Satirgänget i Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato, en av få rimliga röster vi har kvar i det här gudsförgätna landet, släppte en ny antologi förra veckan – Tidötiden. Boken är en smädande uppgörelse med den reaktionära orkan som svept över Sverige de senaste åren – och inte minst militarismen.

På releasefesten bjöds det på blåbrun tårta (betydligt godare än regeringen med samma färg), samt mingel med underliggande oro över att vi alla skulle bli haffade för landsförräderi.

Jag var inte bara där i egenskap av kulturkorre, utan också medverkande satirtecknare (boken höll väl på att bli för bra så de behövde någon som kunde dra ner den till en rimlig nivå). Vetskapen om att ett par av mina teckningar delar pärm med verk signerade av några av Sveriges bästa och vassaste satirpennor gör mig väldigt, väldigt stolt.

Satiren kan inte göra något på egen hand. Det är bara när folk sluter sig samman som saker kan förändras. Men satiren kan ge skratt, styrka och sätta fingret på saker som inte står rätt till. Eller är rent ut sagt förjävliga. 

Och sådana saker har vi sett en hel del av de senaste åren – i form av klasskamp uppifrån, politisk repression, attitydförskjutningar (sånt som sades av anonyma Flashbacknazister 2016 sägs nu öppet av ministrar och familjefäder med golfbilder på Facebook), och en allrådande krigshysteri, som inte på något sätt får ifrågasättas.

En opartisk recension (skriven av någon utanför redaktionen) kommer förhoppningsvis nästa vecka. En partisk uppmaning kommer här: Köp boken.