Från ett bussgarage i Stockholm lanserade Tidöpartierna en ny satsning på kollektivtrafiken. Ett sista försök från Ulf Kristersson att vända opinionen innan han tog taxin tillbaka till Rosenbad.

Tidöregeringen lånar upp sex och en halv miljard kronor till satsningen. Pengarna ska användas av de regionala trafikhuvudmännen till att halvera priset på månadskort från 1 juli och fram till årsskiftet. 

De som påpekat att denna kortvariga satsning kommer lägligt strax inför en stundande valrörelse avfärdar statsministern som “cyniska”. Men att det är en rejäl portion valfläsk som serveras hindrar det inte från att smaka gott. 

En halvering av priserna i kollektivtrafiken är nödvändig, både som en social reform och en del av en klimatomställning. Det är också en reform som motarbetats av många inom högern innan regeringens pressträff. När Göteborgs kommun nyligen beslutade att subventionera priset på månadskort för sina invånare argumenterade den lokala borgarpressen naturligtvis mot satsningen och GP:s ledarskribent Håkan Boström dömde ut det som “populism”. 

Kritikerna menar att satsningar på stora prissänkningar i kollektivtrafiken är missriktade. Det slår för brett och minskar inte bilåkandet. Istället blir det trångt och folk påstås resa i onödan. 

Förra sommaren kom en omfattande utredning av den så kallade tysklandsbiljetten. En satsning som funnits sedan 2023 och gjort det möjligt för tyskar att resa med lokal och regionaltrafik över hela landet för ungefär 640 kronor i månaden. 

Förutom att visa minskade bilköer och sänkta utsläpp med miljoner ton koldioxid kan forskarna tillbakavisa alla påståenden om att prissänkningarna lett till att människor skulle okynnes resa helt i onödan. Däremot har knappt 15 procent av bilresorna flyttats till kollektivtrafik, framför allt är det längre resor på mer än tre mil som ersatts.

Men kraftigt sänkta priser, som tysklandskortet, är inte bara en klimatfråga som ska locka bilister till bussar och tåg. Det är lika mycket en fråga om social rättvisa och omfördelning för att gynna alla utom den svenska överklassen. 

De senaste årens inflation återspeglas i kollektivtrafiken. På tio år har priset på månadskort fördubblats. Höga priser gör att många människor inte har råd att röra sig i sina städer. 

De som inte har råd att lägga ut den dryga tusenlappen som krävs för ett månadskort förlorar dubbelt. Antingen tvingas de resa på betydligt dyrare enkelbiljetter eller i värsta fall planka och riskera höga böter. Det kostar som bekant att vara fattig.

Utan att ha råd och möjlighet att resa i samhället blir det svårare för den enskilda att arbeta, studera eller söka jobb. Det försvårar sociala kontakter och begränsar tillgången till välfärd och samhällsservice. Det skapar en social isolering som försvårar alla möjligheter att bryta segregation och utanförskap.

Föreningen Majblomman har från sitt perspektiv på barnfattigdom undersökt hur unga begränsas i sitt resande. Idag har bara en av tio kommuner gratis resor på helger och lov för ungdomar. Biljettpriset är den största faktorn som hindrar unga, inte minst från fattiga hem att resa. 

Enligt Majblomman skulle gratis kollektivtrafik för barn och unga i hela landet kosta mindre än 600 miljoner kronor. Det hade gett unga möjlighet att röra sig i samhället och de positiva effekterna är många. Ökad känsla av samhörighet, ökad upplevd trygghet. Det visar sig till och med att de ungdomar som reser mycket kollektivt dessutom både går och cyklar mer. 

Sänkta biljettpriser eller nolltaxa är en social investering som varken står emot ökad turtäthet eller förbättrade arbetsvillkor för de som arbetar i kollektivtrafiken. Ett kollektivtrafiksystem med hög tillförlitlighet är också en förutsättning för att resandet ska öka. Därför räcker det inte att stanna vid priset för månadskort.

Sedan länge har avregleringar och privatiseringar styckat upp tidigare sammanhållen verksamhet och lagt ut de enskilda delarna på privata företag. Upphandlingssystemet göder en enorm byråkrati samtidigt som det pressar ned villkor för alla kollektivtrafikens arbetare.

Målet för de privata buss- och tågbolagen är inte att leverera en välfungerande kollektivtrafik i första hand, utan att göra så stora vinster som möjligt för ägarna. 

Det är hög tid att befria kollektivtrafiken från marknaden. Målet med kollektivtrafiken måste vara att ge resenärerna de bästa möjligheterna att resa kollektivt, inte att förse företagen med vinster. 

En förändring till det bättre måste börja underifrån. Men kraven måste riktas mot de politiker som över blockgränserna gjort kollektivtrafiken till en lekstuga för marknadsliberala experiment.

Tidöregeringens reform utgör ett välkommet undantag från regeringens övriga klasspolitik. Högerpolitik som lett till att klassklyftorna ökat, att välfärden underfinansierats och som inneburit att hundratals miljarder slösats på krig och upprustning.

En sak är säker. Kostnaden för Kristerssons senaste valfläsk sätter saker i perspektiv. Genom att återställa det senaste jobbskatteavdraget som kostat staten 17 miljarder och främst gått till att belöna landets allra rikaste, hade räckt för att kunna göra prissänkningen av månadskortet permanent.

Hade vi dessutom prioriterat bussar och tåg istället för franska fregatter för 40 miljarder hade staten istället kunnat utöka reformen till att tangera nolltaxa under hela nästa mandatperiod.

Pengarna finns till både klimatomställning och välfärd och så länge marknadskrafterna hålls utan inflytande kan ett rättvist resande bli verklighet.