Ledare: Angrepp på de arbetslösa

Regeringen och Sverigedemokraterna visar nu sitt öppna klassförakt genom att sparka på dem som redan ligger ned. De vill kraftigt försämra villkoren för landets arbetslösa och sänka ersättningsnivåerna. 

Från oktober nästa år ska 80 procent av lönen endast ges under de 100 första dagarnas arbetslöshet. Därefter sänks ersättningen med tio procent. Efter ytterligare 100 dagar ska den sänkas med fem procent till, sedan sänks den igen med fem procent efter 300 dagar.

Tidöpartierna, anförda av Liberalernas arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, motiverar förändringarna med att de vill se en tydligare arbetslinje, att fler ska kunna kvalificera sig för a-kassa och att arbetsgivarnas tidskrävande arbete med att fylla i blanketter ska förenklas. Johan Pehrson lägger dessutom själv till på presskonferensen att dagens system med aktivitetsstöd leder till inlåsningseffekter för de arbetslösa eftersom de får för hög ersättning.

Dummare kan det knappast motiveras.

I januari gick 356.195 personer helt utan arbete i Sverige. Det motsvarar 6,8 procents arbetslöshet, en siffra som nu stadigt ökar. 

I år räknar regeringen själv med att antalet arbetslösa kommer öka med 40.000 personer. I januari fanns det drygt 140.000 lediga jobb på Arbetsförmedlingen. 

Så här har det sett ut år efter år, framförallt sedan EU-inträdet. Såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har fullständigt saknat en politik för jobben och vägrat bekämpa arbetslösheten. 

Företagen tjänar på den höga arbetslösheten som håller lönerna tillbaka. De har dessutom kraftigt subventionerats genom jobbskatteavdragen. 

De flesta anställda har visserligen fått mer i plånboken, men inte på företagens och vinsternas bekostnad utan via det offentliga. Statskassan tar in mindre i skatt och då blir det mindre till den offentliga sektorn och välfärden. 

Konsekvenserna av den förda politiken har vi alla kunnat se. Neddragningar inom vård, skola och omsorg har präglat hela 2000-talet. 

Nu har läget blivit ännu mer akut. I kölvattnet av inflationen, pensionskostnader och räntehöjningar går välfärden på knäna. Landets regioner beräknas till exempel i år gå med 16 miljarder i underskott och antalet anställda ska minska med 5.300 personer. Att i detta läge sparka på de arbetslösa och påstå att den nu föreslagna reformen ska underlätta för dem att komma i arbete är inget annat än bedrägeri. 

I vanlig ordning försöker regeringen och SD få sin reform att framstå som en satsning. De slår sig för bröstet över att taket i arbetslöshetsförsäkringen ska höjas till 34.000 kronor. Men höjningen motsvarar endast tre procent och det i ett läge när inflationen varit närmast det dubbla. 

De arbetslösa står inför permanenta realinkomstsänkningar där även de som har aktivitetsstöd kommer få sänkta ersättningsnivåer, som också minskar med fem procent var hundrade dag.

I det allvarliga arbetsmarknadsläge som vi just nu befinner oss i kan inte regeringens angrepp på de arbetslösa beskrivas som något annat än skandalöst. Men annat är inte att vänta av en högerregering som satt repression och militarism i främsta rummet. 

Extra anmärkningsvärt är Sverigedemokraternas agerande. I valrörelsen profilerade sig SD med kravet att a-kassan skulle höjas de 100 första dagarna. I mars förra året deklarerade SD att någon sänkning av a-kassan inte var förhandlingsbar under hela mandatperioden. I verkligheten blev det tvärtom. 

Sverigedemokraterna borde nu utsättas för en massiv svekdebatt av sina väljare. Arbetare har inget att hämta i detta unkna högerparti.

En arbetsmarknadspolitik värd namnet borde utgå från en politik för full sysselsättning, inte att till varje pris göda kapitalet med billig arbetskraft. En arbetslöshetsersättning värd namnet borde innehålla höjd ersättningsnivå till 90 procent och att taket höjs så att arbetare verkligen får ut 90 procent av sin lön. Såväl nivåer som tak måste räknas upp med inflationen. Utförsäkringar ska inte kunna ske och fler behöver inkluderas i a-kassan. 

Här kommer faktiskt regeringen med ett förslag som förbättrar för några grupper. Den främre parentesen för att kvalificera sig för a-kassan ska ändras. Unga som inte når upp till dagens krav på att ha arbetat minst sex månader ska kunna få 66 ersättningsdagar. Det är en början men långt ifrån tillräckligt. 

Regeringen vill ändra till att inkomst i stället för arbetad tid ska utgöra grunden för ersättningen. Resultatet blir att fler kommer att få a-kassa, men de nya grupper som innefattas kommer få så låg ersättning att det inte utgör en omställningsförsäkring utan snarare fickpengar.

I sammanhanget är det värt att påminna om EU-valet till sommaren. Sedan Sverige gick med i EU har vi haft massarbetslöshet. Efter EU-anpassningen i början av 90-talet har Sverige endast en enda gång haft en arbetslöshet under sex procent. Under de 30 åren innan dess hade vi endast en enda gång en arbetslöshet över fyra procent. 

EU är ett högerprojekt för kapitalet och för massarbetslöshet. Tidöpartierna är ett regeringsunderlag för ökade klassklyftor och en nedvärderande syn på arbetare.

Ordning och reda på arbetsmarknaden innebär att man tar hand om de arbetslösa och skapar bästa möjliga förutsättningar för att få ett nytt jobb. Då kan inte pensionsåldern höjas, lönerna hållas tillbaka och anställningsskyddet luckras upp. 

Otrygga anställningsformer måste bort och bemanningsföretag förbjudas. I Sverige måste svenska kollektivavtal gälla och lönedumpande arbetskraftsimport stoppas.

Arbetslöshet är ett enormt resursslöseri, men viss arbetslöshet kan vi ändå gå med på – om Johan Pehrson blir av med jobbet har vi inget att invända.