Arbetarsport med stolta anor
OS i Tokyo är nu avslutat. Här berättar Proletärens Janne Bengtsson om arbetarrörelsens organiserade idrott, hur arbetarolympiaderna och spartakiaderna konkurrerade med OS, och om det som idag återstår av den svenska AIF-rörelsen.
När OS arrangerades i Los Angeles 1932 nådde varken deltagarantalet eller publiksiffran upp till de som noterades i de olympiska spel som genomfördes i Wien året före.
Deltagarantalet i ett OS har aldrig, varken förr eller senare, varit så stort som det var i arbetarolympiaden i Wien: 100.000 deltagare tävlade i friidrott, militära sporter som skytte, fotboll, boxning, brottning och även schack, kombinerat med uppvisningar bland annat i gymnastik – allt inför en kvartsmiljonhövdad publik. En massmönstring av den internationella arbetarklassens idrottsmän och -kvinnor, fri från kommersiellt inflytande. Inga nationsflaggor förekom – de deltagande länderna tågade in under röda fanor.
Spelen arrangerades för ganska precis 90 år sedan, den 19-26 juli 1931, av Sozialistische Arbeitersport Internationale (SASI), under ledning av den österrikiske marxisten Julius Deutsch. En vänsterinriktad socialdemokrat som insåg att arbetarklassens organisering inte bara var nödvändig på det partipolitiska planet, utan också i massorganisationerna. Förutom idrottsrörelsen organiserade Deutsch redan 1923 också den beväpnade arbetararmén Schutzbund, som ett svar på den österrikiska reaktionens väpnade gren Heimwehr.
Arbetarolympiaden i Wien var den andra i sitt slag. Den första hade organiserats i Frankfurt am Main i Tyskland 1925 inför 150.000 åskådare. 1937 arrangerades arbetar-OS i belgiska Antwerpen. Då var den starka arbetaridrotten i Tyskland och Österrike sönderslagen och dess ledare mördade eller fängslade. I det avslutande massmötet deltog 200.000 människor.
Parallellt med sommarturneringarna arrangerades också betydligt mindre vinter-OS 1925 i polska Szklarska Poręba, i Mürzzuschlag i Österrike 1931 och i Janské Lázně i Tjeckoslovakien 1937.
Den fjärde arbetarolympiaden var tänkt att genomföras i Helsingfors 1943, men blev av kända skäl aldrig av.
Arbetarolympiaderna var inte de enda idrottstävlingar som genomfördes av arbetarrörelsens organisationer. SASI lutade åt det vänster-socialdemokratiska hållet och hade konkurrens av spartakiaderna, lanserade av Sovjet 1928. Spartakiaderna var mer elittävlingar än arbetarolympiaderna. Den första spartakiaden genomfördes i Moskva och den andra i Berlin 1931. Två vinterspel genomfördes i Oslo 1928 och 1936.
Den tredje sommarspartakiaden ställdes in. Den skulle genomförts i Barcelona 1936, men Francos överfall på demokratin kom emellan. Många av de arbetare som åkte till Spanien för att tävla fredligt valde att stanna kvar och kämpa mot fascismen med vapen i hand. En av dem var Julius Deutsch. I tre år stred han som högt befäl i de internationella brigaderna.
Flera svenska idrottsmän deltog i både arbetarolympiaderna och i spartakiaderna. Vinterspartakiaden i Oslo 1928 gick den 2-23 februari med 636 deltagare från sex nationer som tävlade i skidor, skridskoåkning, simning, brottning, boxning och bandy. Där besegrade Sovjets lag det svenska arbetarlandslaget med 6-1, inledningen på en lång bandyrivalitet mellan Sverige och Sovjet, och senare Ryssland.
Bandyn var en tidig arbetarsport med ett livligt utbyte mellan Sovjet, de baltiska staterna och de nordiska länderna. Det finska arbetarlandslaget stod länge i en klass för sig: en månad efter spartakiaden i Oslo besegrade Finland det sovjetiska laget med 8-0.
Boxningen samlade drygt 50-talet deltagare i Oslo 1928, och Sverige tog ett guld: bantamviktaren Evert Grundtman, då 21 år gammal, från Stockholms AIF besegrade sovjetboxaren Ivan Ivanov i finalen. Boxningssajten Ringside beskriver de svenska boxarnas upplevelser så här:
”Arrangemangen imponerade på de svenska deltagarna. Boxtruppen med dess ledare ”Gurra” Bergman (senare välkänd tränare för exempelvis John Andersson och Olle Tandberg) var lyrisk över läkarundersökningarna. Varje deltagare kontrollerades noga, inte bara hjärta och lungor, utan också via 7 á 8 ytterst noggranna prov.”
Det svenska deltagandet i spartakiaderna organiserades av AIF-rörelsen som hade bildats som en massorganisation, nära knuten till Sveriges kommunistiska parti. AIF-klubbarna ingick i Röda Sport-internationalen som bildats 1921 efter upproren i Tyskland, Ungern och Finland där arbetaridrottsmännen, som det hette, ”sida vid sida med det övriga proletariatet kämpade en heroisk kamp för vinnandet av den politiska makten”.
