Efter att Martin Schibbye och Johan Persson greps och fängslades har händelserna i Turkiet ofta återkommit i tankarna. Jag kan inte säga att jag vet vad Martin Schibbye och Johan Persson går igenom. Det vet jag inte. Några dygn i polisförvar kan inte jämföras med att vara inspärrad under svåra förhållanden i fyra månader, utan en aning om när mardrömmen kan vara över.
Men vad som hände under och efter reportageresan till Istanbul för tio år sedan känns ändå viktigt att lyfta fram. Det visar nämligen att Carl Bildt och UD kunde ha agerat annorlunda, när de två svenska journalisterna greps i Etiopien i somras.
Det var den 26 juni 2001. Klockan närmade sig åtta och mörkret hade börjat falla över Gazi, en förort till Istanbul. Flera hundra personer demonstrerade till stöd för hungerstrejkande politiska fångar.
Jag själv och Maria Pehrson från RKU:s tidning Rebell var de enda utländska journalisterna på plats. Det var första dagen på en veckolång reportageresa för att skildra den turkiska regimens förtryck och den folkliga kampen för demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa.
Mitt kanske alltför ivriga fotograferande väckte uppmärksamhet och vi greps av poliser på plats. Att det finns tusentals politiska fångar i landets fängelser, och att dessa utsätts för tortyr och annan omänsklig behandling, är inte något Turkiet vill skylta med inför omvärlden.
Natten som följde på gripandet var både skrämmande och absurd.
Polisernas frågor haglade: Vad gjorde ni i Gazi? Vilka är era politiska uppfattningar? Har ni några negativa uppfattningar om Turkiet? Varför deltog ni i en illegal demonstration?
Vårt svar på anklagelsen – nej, vi deltog inte i demonstrationen, vi var på plats som journalister – avfärdades. Polisen påstod sig ha vittnen som sett oss demonstrera och ropa slagord.
Vi skjutsades runt mellan flera polisstationer. Ena stunden försökte de skrämma oss genom att hota med stryk, och genom att iscensätta en misshandel i ett angränsande rum. Skriken ekade ut i korridoren. I nästa stund undersöktes vi av läkare som skrev ett intyg om att vi inte utsatts för något övergrepp. Slutligen fördes vi i en beväpnad poliskonvoj, som om vi vore de farligaste terrorister, för att hämta våra väskor på lågbudgethotellet i turistkvarteren. Den unge killen i receptionen såg livrädd ut.
Nästa förmiddag fördes vi till en åklagare. Efter att ha fått fallet presenterat för sig beslutade han att vi skulle släppas. Trodde vi. Men det visade sig snart att vi skulle få tillbringa ytterligare ett par dygn i polisförvar – i väntan på lämpligt flyg.
Det var en chockartad upplevelse att komma till utlänningspolisens häkte. Att kalla de gallerförsedda cellerna för överfulla vore en underdrift. I min cell, en av två med manliga interner, delade närmare 50 personer på ett utrymme på 35-40 kvadratmeter. Vi fick sova i skift, för alla fick inte plats att ligga ner på trägolvet samtidigt.
Det var varmt och kvavt. Lysrören var tända dygnet runt. Mat serverades till dem som kunde betala för den. Enda möjligheten att få motion var att gå några meter till de stinkande toaletterna. Vissa av internerna hämtades nattetid och fördes till källarvåningen, där de misshandlades.
Vad som gjorde vistelsen uthärdlig var solidariteten mellan fångarna. Mina cellkamrater kom från Nigeria, Irak, Iran, Afghanistan och flera före detta Sovjetstater. Alla hade gripits för att de vistades illegalt i Turkiet. Vissa av dem hade suttit i häktet i en månad utan att veta när de skulle släppas. Så länge jag hade kvar min insmugglade penna passade jag på att teckna ned deras historier.
Min och Marias vistelse bakom galler blev kortvarig. Tre dygn efter gripandet satt vi på ett plan tillbaka till Sverige.
En förklaring till det snabba frisläppandet är påtryckningarna från Sverige. Samma kväll som vi greps tog Proletären kontakt med utrikesdepartementet, som genast började agera. På plats i Istanbul och på distans från Stockholm. Kontakten med Proletärens redaktion var tät. Uppmärksamheten från svenskt håll påverkade också hur vi behandlades under tiden i den turkiska polisens våld. Vi riskerade inte att misshandlas i källaren. En dag kom självaste chefen för häktet och tittade in genom gallret för att förvissa sig om att de ovanliga gästerna hade det ”bra”.
