När dödsbudet kom tänkte jag genast på en fras ur filmen Ronja Rövardotter. Det är scenen när Mattis sörjer Skalle-Per med orden: ”Han har funnits jämt och nu finns han inte mer. Han fattas mig.”
Så är det med Teddy-John Frank. Han har alltid funnits, som en klippa i Kommunistiska Partiet, alltid påläst, alltid distinkt i diskussionerna, alltid lojal och alltid beredd att axla de uppgifter som partiet ålade honom, stora som små.
Därför är det outsägligt sorgligt att Teddy inte längre finns. Och det på grund av en olyckshändelse. Teddy skulle fylla 84 år i augusti och kroppen var inte som förr. Men huvudet var det inget fel på – även om han själv då och då klagade över ett sviktande närminne. Han hade mycket kvar att ge, inte minst till de yngre kamrater som kommit till partiet under senare år och som idag övertar ansvarspositioner på olika nivåer. De har nu gått miste om en oöverträffad erfarenhetskälla.
Många uppfattade Teddy som engelsman. Denna myt odlade han inte själv, men i smyg var han lite förtjust i den. Med sitt verserade sätt och sin oklanderliga engelska kunde Teddy ha varit engelsman. Men Teddy var västgöte, uppvuxen i Trollhättan och ingen kunde som honom berätta historier från Västergötland. På bredast skaraborgsmål.
Uppväxten var minst sagt speciell. Föräldrarna drev stadshotellet i Trollhättan och som barn bodde hela familjen på hotellet. Arbete och privatliv gled ihop. Först i Teddys tonår flyttade familjen till en egen lägenhet. Jag tänker att denna märkliga barndom gjorde sina avtryck. Som barn kunde Teddy inte stöka runt som andra pojkar, vilket gav ett inte oansenligt mått av självkontroll. Men också genom att den vuxne Teddy var väldigt mån om sin familj.
Jag minns tydligt mitt första möte med Teddy. Det var på ett avdelningsmöte i dåvarande KFML:s Göteborgsavdelning våren 1970. Teddy valdes in som ny medlem på detta möte och det hörde inte till vanligheterna att nya medlemmar tog till orda på sitt allra första möte. Men Teddy var inte buskablyg. Som representant för den revolutionära fraktionen inom De förenade FNL-grupperna, DFFG, där Teddy var aktiv, höll han istället en flammande appell för en antiimperialistisk linje i solidaritetsarbetet för Vietnam. Detta utspelade sig i upptakten till brytningen inom KFML, den som formerade oss som specifik politisk rörelse, som r-are, och med dagens mått var anförandet kanske en smula tillspetsat. Men själv minns jag det som befriande. Det var raka puckar.
Just antiimperialismen gick sedan som en röd tråd genom Teddys hela politiska gärning. Den som tullade på antiimperialismen fick onda blickar och hårda ord från Teddy, om än framförda med större elegans än vad en del av oss andra presterade.
Många tänker framför allt på Teddy som mångårig internationell sekreterare för Kommunistiska Partiet, då ännu namngivet som KPML(r), och som utrikesredaktör på Proletären.
Men det är att förminska hans insats. Jag minns inte riktigt när Teddy blev invald i Göteborgsavdelningens styrelse, men han anställdes som ombudsman redan våren 1972. Från 1974 till 1983 var han sedan avdelningens ordförande. På det ultraproletära 1970-talet var det speciellt att ha en intellektuell typ som Teddy som ordförande. Men han hade sådana kvaliteter att hans roll var oomtvistad.
Teddys roll som ombudsman och ordförande var inte helt lätt. Politiken i Göteborg formulerades i hög grad av den dåvarande politbyrån, med Frank Baude i spetsen. Men denna lite konstiga situation bekom inte Teddy. Han var en doer; en som fick saker och ting gjorda. Utan att darra på manschetten vågar jag påstå att om det inte varit för Teddys organisatoriska förmåga hade Frank inte blivit invald i Göteborgs kommunfullmäktige 1982. Det var Teddy som fick kollektivet på fötter.
Teddy blev invald som suppleant i KPML(r):s centralkommitté på den partistiftande kongressen 1977. Sex år senare, 1983, bytte han position. Han lämnade sin roll som ordförande och ombudsman i Göteborg och utsågs istället till partiets internationella sekreterare. Samtidigt valdes han in i politbyrån, vårt dåvarande arbetsutskott.
Teddys insatser som internationell sekreterare är väl beskrivna i den intervju som Proletären publicerade i samband med partiets 50 års-jubileum 2020. Den har nu återpublicerats på sociala medier under rubriken ”Med egen kompass i världspolitiken”. Läs den! Ingen kan bättre beskriva Teddys bevekelsegrunder än han själv.
