FN kritiserar Sverige för brott mot de mänskliga rättigheterna vad gäller papperslösa människors rätt till sjukvård. Det är en högst befogad kritik. Sjukvårdens uppgift är att ge vård, inte att sortera människor utifrån deras legala status.
”Det strider helt mot våra etiska regler”, som Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm mycket riktigt uttryckte det i vintras.
Med detta sagt måste dock debatten om de papperslösa hyfsas. För det duger inte att sitta på två stolar samtidigt, som LO tenderar att göra, delvis pressade därtill av syndikalistiska SAC.
I nästa vecka öppnas Fackligt center för papperslösa i Stockholm, på initiativ av LO och TCO och med LO-förbunden Fastighets, Seko och Handels som tilltänkta medlemmar i den förening som skall driva verksamheten. Det handlar inte om regelrätt facklig verksamhet, men utgår man från de huvuduppgifter som satts upp, så är gränsdragningen hårfin. Så skall det fackliga centret bistå med ”rådgivning vad gäller lönenivåer,
arbetsvillkor och arbetsmiljö” inom den svartarbetsmarknad som de papperslösa till hundra procent är hänvisade till.
Det återstår att se var denna rådgivning landar, men bara tanken på att Fastighets skall råda en papperslös städare att begära 50 istället för 40 svarta kronor i timmen är hissnande. Vad blir det av de lika arbetarvillkoren med en sådan ordning?
De papperslösa är en extremt exploaterad grupp. Eftersom de befinner sig illegalt i Sverige är de totalt utlämnade åt kriminella arbetsköpares godtycke, inte bara vad gäller lönerna, utan också vad gäller arbetsvillkor i övrigt. De kan inte vända sig till någon myndighet för att protestera, då de i sådana fall hotas av omedelbar utvisning, och eftersom de jobbar svart står de utanför samtliga social trygghetssystem.
En extremt exploaterad grupp, som sagt. Men också och samtidigt en extremt tacksam grupp för lönedumpande arbetsköpare, inte bara i den sjaskiga svartsektor som befolkas av mindre nogräknade småskuttar, utan också och inte minst för de mer välrenommerade företag som använder dessa småskuttar som billiga leverantörer av diverse tjänster.
De papperslösa är en enhetlig grupp vad gäller villkoren på arbetsmarknaden, men inte i övrigt. En god del är flyktingar som nekats asyl och som i fruktan för sina liv valt att gömma sig i Sverige. Ofta på goda grunder. I en situation då Sverige utan prut utvisar människor till krigens Afghanistan och Irak, så går det inte att moralisera över ett sådant val. Här gäller det istället att kämpa för en human asylpolitik.
Men bland de papperslösa finns också människor som tagit sig till Sverige i akt och mening att jobba svart här, som regel hitlockade av samvetslösa arbetsköpare. De flyr undan fattigdom i sina hemländer, men i Sverige spelar de rollen som lönedumpande underproletariat. Det handlar inte om något B-lag på arbetsmarknaden, som det ibland sägs, utan om ett lag som överhuvudtaget inte ingår i ordinarie system.
Hur skall då problemet lösas? Högerregeringen har sitt svar klart. Till applåder från Svenskt Näringsliv vill högern införa fri import av arbetskraft, vilket inkluderar att människor som har jobb i Sverige också skall få stanna. Man kan betvivla att detta verkligen rensar upp i den extremt lönsamma svartsektorn. Varför betala avtalsenliga löner, om än låga, när det är billigare att driva svartverksamheten vidare? Men fri arbetskraftsimport gör att åtminstone en del av de papperslösa över tid kan slussas över till den ordinarie arbetsmarknaden.
Likväl är vi emot denna lösning. För att hela syftet med den fria arbetskraftsimporten är att öka utbudet av billig arbetskraft och därmed sätta press på löner och arbetsvillkor i Sverige, framförallt inom de sektorer där lönerna redan i låga. Och detta i en situation då regeringen själv talar om att närmare 1,5 miljoner människor i Sverige lever i utanförskap, utan tillträde till arbetsmarknaden, däribland en stor del invandrare.
Vi är istället för den ordning som gällt sedan slutet av 1960-talet. Med en reglerad invandring och med arbetsprövning som villkor för arbetstillstånd. Om det finns tillgänglig arbetskraft i Sverige, så skall arbetskraftsimport inte tillåtas.
Det är i detta sammanhang det inte duger att sitta på två stolar samtidigt, hur synd de än är om de papperslösa. Den som är för reglerad invandring, vilket LO fortfarande är, måste verka för en total upprensning av den svartlönesektor som hänsynslöst exploaterar papperslösa invandrare, en upprensning som framförallt måste rikta sig mot arbetsköparna, och då inte bara mot småskuttarna, utan också mot företagen högre upp i hierarkin. En kraftig skärpning av straffsatserna för den som utnyttjar svart arbetskraft, direkt eller indirekt, är en självklarhet.
Men självklart kommer en upprensning i svartlönesektorn också att drabba papperslösa arbetare, via arbetslöshet och genom att en hel del av dem skickas hem. Detta är inget att hymla om. Förutsättningen för en reglerad invandring är att åtgärder vidtas också mot dem som arbetar illegalt i Sverige. Annars blir talet om reglering bara ord.
De papperslösa skall som sagt inte dras över en kam. Gömda flyktingar måste behandlas på ett särskilt sätt. Men en alltmer omänsklig asylpolitik får inte tas till intäkt för en fri arbetskraftsimport. En sådan politik ger inte bara lönedumpning, utan den spär också på invandrarfientligheten och bidrar därvid till att splittra arbetarklassen.
26 augusti 2008
