Fördjupning: Antifascisterna som grundade Jugoslavien

När nationalförsamlingen i Belgrad den 29 november 1945 utropade Den federala folkrepubliken Jugoslavien (FNRJ) och Jugoslavien blev en federal union med sex jämställda republiker, hade statsbildningen i praktiken redan existerat i två år.

Under sin andra kongress, i den bosniska staden Jajce mellan den 21 och 29 november 1943, i dagarna för 80 år sedan, hade det Antifascistiska rådet för folkets befrielse av Jugoslavien (Avnoj) ställt sig i spetsen för en jugoslavisk multietnisk statsbildning. Avnoj, inrättad den 26 november 1942, bestod av nationella befrielsekommittéer och tog som sin uppgift att förvalta de fria områdena i det ockuperade Jugoslavien.

Avnojs ledare Josip Broz Tito deklarerade att organisationen var det högsta beslutande organet i landet, och förklarade att organisationen ville skapa ett federalt Jugoslavien för de sydslaviska folken, baserat på rätten till självbestämmande för serber, bosnier, kroater, slovener, makedonier och montenegriner i konstitutionella republiker med lika rättigheter.

Bland Avnojs uppgifter fanns också att välja en nationell kommitté för Jugoslaviens befrielse, baserad i Jajce, att fungera som en provisorisk regering och att ogiltigförklara alla beslut fattade av den jugoslaviska exilregeringen som via Grekland, Palestina och Egypten till slut hamnat i London. Avnojs session fattade också beslutet att förbjuda kung Petar II Karađorđević att återvända till landet tills en folkomröstning om monarkins status fått säga sitt.

Tito fick titeln marskalk av Jugoslavien och blev premiärminister.

Den 6 april 1941 hade kungariket Jugoslavien invaderats av Nazityskland med stöd av Italien. En invasion som understöddes av en armada på 300 bombplan som från baser i de med Tyskland allierade staterna Rumänien och Ungern, dödade tusentals människor enbart i Belgrad. Bomberna föll urskiljningslöst, och efter bara elva dagar hade Tyskland full kontroll över Jugoslaviens territorium. 

Landets ledning flydde och tog med sig en stor del av den jugoslaviska statskassan; samtida vittnen berättar om säckar med guld som lastades ombord på planet till Kairo. I sin bok Tito, Folkets diktator, skriver Björn Kumm att vid en mellanlandning i Aten föll en av de tunga guldsäckarna ner från bagagehyllan ombord på planet och landade i huvudet på ministern Đaković – som dog på fläcken.

Efter den jugoslaviska arméns kapitulation den 17 april 1941 delades Jugoslavien mellan Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien. Motståndet mot ockupationsregimerna leddes av Jugoslaviens kommunistiska parti, då ett illegalt och underjordiskt parti som tog rollen som ledande kraft i motståndskampen.

Ungefär i samband med att Tyskland i juni 1941 inledde invasionen av Sovjetunionen, inleddes det jugoslaviska motståndet mot ockupationen på allvar. Medan exilregeringen förklarade allt motstånd mot ockupationsmakterna som lönlöst, inleddes motståndskampen först från den jugoslaviska armén men senare främst från de jugoslaviska partisanerna, ledda av Tito.

Josip Broz Tito, den nya statens marskalk, premiärminister och motståndsledare, var son till en kroatisk pappa och en slovensk mamma. Född i byn Kumrovec, idag i Kroatien, den 7 maj 1892. Han tjänstgjorde i den österrikisk-ungerska armén under första världskriget och togs till fånga av ryska trupper.

Under revolutionen 1917 ställde han sig på revolutionärernas sida och stred också på de rödas sida i inbördeskriget. 1920 återkom han till Jugoslavien, där han omedelbart enrollerade sig i Jugoslaviens kommunistiska parti. 1937 blev han i praktiken ledare för partiet som växte snabbt: mellan 1937 och 1941 ökade det illegala partiets medlemsantal från 3.000 till 12.000. Partiets ungdomsförbund mer än femdubblade sitt medlemsantal.

Proletären

Den 26 november 1942 sammankallade partisanledarna i Jugoslavien Avnojs första kongress i den bosniska staden Bihać på partisanernas fria territorium. Avnoj, som bestod av kommittéer och kommunistiska och ickekommunistiska partisanrepresentanter under ledning av Tito, förklarade sitt stöd för demokratin, de olika etniska gruppernas rättigheter, den privata egendomens okränkbarhet och frihet för individuella ekonomiska initiativ inom olika grupper.

Många vanliga kämpar i partisanleden var inte kommunister, men de attraherades av Avnojs program om det federativa systemet för de olika folken i Jugoslavien; det sågs som en betydligt mer balanserad idé än någonting som andra politiska krafter i Jugoslavien erbjöd vid den tiden.

Kongressen leddes av den kroatiske kommunisten Ivan Ribar (1881-1968), en kämpe som förlorat hela sin familj i kampen mot nazisterna. Ribars båda söner stupade som partisaner 1943 och ett år senare avrättades hans hustru av tyskarna.

Samtidigt fortsatte motståndskampen med oförminskad styrka. 1943 hade Tyskland inlett en offensiv för att återta kontrollen över hela Jugoslavien. I bakgrunden fanns den tyska rädslan för en allierad landstigning på Balkanhalvön.

