30 år sedan Jugoslaviens upplösning: "Jag minns hur stolta vi var över våra röda pass”
Laris Dzonlic kom till Sverige som elvaåring från krigets Jugoslavien. Han minns tillbaka till sitt forna hemland och de förödande krig som bröt ut där för 30 år sedan. – Man tänkte aldrig så långt fram, att landet kunde upplösas. Och på ett så våldsamt sätt, berättar han för Proletären.
Laris Dzonlic kommer från Banja Luka, Bosnien-Hercegovinas näst största stad. Sedan 1994 bor han i Göteborg. Som elvaåring blev han en av de dryga 100.000 flyktingar som sökte skydd i Sverige till följd av krigen i Jugoslavien, den största väpnade konflikten i Europa sedan andra världskriget.
Proletären träffar honom i lägenheten i Kärra, där han bor med fru och barn. Det är fridfullt i närområdet och bra förbindelser till jobbet på Volvo i Torslanda.
Han minns tillbaka till sitt forna hemland och kriget som bröt ut där för tre årtionden sedan.
– De flesta levde nog i en drömbubbla. Men det kändes osannolikt att den skulle spricka bara så där, säger Laris Dzonlic om den forna federationen.
– Man tänkte aldrig så långt fram, att landet kunde upplösas. Och på ett så våldsamt sätt.
Jugoslavien var ett mångnationellt land och krigen benämns ofta som en etnisk konflikt.
– Men egentligen är det ett och samma folk, säger Laris Dzonlic.
– Gör man ett dna-test och kollar upp haplogrupperna ser man det. Bosnier, kroater och serber – det spelar ingen roll. Så man har ju hål i huvudet om man krigar på den ”grunden”.
Språket man talade i Jugoslavien, då officiellt kallat serbokroatiska, är numera uppdelat i serbiska, bosniska, kroatiska och montenegriska. Det är särskilt i Kroatien och Serbien som man på olika sätt markerat det egna språkets självständighet från den gamla serbokroatiskan. Men skillnaderna är små och dialektala, menar Laris Dzonlic.
– Som mellan skånska och stockholmska.
Bosnien var den delrepublik som var mest etniskt och religiöst blandad. Majoriteten, omkring 45 procent, var muslimer. Banja Luka hade omkring tre gånger så många moskéer som kyrkor. Men det var mer ett historiskt arv från det ottomanska riket än något som speglade religionsutövningen i staden. Samhället var sekulariserat och religionen en ”privatsak”.
– Just det där med religion är något som flöt upp till ytan på 90-talet under kriget, säger Laris Dzonlic.
I hans bokhylla står en liten souvenirbyst av Josip Broz Tito, partisanen som var Jugoslaviens ledare från andra världskrigets slut till sin död 1980. För många var Tito Jugoslavien personifierad. En övertygad socialist, men med stor pragmatisk ådra.
– Enligt mig är en negativ grej med honom att han hade en väldigt ödmjuk inställning mot just religionen… jag tycker att det borde varit lite hårdare tag. För det kom väldigt snabbt tillbaka in i det offentliga rummet.
Laris Dzonlic berättar hur aktiva de olika religiösa ledarna var i spridandet av nationalistisk propaganda. Och hur de spelade en central roll i de nya staternas identitetsskapande.
Han tar ett självupplevt exempel.
– Min grundskola var döpt efter en författare, grannskolan efter en partisan. Men när serberna tog makten i Banja Luka döpte de om skolan. Då kom de med präster och skvätte på väggarna och gick runt med rökelse och döpte om den efter någon serbisk historisk hjälte. Så var det med allt.
Folkfördrivningar och övergrepp begicks på alla fronter av alla stridande parter. Som så ofta är utdragna inbördeskrig de bittraste och blodigaste. Förblindad av nationalism och religiös övertygelse är människan kapabel till fruktansvärda dåd.
Men visst fanns det underliggande motsättningar i landet – särskilt ekonomiska. De relativt autonoma delrepublikerna styrdes inte lika hårt från centralt håll som exempelvis sovjetunionens delrepubliker.
En nackdel med det var att det saknades tillräckliga verktyg för en utjämnande resursfördelningspolitik, och det rådde stora skillnader i levnadsstandard de olika republikerna emellan. De nordliga republikerna Slovenien och Kroatien, som bröt sig ur federationen först, var mycket rikare än till exempel Bosnien och Montenegro.