Efter hemkomsten rapporterade jag skriftligen till UD och krävde att de skulle protestera mot Turkiets agerade. Vilket UD gjorde. Först diskuterade ansvariga på departementet möjligheten att ta upp händelsen med lokala myndigheter i Istanbul. Men frågan uppvärderades och fördes upp på regeringsnivå.
”Vi gjorde sedan bedömningen att frågan var av så allvarlig karaktär att den borde tas upp direkt med det turkiska utrikesministeriet den 3 oktober 2001 där man uppmärksammade dem på vad som hänt och bad om en förklaring. Det turkiska utrikesministeriet besvarade noten den 6 november med ett hänvisande till lagen 291, vilken bla reglerar deltagande i otillåten demonstration. Det turkiska svaret meddelades Dig därefter. Som framgår av ovanstående ser vi allvarligt på det inträffade som enligt vår mening är ett ingrepp i pressfriheten.”
Så skrev Annika Hahn-Englund, gruppchef för UD:s EU-enhet, när hon i ett mailsvar 7 december 2001 summerade ärendet.
Svaret är tydligt. I det finns ingen antydan om att vi borde ha hållit oss borta från illegala manifestationer i ett politiskt turbulent land. Inget misstänkliggörande om att vi var på plats som något annat än journalister. Inget ifrågasättande av det lämpliga i att genomföra en reportageresa som innefattar kontakter med rörelser som Turkiet ser som terrorister. Gripandet och utvisningen var, kort och gott, ”ett ingrepp i pressfriheten”.
Historien kunde ha tagit slut där. Det gjorde den inte. Åklagaren vid domstolen i Gazi i Istanbul fortsatte att arbeta med fallet och i juli 2003, två år efter utvisningen, framfördes en begäran från Turkiet till Sverige om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Justitiedepartementet gav utan vidare undersökning sitt godkännande. Tingsrätten i Göteborg fick i uppdrag att hålla förhör med mig och Maria Pehrson för Istanbuldomstolens räkning. Medföljande information från den turkiske åklagaren klargjorde att vi riskerade max tre års fängelse för deltagande i en olaglig demonstration.
Naturligtvis protesterade vi. När tingsrätten och justitiedepartementet fick klart för sig vad fallet handlade om ställdes det utlysta förhöret in. Ett halvår senare, den 12 februari 2004, avgjordes ärendet av den socialdemokratiska regeringen Persson.
Så här står det i beslutet, undertecknat av justitieminister Thomas Bodström:
”I den turkiska framställningen påstås att Paulov och Pehrson deltagit i en demonstration utan tillåtelse och i strid mot turkisk lag. Någon ytterligare uppgift om gärningen framgår inte av den turkiska framställningen. Av handlingarna i ärendet framgår att Paulov och Pehrson bestrider att de deltagit i någon demonstration. De anger att de var åskådare till demonstrationen vars syfte var att belysa dömdas förhållanden i turkiska fängelser och att de närvarade i egenskap av journalister.
Mot bakgrund av de grundläggande fri- och rättigheter som fastslagits i regeringsformen skulle ett bifall till den turkiska framställningen strida mot svenska allmänna rättsprinciper. Framställningen skall därför avslås…”
Parallellerna mellan vad som hände oss i Turkiet för tio år sedan och vad som nu hänt Martin Schibbye och Johan Persson är tydliga. Båda fallen handlar om regimer som vill hindra att obekväm information sprids till omvärlden. I båda fallen försöker de tysta utländska journalister genom att påstå att de är något annat, att de är brottslingar.
Det finns en avgörande skillnad. Vi var i trygghet hemma i Sverige när UD och regeringen tog ställning mot Turkiets övergrepp, medan Martin Schibbye och Johan Persson sitter fängslade i Etiopien och anklagas för terrorbrott.
Men det gör kritiken mot Bildts och statsminister Reinfeldts tystnad än mer befogad. Att Martins och Johans situation är så mycket allvarligare, att Etiopiens övergrepp är så mycket värre, betyder att det är ännu viktigare att Sveriges regering öppet slår fast att de åtalade är journalister som gjort sitt jobb, inget annat.
”Hade den svenska regeringen satt press på regeringen i Etiopien så hade Johan Persson och Martin Schibbye varit fria nu”, skriver författaren Kerstin Lundell, som skrivit en bok om Lundins oljeaffärer, i en debattartikel 17 oktober.
Om det stämmer kan inte jag avgöra. Det viktigaste nu är att Bildt och den svenska regeringen bryter tystnaden och tar till alla påtryckningsmedel som finns för att få dem fria.
