En god hälsa för alla invånare borde vara en grundläggande rättighet i ett välfärdssamhälle. Tyvärr är Sverige på väg åt motsatt håll.
Efter decennier av nedskärningar i vård och omsorg där fem av sex sjukhussängar har försvunnit finns inte längre plats för alla vårdbehövande. När behoven av att prioritera de mest sjuka och vårdbehövande är akut, beslutar samma politiker som verkställt vårdslakten att öka de kommersiella inslagen i sjukvården.
De kommersiella vårdbolagen hör till de absolut mest lönsamma företagen i Sverige med en genomsnittlig avkastning på 19 procent enligt en rapport förra året från Statistiska centralbyrån. De fem största vårdbolagen har tagit ut tre miljarder av våra skattepengar i vinst.
Bara offentligt finansierade Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm har under de sex åren 2003-2009 gjort en vinst på drygt en kvarts miljard kronor. Det innebär att aktieägarna i Capio redan kan gotta sig åt att vinsten är högre än det pris de betalade till landstinget i Stockholm för köpet av sjukhuset.
Detta är ju fullständigt orimligt. Kommunistiska Partiet kräver lagstiftning som förbjuder all utförsäljning av offentligt ägda sjukhus till privata aktörer.
Mot detta står regeringens vårdpolitik där Stockholms läns landsting som leds av Filippa Reinfeldt utgör spjutspetsen i högeralliansens strävan mot att en betydande del av sjukvården ska drivas av privata men skattefinansierade sjukvårdsföretag, men också att sjukvården i högre grad ska finansieras genom privata sjukförsäkringar.
Högeralliansen har lagstiftat om att alla landsting måste införa vårdval i primärvården. Namnet till trots handlar dessa vårdval inte om att ge patienterna ökad valfrihet. Istället är det så att kommersiella vårdföretag som uppfyller vissa grundläggande kriterier auktoriseras som vårdgivare med frihet att förlägga sin verksamhet var de vill.
Så handlar vårdval mer om att ge privata vårdföretag rätt till offentlig finansiering än om patientens rätt att välja vårdgivare. Detta är ju helt befängt och står i strid med Kommunisternas grundläggande syn att skattefinansierad verksamhet obönhörligt ska styras politiskt dit där behoven är som störst.
Stockholm är praktexemplet på den moderatledda högerpolitiken. I Vårdval Stockholm har politikerna förutom etableringsfriheten också beslutat att ökat vårdbehov på grund av social ställning, dålig arbetsmiljö eller arbetslöshet inte ska beaktas.
I Västra Götaland där Socialdemokraterna ”regerar” tillsammans med FP och C tas visserligen socioekonomiska hänsyn när ersättningen till vårdcentralerna beräknas. Men trots detta har privata vårdgivare valt att i stor utsträckning etablera sig i städernas välbärgade områden.
I Västra Götaland var 16 procent av vårdcentralerna privata innan vårdvalet infördes mot 43 procent efter fyra månader. I Stockholm som införde vårdval något år tidigare är numera 65 procent av vårdcentralerna privatägda.
Utvecklingen mot allt mer privat driven men skattefinansierad vård tog sin början långt innan högeralliansens makttillträde 2006. I just Västra Götaland var Socialdemokraterna men också Vänsterpartiet långt före vårdvalet pådrivande för privat drift av vårdcentraler.
Men för de tre rödgröna partierna gäller det att i valtider distansera sig från högeralliansen. ”Vård i världsklass – en rödgrön politik för en bättre hälso- och sjukvård” är rubriken på de rödgrönas sjukvårdpolitiska valmanifest.
På första sidan slås fast att ”Hälso- och sjukvården ska styras demokratiskt och finansieras gemensamt och solidariskt.” Vid första anblicken ett sunt avståndstagande från högeralliansens oförblommerade krämarpolitik. Men det är faktiskt inte fallet.
För skiljelinjen i svensk sjukvårdspolitik år 2010 går inte mellan en offentligt eller privat finansierad sjukvård. Sanningen är ju att just den offentliga finansiering är själva förutsättningen för den privata profiten hos de fyra sjukvårdsjättarna Carema, Attendo, Capio och Aleris som redan 2008, året före vårdvalet, omsatte 15 miljarder kronor.
Vem som utför driften är det avgörande och Kommunistiska Partiet är ensamt om kravet att all vård ska drivas i offentlig regi.
Men visst, de rödgröna står för en mer social inriktning på sjukvården. Här talas i valmanifestet om primärvårdens betydelse för folkhälsan, om att skriva om Hälso- och sjukvårdslagen med krav på att ”ersättningssystemen i vården utformas så att de premierar hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser” och de rödgröna avvisar lagstiftning om fri etablering för vårdföretagen.
Men återigen är det mest fina ord som döljer en, om än något bättre än högerns men dock, i grunden liberal vårdpolitik.
För med förbud mot skattefinansierad privat vård och med demokratisk styrning av verksamheten, vilket Kommunisterna vill ha, så behövs inga reglerade ersättningssystem därför att pengarna till olika offentliga vårdgivare då styrs efter befolkningens behov.
Samma med lagstiftning mot fri etablering av vårdföretag. En sådan lag stoppar inga vinstgivande vårdbolag. Så länge nyliberala, eller för den skull rödgröna, landstingspolitiker vill behålla privata vårdbolag så kan företagen fortsätta att hösta hem vinster på våra skattepengar.
Att S-V-MP inte säger blankt nej till privat driven vård, vilket kommunisterna gör, visas tydligt i de rödgrönas valmanifest. Först slås där fast att ”medborgare ska ha rätt att välja vårdcentral eller läkare” för att på nästa rad skriva att till detta kan ”andra aktörer än offentliga bidra”.
Samma med de rödgrönas krav på förbud mot försäljning av universitets- och regionsjukhus. Vad med alla övriga sjukhus, undrar vi kommunister.
Den som vill ha lika sjukvård för fattig som för rik ska rösta på Kommunistiska Partiet 19 september.
Lars Rothelius
Proletären nr 31, 2010
