I går öppnades klimatmötet i Durban, Sydafrika. Under största möjliga tystnad. Visst förekommer pliktskyldig rapportering i media, men få frågor har ändå rasat så hastigt på redaktionernas prioriteringslistor, som klimatfrågan.
Det beror inte på att klimathotet är mindre akut än tidigare. I fjol var utsläppen av växthusgaser tvärtom de högsta någonsin och utsläppen ökade dessutom mer än någonsin, trots alla löften om att minska dem.
Rapporterna om klimatkrisens förgörande konsekvenser kommer också allt tätare, som nu i höst genom översvämningarna i Thailand och den svåra torkan på Afrikas horn. Klimatkrisen är på god väg att utvecklas till ett omedelbart hot mot själva levnadsomständigheterna i delar av världen, stötande nog i just de delar som bär minst ansvar för den globala uppvärmningen.
Mötet i Durban är som sagt placerat i medieskugga. Av naturliga skäl. Efter fiaskot i Köpenhamn 2009 och det uppföljande kalkonmötet i Cancún i fjol är det ingen som förväntar sig några framsteg
i Durban.
Eller rättare sagt: Eftersom de västmakter som bär det helt dominerande ansvaret för den globala uppvärmningen, både historiskt och i nuet, inte vill bidra till några framsteg, så är mötet från början utskrivet som skenfäktning.
I svenska medier görs ivriga försök att framställa Kina som klimatkrisens nya och största skurk, fullt jämförbar med USA. Vi försvarar ingalunda den exploaterande och svårt resursslösande kapitalismen
i Kina, men jämförelsen är ändå missvisande och djupt ohederlig. Så är koldioxidutsläppen per capita i Kina inte ens en femtedel så stora som de i USA och i ett historiskt perspektiv, som i klimatsammanhanget räknar 200 år av mänsklig påverkan, är Kinas bidrag närmast försumbart.
Till detta skall läggas att utsläppsstatistiken tillämpar falsk matematik. Så bokförs amerikanska företags utsläpp i Kina på Kina, trots att de amerikanska företagens produktion konsumeras i USA (och i EU) och trots att vinsten hamnar i USA. Genom den globaliserade produktionen får Kina (och andra låglöneländer) helt enkelt bära en del av de klimatutsläpp som egentligen tillhör USA och EU.
Detta resonemang kan synas som en bisak, men pekar ändå på klimatkrisens avgörande orsak, på den kapitalistiska expansionismen, som exploaterar allt större delar av naturens begränsade resurser och alltfler lönearbetare i sin maniska strävan att berika företagens ägare.
Det är en imperialistisk, kolonialistisk tanke att länderna i syd skall avstå ekonomisk utveckling för att rädda klimatet. Syd har rätt till utveckling och välstånd. Men det är en omöjlig tanke att hela mänskligheten i framtiden skall leva på det resursslösande och exploaterande kapitalistiska sättet.
Det hör till klimatfrågans historia att de globala koldioxidutsläppen faktiskt minskat under ett enda år sedan det första klimatmötet i Rio de Janeiro 1992. Det var 2008. Men minskningen berodde inte på handeln med utsläppsrätter eller annat kapitalistiskt tingeltangel, utan på den kapitalistiska krisen, som just 2008 lade en förlamande hand över hela världsekonomin.
När hjulen lite försiktigt började rulla igen 2009, så ökade också utsläppen igen, lyckligt omedvetna om löften om att minska dem, för att redan 2010 slå nytt historiskt rekord.
Detta säger något viktigt. Den kapitalistiska expansionismen är en kraft som inte låter sig tämjas av vare sig vackra ord eller smarta lösningar inom dess ramar. Kapitalismen måste hela tiden expandera för att överleva; måste ständigt växa och lägga under sig nya resurser och marknader. Förloppet avbryts genom de ekonomiska kriserna, men bara tillfälligt, som 2008.
Så är kapitalismen i det långa loppet en ekologisk omöjlighet. Vi måste helt enkelt organisera produktionen på ett mer förnuftigt sätt; måste hushålla med resurserna och planera för det allmännas bästa, inte för att maximera vinsten för dem som äger produktionsmedlen.
Detta socialistiska perspektiv kan synas avlägset och bortom de snabba åtgärder som klimatkrisen kallar på. Men socialismen är mer nära och konkret än vad den synes vara. Så menar miljöekonomen
Peter Victor att klimatkrisens lösning kräver att den offentliga konsumtionen ökar på den privatas bekostnad och att ökad produktivitet bör tas ut i minskad arbetstid istället för i ökad konsumtion.
För att rädda klimatet bör vi alltså kämpa för en utbyggd offentlig sektor och 6 timmars arbetsdag!
Vi hyser inga större förhoppningar på klimatmötet i Durban, för det är positionerna för låsta och tilltron till kapitalismen för stor. Men vi är ändå inte uppgivna eller dystra.
Klimatkrisen är ett resultat av samma inneboende kraft i kapitalismen som den ekonomiska krisen, av den maniska driften att ständigt växa. Det förenar kampen mot arbetslöshet, ökade klassklyftor och social nedrustning med kampen mot klimatkrisen.
Vi behöver inte vänta in några klimatuppgörelser. Vi kan börja själva. Genom att kräva 6 timmars arbetsdag. Kortare arbetstid ger jobb åt fler, ett bättre liv åt alla – och är bra för klimatet!
