga beslut som fattas i Astra Zenicas styrelserum i London. Marknaden har alltid rätt.
Ändå stämmer liknöjdheten till eftertanke. I takt med att basindustri slagits ut runt om i landet har vi fått höra att sådan simpel verksamhet inte bjuder Sverige någon framtid. Massproduktion kan asiater syssla med. Vår framtid ligger istället i kunskapsproduktion, sägs det, som i forskning och inte minst i läkemedelsforskning, där ett internationellt sett väl utbyggt sjukvårdssystem ger automatiska fördelar.
Visst låter det vackert. Men vart tar kunskapssamhället vägen när inte ens forskarna går säkra för kapitalismens liemän?
Det är sant att sjukvården lägger en god grund för läkemedelsforskning i Sverige, såsom Televerket på sin tid utgjorde förutsättningen för Ericssons framgångssaga. Men dessa fördelar försvinner i samma stund som framtiden läggs i marknadens händer. Utan statlig styrning och planering återstår bara marknadens kortsiktiga anarki.
Så vad återstår för Sverige i framtiden? Bilindustri är uppenbart inget för oss. Staten skall inte driva bilföretag, sa Maud Olofsson och regeringen nickar unisont bifall. Läkemedelsforskning är heller inget för oss, det har Astra Zenecas direktörer och aktieägare bestämt och regeringen har inget att invända.
Vad skall vi då syssla med? Ja, skall vi utgå från regeringens handlingar skall vi ägna oss åt att äta och städa, för sänkt krogmoms och RUT-avdrag är det enda åtgärder regeringen vidtagit för att skapa fler jobb, om än med klent resultat.
I den meningen är Astra Zenecas nedläggning i Södertälje en alarmklocka, inte för att läkemedelsforskning i Södertälje är viktigare än bilproduktion i Trollhättan, utan för att nedläggningen avslöjar hela tomheten i marknadsfundamentalisternas framtidslöften.
Vi har naturligtvis inget emot kunskapsbaserad produktion – teknologiska framsteg är framtidens melodi – men vi ger inte ett vitten för det kapitalistiska kunskapssamhällets förlovade land. Förblindad av det giriga vinstintresset är kapitalismen inte längre förmögen att ta tillvara de framtidsmöjligheter som den teknologiska utvecklingen bjuder.
Vad som krävs för framtiden är en helt annan samhällsmodell, som
ersätter konkurrens och kortsiktigt vinstintresse med planering och samhällsbehov. Med samhällsintresset i fokus behåller vi såväl Astra
Zenecas forskningsenhet i Södertälje som Saab i Trollhättan, att användas för samhällets bästa.
Att slå sönder fungerande forsknings- och produktionsanläggningar är en del av kapitalismens destruktivitet, till skada inte bara för de anställda som kastas ut i arbetslöshet, utan för hela samhället. En förnuftig samhällsmodell slår inte sönder utan tar till vara den samlade kunskapen i befintlig arbetskollektiv.
Kalla det kunskapssamhälle, den som vill. Vi kallar det socialism.
