Två kvinnor begär en miljon kronor vardera i skadestånd av staten. De kräver även en ursäkt för att de utnyttjades som prostituerade i den så kallade Geijeraffären på 1970-talet.

Eva Bengtsson och hennes kusin var båda i fjortonårsåldern när de utnyttjades som prostituerade av bordellmamman Doris Hopp. Med omkring 40 kvinnor i sitt ”stall” hade hon förmedlat sexkontakter till en stor kundkrets. Sommaren 1976 började den stora bordellhärvan nystas upp.

Doris Hopp häktades för omfattande callgirl-verksamhet och dömdes sedan till två års fängelse för grovt koppleri. Eva Bengtsson och kusinen bodde vid den tiden på ungdomshem och hämtades upp med taxi när det var dags att ”tjänstgöra”.

Avlyssning
Bordellmammans verksamhet var olaglig och väckte polisens intresse. Doris Hopp telefonavlyssnades och det pågick även ett omfattande spaningsarbete runt flera av de våningar som hon disponerade. Både säkerhetspolisen och den ”vanliga” polisen var inkopplade.

Orsaken till Säpos intresse var att Doris Hopp anlitat prostituerade kvinnor från Polen. I kundkretsen fanns det högt uppsatta politiker och militärer som blev en säkerhetsrisk, eftersom kvinnor hade kontakter med tjänstemän vid polska ambassaden i Stockholm, varav åtminstone en av männen arbetade för den polska underrättelsetjänsten.

Rikspolischefen Carl Persson skrev därför en promemoria som lämnades till statsminister Olof Palme i augusti 1976, där han varnade för att sexköpande politiker och militärer var en säkerhetsrisk. Justitieminister Lennart Geijer var en av dem som pekades ut. Men det hela kom aldrig ut till allmänhetens kännedom.

Det var också tanken, att inget av den snuskiga verksamheten skulle läcka ut. Men den 18 november 1977 skrev DN-journalisten Peter Bratt en artikel där han avslöjade att Lennart Geijer pekats ut som en säkerhetsrisk i ett PM från Carl Persson.

Justitieminister
Lennart Geijer hade varit socialdemokratisk justitieminister från 1969 till 1976. Han satt på sin höga post när polisen slog till mot bordellen.

Av någon outgrundlig anledning hade Rikspolischefen bestämt sig för att ge offentlighet åt saken. Nyheten blev en medial bomb i Sverige, en skandal av stora mått där samhällets toppar utnyttjade prostituerade som i flera fall var under 18 år och till och med under 15 år.

Något som vid den tiden rubricerades som otukt med barn, men som i dag är våldtäkt och pedofili. Palme hävdade att han hade granskat promemorian och funnit att det inte fanns några som helst belägg för att Geijer pekats ut som en säkerhetsrisk av Carl Persson. Det var bara illasinnade rykten.

Olof Palme dementerade bestämt uppgifterna i promemorian och gick till hårt angrepp mot DN som anklagades för grovt förtal. Han ansåg att artikeln var ett skamligt försök att skandalisera Lennart Geijer, vilket ledde till att DN redan dagen efter tvingades till en förnedrande ursäkt.

Olof Palme vidtog inga åtgärder i augusti 1977. Han hade avfärdat allt som påhittat och därmed skulle det hela falla i glömska var det tänkt. Efter valet några veckor senare (i september 1976) överlämnade han sedan materialet till den nye statsministern Thorbjörn Fälldin.

Bratt hade rätt
Men under våren 1978 avslöjade TV:s ”Studio S” att Peter Bratts uppgifter varit korrekta. Nu började det ställas krav att namnen på de politiker som utpekats som bordellkunder skulle avslöjas. Den 9 maj 1978 steg Torbjörn Fälldin i riksdagens talarstol och desarmerade frågan på följande vis:
”Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna. Jag vill här skjuta in att jag inte avser att medverka till otillbörlig ryktesspridning genom att uppge något av de andra namnen”.

Fälldin lyckades i sitt uppsåt att snoppa av frågan. Hela riksdagen, inklusive oppositionen med Palme i spetsen, slöt upp bakom Fälldin. Efterspelet av den så kallade bordellhärvan kom enbart att handla om koppleriverksamhet, inte om sexuellt utnyttjande av minderårig.

När Carl Perssons promemoria från 1976 blev frisläppt i september 1991 efter begäran från Svenska Dagbladet kom en slutgiltig bekräftelse på att Palme lämnat oriktiga uppgifter i sin dementi 1977. ”Olof Palme ljög om Geijeraffären” var SvD:s stora rubrik på förstasidan.

En orsak till att Persson skrivit ett PM om vilka som besöket bordellen sägs vara den maktkamp som pågick mellan honom och justitieministern. Lennart Geijer hade en liberal syn på kriminalvården och ville ha större insyn i Säpos arbete, en politik som Carl Persson ogillade.

Begravdes
Till slut begravdes frågan om vilka politiska toppar som var med på listan. De inblandade höll varandra om ryggen och slätade över skandalen. Under en rättegång i bordellhärvan behövde inga kunder vittna och de blev inte hellre åtalade, trots att flera prostituerade var under 18 år.

Däremot kallades prostituerade in som vittnen och tvingades att offentligt schavottera med sina namn. Nu kräver de upprättelse. Eva Bengtsson och hennes kusin anser på goda grunder att staten struntade i att utreda flera brott för att kunna mörklägga skandalen. 

Om kvinnorna får sitt skadestånd och en ursäkt återstår att se. Kvinnornas juridiska ombud har nu överlämnat kravet till justitiekanslern, JK. Formellt är det inte möjligt, eftersom preskriptionstiden gick ut för 20 år sedan. Men det kan göras undantag.

Utan tvivel finns det stöd för kvinnornas uppgifter. Varför skulle de ljuga? Däremot är det stor risk att människor som når höga positioner i samhället inte håller sig till sanningen. Det finns alltför många exempel på det. Vad är en prostituerads utsaga värd i jämförelse med hedern för en justitieminister.

70 namn
Slutligen kan det nämnas att det i polisens digra utredningsmaterial fanns omkring 70 namn på kunder hos bordellmamman Doris Hopp. Här finns det folk från nöjesvärlden, affärsmän, riksdagspolitiker, ministrar, läkare, media, landshövdingar, militärer, åklagare och poliser.

Ja, till och med en riksdagskvinna är namngiven som bordellkund i polisens utredning. Det är som synes många från samhällets maktelit som har mycket att vinna på att bordellkunderna även i fortsättningen inte avslöjas. Men vem vet, sanningen kanske hinner i kapp torskarna innan de själv anar.

KENT HALDEBO
Proletären 50, 2007