Partisanerna, för sin del, fruktade att de kungatrogna tjetnikerna (Četnici), mestadels etniska serber som samarbetade med ockupationsmakten, skulle tjäna på en sådan invasion. Tjetnikerna leddes av översten Dragoljub Mihajlović. Partisanerna undvek strider med den tyska armén och besegrade istället tjetnikerna i avgörande strider i Hercegovina och Montenegro.

Mihajlović höll sig undan partisanarmén till långt efter kriget. Han greps den 13 mars 1946 och avrättades fyra månader senare.

I maj 1943 hade tyskar, italienare, bulgarer och trupper från den tyskstödda Oberoende staten Kroatien (NDH) inlett en offensiv mot partisanarmén i Sutjeskaravinen. Partisanerna undkom inringningen, och detta blev en vändpunkt i kriget. När Italien kapitulerade i september erövrade partisanerna italienska vapen, fick kontroll över Adriatiska kusten och började ta emot hjälp från de allierade i Italien.

Vid Avnojs andra kongress i Jajce, mellan den 21 november och den 29 november 1943, förklarade Tito att Avnoj var landets högsta verkställande organ. Besluten från organisationens andra kongress blev grunden för den jugoslaviska federationen.

Under den stora Teherankonferensen i december 1943, beslutade USA:s president Franklin D Roosevelt, den brittiske premiärministern Winston Churchill och Sovjetunionens ledare Josef Stalin att stödja partisanerna. Men det var ett ihåligt beslut: Storbritannien slutade försörja tjetnikerna och Sovjet etablerade kontakter med ledningen för partisanerna.

USA upprätthöll dock fortfarande en militär relation med Mihajlović för att uppmuntra fortsatt tjetnikstöd till nedskjutna amerikanska piloter. Roosevelt avfärdade också tanken på att stödja Tito och partisanerna. Britterna var dock inte oroade, eftersom de insåg att partisanerna var den enda jugoslaviska motståndsrörelsen som aktivt bekämpade fascisterna.

Stalin oroades av att Tito klev fram som landets ledare och att Avnoj proklamerades som landets legitima regering. Stalin menade att det skulle kunna inverka negativt på de västallierades syn på motståndskampen och på det sovjetiska folkets kamp mot Nazityskland. Den konflikt mellan Tito och Stalin som inleddes då, skulle senare få konsekvenser för hela den världskommunistiska rörelsen.

Tito klev fram som landets obestridde ledare. Men han levde fortfarande under hot. Den 25 maj 1944 attackerade tyska fallskärmsjägare Titos högkvarter i den bosniska staden Drvar; Tito lyckades komma undan. Han flög till Italien och etablerade en ny bas på den adriatiska ön Vis. 

Samtidigt arbetade Storbritannien för att föra Tito och Kung Petar närmare varandra. På Storbritanniens uppmaning beslutade Petar att stanna kvar utanför Jugoslavien. I september 1944 uppmanade han i ett radiomeddelande från London, alla jugoslaver att ansluta sig till partisanerna under marskalk Tito. Många tjetniker, tidigare kroatiska och slovenska hemvärnstrupper bytte sida och anslöt sig till partisanarmén.

I september 1944, sedan Bulgarien bytt sida i kriget, mobiliserades totalt 455.000 bulgariska soldater som vid Röda Arméns sida i början av oktober 1944 tog upp striden med de tyska styrkorna. Den 20 oktober marscherade Röda Armén in i Belgrad.

Tyskarna fortsatte sin reträtt. De lämnade Mostar den 12 februari 1945 och Sarajevo den 15 april.

Den 20 mars 1945 hade partisanerna inlett en allmän offensiv; partisanerna hade redan kontroll över det mesta av den bosniska, kroatiska och slovenska landsbygden, och ville nu koppla samman dessa territorier och erövra större städer och vägar. Marskalk Tito ställde en partisanstyrka om 800.000 man på benen.

Den 9 maj 1945 kapitulerade den tyske överbefälhavaren Alexander Löhr. Under ett par veckor fortsatte partisanerna att rensa upp bland jugoslaviska landsförrädare: de kroatiska nazisterna i Ustaša, serbiska SS-enheter och andra.

Befrielsen av Jugoslavien kostade partisanerna 250.000 liv och närmare 400.000 sårade. Dessutom dödades runt en halv miljon civila i striderna.

Den 7-10 augusti 1945 genomförde Avnoj sin tredje kongress i Belgrad. Organisationen konstituerade sig som en provisorisk nationalförsamling med uppgift att förbereda den reguljära konstituerande församlingen. I november 1945 hölls val till denna. Folkfrontslistan fick 96 procent av rösterna.

Den 29 november 1945 utropade nationalförsamlingen enhälligt Den federala folkrepubliken Jugoslavien (FNRJ). Jugoslavien blev en federal union med sex jämställda republiker.

Därmed hade den första uppgiften, att lösa frågan om regeringsformen, klarats av. Efter ytterligare två månaders överläggningar i församlingen och i en offentlig debatt antogs den nya jugoslaviska grundlagen den 31 januari 1946. Monarkin hade störtats och republiken etablerats.

Därmed kunde Avnoj, den organisation som den 29 november 1943 lagt grunden för den jugoslaviska republiken, upphöra att existera.