Det sägs att affären handlar om strandskyddet. Vilket är en sanning med modifikation. Sakfrågan är att kapitalisten Max Hansson för många år sedan lät uppföra ett antal svartbyggen på sin fastighet på östra Gotland, vilket uppdagades av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen. Varvid länsstyrelsen hade att ta ställning till om Hansson skulle polisanmälas eller ej.
Till en sådan anmälan sade Marianne Samuelsson nej med den numera riksbekanta motiveringen att arbetstillfällen är viktigare än promenader på stranden. Med samma motivering gav Samuelsson samtidigt Hansson dispens att uppföra ett nytt fritidshus inom strandskyddat område.
Så låt oss ta detta med strandskyddet. Var och en som någon gång färdats utefter våra kuster och insjöar vet att det är si och så med strandskyddet. Nya lyxkåkar smälls upp lite här och var, ofta för att kommunerna kringgår strandskyddet genom att utvidga sina detaljplaner – det gäller att fjäska för penningstarka skattebetalare – men också för att länsstyrelserna är frikostliga med att bevilja dispenser. Förra året inkom 5.000 ansökningar om dispens från strandskyddslagen varav länsstyrelserna utan prut sade ja till 95 procent.
Man kan tycka att den höga beviljandegraden tyder på ett mått av likhet inför lagen. Men det är en chimär. De som ansöker om dispens är till sin överväldigande majoritet mycket rika människor, några andra har inte råd att köpa hus och tomter i strandnära områden, och de som får sitta emellan är de människor som av ekonomiska skäl får nöja sig med att använda stränderna för något så olönsamt som promenader.
Genom sina frikostliga dispenser begår alltså länsstyrelserna våld mot allas lagstadgade tillgång till stränderna.
Om Marianne Samuelsson varit en frikostligare dispensgivare än kollegan i Östergötland, den alltid lika mediekåta Björn Eriksson, vet vi inte. Men vi vet att Eriksson utan prut har beviljat hundratals dispenser från strandskyddet under sin tid som landshövding. Med samma motivering som Samuelsson. Fjäsket för gelikarna i överheten sitter i ryggmärgen hos dem båda.
Skillnaden är att den lösmynta Samuelsson säger det som den något mer slipade Eriksson har vett att tiga om, att rika är mer lika inför lagen än fattiga. Vilket gäller strandskyddslagen såväl som alla andra lagar. På köpet är Samuelsson ofin nog att hävda att hon handlat som sig bör.
Kommunminister Mats Odell har säkert rätt i att Marianne Samuelsson genom sina uttalanden gjort sig omöjlig i länsstyrelsen på Gotland. Varvid han lär vara särdeles tillfreds med att Samuelsson är före detta språkrör för Miljöpartiet. En liten rödgrön skandal smakar gott inför valet nästa år. Men skrapa lite på den skenheliga ytan och det är inte särbehandlingen av Max Hansson som Odell vänder sig mot, utan bara att Samuelsson sagt och vidhåller det som alla vet, men som inte får sägas.
För vår del anser vi att strandskyddet bör förstärkas istället för att luckras upp, vilket sker genom den lagändring som just Mats Odell drivit igenom.
Likhet inför strandskyddslagen kräver att stränderna skall vara tillgängliga för alla. Om så för något så kapitalistiskt olönsamt som promenader.
Ledarsidan
Proletären nr 32, 2009
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
