Är Lulas fall slutet på det socialdemokratiska experimentet i Latinamerika?
Brasiliens tidigare president Lula har nu fängslats, dömd utan bevis för korruption. Svensk-brasilianske Gui Mallon, som upplevt kulmen på statskuppen i Brasilien, skriver om domen mot förre president Lula i Högsta domstolen. Är detta slutet på efterkrigstidens sociala pakt?
Lula byggde hela sin politiska karriär i Brasilien på sin ojämförliga kapacitet att förhandla fram avtal mellan olika politiska grupperingar inom arbetarklassen och bland företagarna, en konst som han utvecklat alltsedan sin tid som fackföreningsledare. Därmed kan Lula sägas vara en sen produkt av efterkrigstidens historiska kompromisser och sociala pakt.
Vid slutet av andra världskriget återstod en ödelagd värld, där "hotet" kom från Sovjetunionen. En värld som främjades av de västerländska eliternas nya sociala pakter. Lönerna ökade, målet var full sysselsättning, välfärdsstaten byggdes upp med de jämställda nätverken för hälsa och utbildning. Det fanns utrymme för stora processer av urbanisering och industrialisering av periferin – som i Brasilien.
Den sociala pakten i Brasilien nådde sin kulmen när Luiz Inácio Lula da Silva, mer känd som enbart Lula, valdes till president 2002. Hans arbetarparti PT behöll makten 2003-2016. Detta var socialdemokratins gyllene era i landet.
Men idag, 70 år efter andra världskriget, har allt förändrats – och den skändliga domen mot Lula, sanktionerad av Högsta domstolen, måste ses i detta vidare perspektiv. Nutidens nya globaliserade form av kapitalism har proklamerat slutet på det socialdemokratiska experimentet i Brasilien – och kanske i hela Latinamerika.
De internationella storföretagen tvingade genom juridisk krigföring det brasilianska rättssystemet att uppfylla kapitalets syfte i landet: att ödelägga den demokratiska välfärdsstaten och att besegra alla sina motståndare. Kuppen skedde med hjälp av de monopoliserade brasilianska medierna, i synnerhet TV GLOBO.
Under de senaste decennierna har vi över hela världen bevittnat den utplåning av nationalstaterna som utförs av de globaliserade storföretagen. Den enorma brasilianska tillbakagången, dessa oupphörliga angrepp mot de sociala rättigheterna, detta konkreta hot om ”fascistifiering”, ingår i en global process.
Till skillnad från efterkrigstiden svarade systemet på krisen 2008 genom att förstärka sina mest antidemokratiska egenskaper. Det har skett statskupper eller blodiga val, som i Brasilien, Egypten, Honduras, Paraguay. Mord på tusentals demonstranter, som i Filippinerna. Militarisering, som i Mexiko och nu i Rio de Janeiro. Utplåning av nationalstater, som i Irak, Libyen, Jemen, Syrien. Och överallt har politiken ersätts av skådespel.
Lula är Brasiliens största politiska ledare och hans undergång pekar på en fruktansvärd tendens. Kanske kommer det snart inte att finnas några demokratier i världen längre. De flesta länderna i Sydamerika håller på att förlora sin rätt att besluta om sin framtid. Domen mot Lula betyder inte bara demokratins undergång i Brasilien, utan också i hela Latinamerika.
Fängelsedomen mot Lula är ett historiskt exempel på att kapitalet inte skyr några som helst medel för oskadliggöra sina politiska motståndare. Domen riktar allt ljus på den nödvändiga kampen för socialismen och i den kampen blir fängslade Lula en allt starkare symbol.