I AMF-skandalens början konstaterade vi att Wanja Lundby-Wedin sitter ganska säkert i sadeln, trots sin smutsiga roll. På grund av sin menlöshet: ”Lundby-Wedin utmanar ingen och är inte obekväm för någon, åtminstone inte i maktens hemisfärer. Vilket gör att hon har goda chanser att sitta kvar. Om nu inte LO-medlemmarna gör kollektivt uppror.”
Det var fel, fast det blev rätt. För Lundby-Wedin har en fiende. I form av sig själv och sin egen menlöshet.
Hade Lundby-Wedin haft självbevarelsedrift som LO-ordförande, så hade hon hållit sig bort från AMF och åtminstone från förhandlingarna om bonusavtalen, som från LO:s sida ändå sköttes av fifflaren Erland Olausson. Men Olausson och kompisen Göran Tunhammar sköt henne framför sig och Lundby-Wedin ställde villigt upp, säkert lockad av de frikostliga arvodena, men också av att vara en del av gänget.
Sak samma med Erland Olaussons famösa pensionsfiffel. Ett halvår före sin pensionering vid 60 år avgick Olausson som LO:s avtalssekreterare. För att genast kräva tillbaka jobbet som chefsjurist, som han varit tjänstledig från. Jobbet var upptaget, så Olausson fick istället en specialtjänst inom LO. Med tillhörande löneförhöjning. Som i sin tur förbättrade redan roffande pensionsvillkor.
Det råder ingen tvekan om att detta handlar om röveri, om att in i det sista sko sig själv på LO-medlemmarnas bekostnad. Men Wanja Lundby-Wedin skrev utan vidare under på Olaussons fiffel, utan att ens informera LO:s styrelse. Lojaliteten till Olausson gick före varje annat hänsynstagande.
Detta sätt att vara, att bara flyta med och vara till lags, var skälet till att vi inte såg något hot mot Lundby-Wedins ordförandeskap. Men när LO:s styrelse höll krismöte i måndags var det ändå menlösheten som lades henne till last. För att den spiller över på hela fackföreningsrörelsen.
Fortsatt har Lundby-Wedin få fiender. Gaphögern i den liberala pressen må skrika bäst den gitter, men i Svenskt Näringslivs huvudkontor på Blasieholmen är hon fortsatt en favorit, rentav en större favorit än någonsin. En vingklippt ordförande för en vingklippt landsorganisation passar kapitalisterna som hand i handske.
Inom LO lär Stefan Löfven på IF Metall, liksom representanterna för övriga industriförbund, resonera på ungefär samma sätt. Med Lundby-Wedin som ordförande fram till LO-kongressen 2012, så behöver de inte ens fundera över att LO skall intervenera i deras göranden och låtanden. Om det nu inte vore för att AMF-skandalen ger ilskna medlemmar också hos dem och det i en redan känslig situation med lönesänkningsavtal och massarbetslöshet.
Detta var ramen för LO-styrelsens krismöte i måndags. Det handlade inte så mycket om Wanja Lundby-Wedins göranden och låtanden. Var och en av de deltagande förbundsordförandena är delar av samma system och skulle med få undantag ha agerat på samma sätt, om de placerats i AMF Pensions styrelse. Utan om att minimera skadeverkningarna för de egna förbundens del. Genom att om nödvändigt offra Lundby-Wedin och därmed falskeligen ge intryck av att man själva står för något annat.
Nu slutade mötet i en uppslutning bakom Lundby-Wedin, formellt enhällig, men med förbundsstyrelsebeslut i Seko, Byggnads och Transport om att hon bör avgå. Beslutet lär inte ha fattats med någon större entusiasm. Men alternativen var heller inte entusiasmerande. För med Lundby-Wedin borta finns bara någon av viceordförandena som möjlig ersättare, åtminstone omedelbart. Varvid stolpskotten Ulla Lindqvist och Per Bardh inte får någon att jubla. Snarare tvärtom. Eftersom både Lindqvist och Bardh suttit i AMF Pensions styrelse, med lika ansvar för skandalen som Lundby-Wedin, så hade en rockad i toppen snarare eldat på under skandalbrasan.
Det sägs att Mona Sahlins inhopp i affären också spelade roll för be-slutet. Det är en oskriven lag att en sosseordförande inte skall lägga sig i LO:s affärer, åtminstone inte offentligt, vilket Sahlin med sedvanlig klantighet bröt mot.
Detta lär dock vara av underordnad betydelse. För grundfrågan är att LO står med rumpan bar. Utan någon möjlighet att skyla den med någon bättre än Wanja Lundby-Wedin. Vilket i sanning är ett fattigdomsbevis.
På 1 maj skall Wanja Lundby-Wedin tala på Norra Bantorget i Stockholm. Publiken av parti- och fackfunktionärer lär hälsa henne med artiga, kanske rentav entusiastiska applåder. Medan alla vi andra frågar oss vad i herrans namn människan skall tala om. Om rättvisa? Genom bonusavtal för direktörer. Om solidaritet? Med dem som redan har. Om jämlikhet? Genom specialvillkor för fackföreningsfunktionärer.
AMF-skandalen avslöjar LO-toppen som en del av ett roffande, ryggdunkade etablissemang. Vilket är bra. Men i ett läge då arbetarklassen står desorganiserad, utan försvarsstrategi, så lurar också stora faror. Risken finns att skandalen inte bara spiller över på övriga delar av fackföreningsrörelsen, utan också på fackföreningstanken, vilket vore förödande. Det är inte mindre organisation som behövs i krisen, utan mer.
Detta är den stora anklagelse som måste riktas mot Lundby-Wedin och de som nu flockas kring henne: De smutsar ner fackföreningstanken. Inte undra på att det jublas på Blasieholmen.
7 april 2009
Proletären nr 15