Mäktiga utländska intressen visste att spä på dessa motsättningar.
– Det kom mycket påverkan utifrån, säger Laris Dzonlic.
– Både från USA och EU, men också nationalistiska grupperingar utomlands, som till sin kärna bestod av fascister som hade flytt Jugoslavien efter andra världskriget. De hade sina celler och väntade på sin tid.
När det etniska förtrycket och striderna kring Banja Luka blev hårdare flydde Laris Dzonlics familj för sina liv.
Staden ligger i norra Bosnien och den självklara vägen ut är genom Kroatien, där striderna rasade mot gränslandet och där man inte kunde ta sig ut med jugoslaviska pass. Som tur var kunde Laris Dzonlic och hans familj ta sig genom Serbien, där passen fortfarande var giltiga.
– Det är en grej jag minns från innan kriget, hur stolta vi jugoslaver var över våra röda pass. Under kalla kriget kunde vi åka fritt genom både öst- och västblocket.
Väl i Sverige togs de emot på Landvetter flygplats av hans morbror som hade kommit två år tidigare. Han körde dem till göteborgsförorten Bergsjön där deras nya liv skulle börja.
Det bodde många jugoslaver i Sverige redan innan krigsutbrottet. Vissa hade bott här i flera årtionden, sedan det svenska industrikapitalet värvade arbetare i sydeuropa under 1960-talet. Det var högkonjunktur och Sveriges fabriker och varv skrek efter arbetskraft. Tiotusentals jugoslaver nappade på erbjudandet.
Det var en annorlunda tid. Till exempel hade de fackliga organisationerna vetorätt mot arbetskraftsinvandring för att förhindra lönedumpning. Det ställdes också krav på att företagen skulle ge arbetarna språkutbildning.
De flesta som kom hit då lyckades integrera sig väl. Arbetet var grundbulten. Men det fanns också andra förväntningar och större möjligheter för de nyanlända att engagera sig i samhället. Inte minst genom det ännu väldigt levande föreningslivet.
1990-talets invandring från Jugoslavien var både större och av annan karaktär än den tidigare. Men det gick på det stora hela även då ganska bra att få in de nyanlända i samhället.
För trots att det var den dittills största enskilda flyktingvågen vi tagit emot, som ställde alla delar av samhället inför stora utmaningar, så var det tidiga 90-talets Sverige fortfarande bättre rustat för att integrera en sådan mängd nyanlända än vad dagens samhälle är.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Bland barnen till jugoslavienflyktingarna är idag lika många sysselsatta som bland barn till inrikes födda. Och de har oftare högre utbildning.
– Jugoslavien var en del av Europa och vi hade högutbildad arbetskraft som relativt lätt kunde komma ut på arbetsmarknaden här, menar Laris Dzonlic.
– Men kanske var vi den sista större vågen innan en ”mättnad” uppnåddes. Och segregationen har spårat ur idag.
Många från forna Jugoslavien känner en viss nostalgi för vad landet en gång var. Det är inte helt olikt vad man får höra från äldre ryssar beträffande Sovjetunionen, eller ”Ostalgin” i östra Tyskland. Det är inte bara chokladmärken och Trabanter. För vanligt folk handlar det oftast om trygghet.
– Mina föräldrar berättar att du kunde sova i en park och lägga plånboken bredvid dig, och de flesta jag talat med håller med. Det var så tryggt. Vad har vi där nere idag? Massor av kriminalitet, vapenexport och droghandel. Och vi ser också alla pengar som stals under kriget blomma upp idag. De gamla krigsprofitörerna bygger stora byggnader. Det är de som styr.
Vad gäller den generella levnadsstandarden är Laris Dzonlic övertygad att om man hade gett Jugoslavien några årtionden till så hade man sett en avsevärd förbättring.
– Bara under de 45 år som landet fanns kunde man se ett visst ekonomiskt uppsving och en social utveckling bland människorna. Innan andra världskriget var vi ett bondesamhälle, men sedan exploderade industrialiseringen. Det var en gyllene ålder för alla de här republikerna. Än idag kommer man i många avseenden inte upp i samma standard som man hade under Jugoslavien.
Laris Dzonlic jämför med Sverige och den längtan som finns här efter det svunna välfärdssamhället.
– Man måste blicka framåt. Men längtan efter något man hade behöver inte vara negativt.