Men insatsen som sådan måste betecknas som enastående.
I våra tidiga år hade vi få förbindelser med andra till namnet kommunistiska partier, som alla tillhörde de fraktioner som fällde upp paraplyet i Stockholm när det regnade i Moskva, Beijing eller Tirana. Istället utvecklade vi förbindelser med befrielserörelser i det som då ännu kallades tredje världen, som med PFLP i Palestina och ANC i Sydafrika och med andra revolutionära organisationer i Afrika, Asien och Latinamerika. Varhelst Teddy begav sig väckte han respekt.
I detta arbete befann sig antiimperialisten Teddy på sin mammas gata.
Ett litet tillägg vill jag göra. Under gruvarbetarstrejken i Storbritannien 1984-85 fick partiet ett brev från en gruvarbetarrepresentant i Woodlands i mellersta England. Med en vädjan om solidaritet. Teddy högg som en kobra. Och med honom som general utvecklade partiet snabbt ett omfattande solidaritetsarbete med de strejkande gruvarbetarna.
Med detta tillägg vill jag framhålla att Teddys omutbara antiimperialism gick hand i hand med hans proletära internationalism, gärna utvecklad som praktisk arbetarsolidaritet.
När Sovjetunionen upplöstes i december 1991 förändrades situationen i världen på ett grundläggande sätt. Den dittillsvarande multipolära världen, med USA och Sovjetunionen som motpoler, fanns inte längre. Detta gjorde att partiet hade att orientera i en delvis ny terräng.
Det var lätt att ropa ”Stöd FNL på dess egna villkor!”, under Vietnamkriget. Men inte lika lätt att säga stöd Slobodan Milosevic och Saddam Hussein under de imperialistiska krigen mot Jugoslavien och Irak.
Denna nya situation krävde balanserad analys och Teddy balanserade mästerligt. Med antiimperialismen som kompass.
För den världskommunistiska rörelsen innebar Sovjetunionens sammanbrott att flertalet till namnet kommunistiska partier bytte namn eller upplöste sig själva. Endast ett fåtal partier betecknade sig fortsatt som kommunistiska.
Också denna situation krävde ny analys, där vi lite försiktigt tog kontakt med andra kommunistiska partier, oavsett från vilken av de tidigare fraktionerna de kom. I detta arbete utsågs Teddy till vår ambassadör och han skaffade sig snabbt respekt i den krets som varje år samlades på det internationella kommunistiska seminariet i Bryssel.
Så var det med Teddy. Han rörde sig med lätthet i olika miljöer.
Jag och Teddy jobbade ihop i över 50 år, under 30 av dem som partianställda och under 19 som medlemmar i politbyrån, där Teddy var ordningsman. Men vår gemensamma saga stannade inte där. När Teddy lämnade politbyrån och sin anställning 2002, av hälsoskäl, fixade han via Arbetsförmedlingen en projektanställning som partiarkivarie och kom lika träget till jobbet, fast nu med placering i källaren. Där blev han kvar tills för bara några år sedan.
Vi har haft våra dispyter genom åren, fattas bara annat. På nätet var det någon som betecknade Teddy som timid, men det är inte min erfarenhet. Han var alltid korrekt, men han kunde vara nog så skarp när han inte vara överens, rentav lite stingslig. Så ska det vara i ett levande parti. Helt överens är man som bekant bara på kyrkogården.
Det som var speciellt med Teddy var att han aldrig lät de personliga uppfattningarna gå ut över partiet, som en del andra gjorde. Han var obrottsligt lojal mot partiet och mot vår kommunistiska tradition.
I denna sorgens stund går våra tankar till livskamraten Christina och till barnen Kristoffer, Mona och Thomas och till de fyra barnbarnen, som låg Teddy så varmt om hjärtat. Men framför allt tänker jag med stor saknad på Teddy, på honom som funnits jämt och som inte längre finns. Teddy fattas mig.
Anders Carlsson
Kondoleanser från PFLP:
Vi har mottagit nyheten om Teddy-John Franks dödsfall, en stor kämpe från det svenska kommunistpartiet. Vi kände honom som en försvarare av Palestina och arbetarklassen. Han stod i framkant av kampen.
Våra uppriktiga kondoleanser till Teddy-Johns familj, släktingar och till alla som älskade och arbetade med honom, såväl som till hans långvariga kamrater i Kommunistiska Partiet.
Centralkommittén för Folkfronten för Palestinas befrielse
