Så kom till slut beskedet. Vänsterpartiets riksdagsledamöter Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat utesluts ur partiet. Eller skulle ha blivit uteslutna, om de inte själva valt att lämna efter en uppmärksammad presskonferens på söndagen.
Att Delgado Varas och Riazat till slut tvingades bort kom knappast som en överraskning. De senaste åren har det varit tydligt vad Vänsterpartiets enda fokus är – att bli regeringsdugliga.
Då får varken anklagelser om antisemitism, Natomotstånd eller samröre med kommunister stå i vägen.
Officiellt har flera förklaringar angetts, som fraktionsbildning, samarbetssvårigheter och dåligt omdöme. Lorena Delgado Varas påstås till exempel ha spridit vidare en antisemitisk bild. En lögnaktig beskrivning som även tidningar som Dagens ETC varit högst aktiv i att sprida.
Inlägget som Lorena Delgado Varas delade var en kritik mot antisemitism, kritik mot konspirationsteorier om att Israel styr världen. Den som påstår något annat antingen ljuger, eller har inte undersökt saken överhuvudtaget.
Genom sitt agerande sviker Vänsterpartiet inte bara Palestinarörelsen, utan också sina egna medlemmar. På sin 43:e kongress 2020 tog partiet gemensamt fram ett strategidokument där det heter att partiet ska vara ”rörelsens röst i parlamentet”. Partiet skriver att de ska bli ”bättre på att värdera politiska förslag efter hur de tas emot bland de människor vi vill samla, snarare än hur de uppfattas av andra politiska partier”.
Partiet ska ”bygga allianser med andra” och gå från att vara ”duktigast i klassen till att vara populärast på skolgården”. Är det någon som tycker att detta är vad V sysslar med just nu?
Även utifrån ett strikt reformistiskt och parlamentariskt perspektiv är det faktiskt svårt att förstå partiets agerande. Om de helt vill fokusera på det parlamentariska, värva röster och påverka politiken via riksdagen, vore det då inte bättre att framstå som en självständig och principfast opposition som kritiserar Socialdemokraterna från vänster?
Vore det inte smartare att försvara Palestinarörelsen och alla de som drabbas av ökad rasism och islamofobi?
Vore det inte mer taktiskt att tydligt framföra att Vänsterpartiet kommer att göra allt för att driva på för vänsterpolitik i riksdagen och påverka en regering till vänster – istället för att lägga allt fokus på att sitta med i en regering?
Nu jobbar jag inte för Vänsterpartiets pr-byrå men ur mitt perspektiv är Vänsterpartiets strategi dömd att misslyckas. Även om Vänsterpartiet skulle lyckas tvätta sig tillräckligt rena för att sitta i en regering ledd av mittenpartiet Socialdemokraterna, där högst troligt även liberala Centerpartiet skulle ingå, vad talar för att en sådan regering skulle bedriva vänsterpolitik?
Vänsterpartiets felslut bygger på en av de grundläggande skillnaderna mellan reformistisk och revolutionär politik. Reformister tror att det är deras främsta uppgift att försöka påverka politiken inifrån riksdagen, helst genom att sitta i regeringen. Revolutionärer vet att det som kan påverka politiken är folklig mobilisering och rörelse utanför parlamenten.
Solidaritet och klasskamp helt enkelt.