I RSI:s grundande stadgar sattes målet att förena ”alla arbetare och bönder i gymnastik- och idrottsorganisationer vilka stå på den proletära klasskampens ståndpunkt, samlandet av de arbetande massorna i stad och på land för att uppfostra dem till kroppslig duglighet så att de kan deltaga i proletariatets klasskamp som motståndskraftiga, kroppsligt tränade, försvarsdugliga, modiga och beslutsamma kämpar för nedrivandet av det kapitalistiska väldet”.
AIF-klubbarna var verksamma inom flera sporter, men populärast var kraftsporter som boxning, brottning, och tyngdlyftning. Men också fotboll, skidåkning, motorsport och friidrott fanns på programmet.
AIF-rörelsen övervakades, precis som SKP, Röd Frontkämparförbundet (RFF) och Röda Hjälpen (RIH), av den politiska polisen.
Kvar idag finns bara en enda AIF-förening där AIF läses Arbetarnas Idrottsförening. Det är boxningsklubben Stockholms AIF på Bråvallagatan i Vasastan. Klubben har tidigare bedrivit verksamhet gemensamt med LO och ABF, bland annat föredragsserier kombinerat med fysisk träning, men idag är det bara den röda fanan i träningslokalen som minner om klubbens förflutna.
– Vi hade några föreläsningar om arbetarkultur, om den antirasistiska kampen och om var Åkessons grabbar kommer ifrån. LO sponsrade oss lite, men det finns inget kvar av det idag, säger Ronnie Branting i ledningen för klubben. När jag började i AIF så fanns det en huvudsektion. Men den lades ner i skarven mellan 70- och 80-talet, och gick upp i boxningen. Då blev boxningen den enda kvarvarande sektionen. Då fanns det fortfarande kontakter kvar med arbetarrörelsen.
Det var dock mest kontakter byggda på personliga relationer, som till exempel genom gamle AIF-boxaren Herman Jonsson, också medlem i Arbetarpartiet kommunisterna (APK).
– Idag finns inga av de kontakterna kvar. Allt det där har runnit av nu. Någonstans hoppas man ju att vi kan komma fram till mer samarbete med arbetarrörelsen, så att det så att säga backar upp flaggan lite, säger Ronnie Branting. Fast nu går det ju åt helvete med Löfven och dem, så…
AIF blev aldrig den massrörelse Ny Dags legendariske sportjournalist Evert Leijon hoppats när han den 29 maj 1922 tog initiativet till de första AIF-klubbarna. Som mest samlade AIF-rörelsen drygt 10.000 medlemmar, och stödjepunkterna fanns i Stockholm, Malmö, Göteborg och i Norrbotten.
Kiruna AIF bildades 1927 av politiskt medvetna arbetare i gruvstaden. Norrskensflamman skrev att ”AIF strävar att göra sina medlemmar inte blott till goda idrottsmän utan framförallt till dugliga klasskämpar. Genom sin anslutning till Röda Sportinternationalen har förbundet också gjort sig till en oskiljaktlig del av den kämpande revolutionära världsrörelsen /…/ i kamp mot idrottens militarisering och fascistisering, mot reaktionen och det imperialistiska kriget, för försvar av Sovjet-Unionen…”.
Kiruna AIF var gruvarbetarnas lag, till skillnad mot IFK Kiruna som var tjänstemännens lag. Från början tävlade Kiruna AIF i flera sporter men med tiden utvecklades klubben till en i första hand ishockeyklubb. För unga gruvarbetare, som Börje Salming, var det självklart att välja AIF.
– Jag har grymma känslor för Kiruna AIF. Arbetarna var AIF och kontorsnissarna IFK, haha… Det var derbyn och allt handlade om vilka som var bäst i Kiruna. Arbetargrabbarna mot tjänstemännen… de matcherna ville man inte förlora. Det var hat i matcherna, och det där lever kvar än idag. De som har kommit tillbaks till AIF nu är de som varit AIF:are i hela sina liv, sade Börje Salming i samband med det första derbyt mellan AIF och IFK på 30 år.
Då hade AIF varit nedlagt på seniornivå sedan 1988, då de båda Kirunaklubbarna (IFK hette då Kiruna HC) av ekonomiska skäl slogs ihop under namnet Team Kiruna. När samarbetsperioden på 30 år var över, startades AIF upp på nytt och idag spelar laget i Hockeyettan norra.
Även om arbetaridrottsrörelsen idag är långt ifrån var den var för 60-70 år sedan, finns den kvar i många länder. Den starkaste i Finland där Finlands Arbetares Idrottsförening (Suomen Työväen Urheiluliitto, TUL) organiserar mer än 300.000 medlemmar i 1.000 föreningar och ett 60-tal idrotter. TUL är starkt sammanlänkat med Finlands LO, men också med den politiska vänster-alliansen och socialdemokratin.
TUL bildades 1919 sedan det borgerliga idrottsförbundet (idag SUL) uteslutit alla som kämpade på den röda sidan i inbördeskriget. TUL deltog i både SASI-arrangemangen (se ovan) och de som genomfördes av Röda Sportinternationalen. Inom TUL rasade hela tiden en strid mellan socialdemokrater och kommunister. Under 1930-talet förbjöds många kommunistledda TUL-klubbar, och idrottsmän- och kvinnor från TUL fick fram till 1948 inte representera Finland i olympiska spel och världsmästerskap.
Idag bedriver TUL både bredd- och elitidrott och listan på framstående TUL-medlemmar är lång. Bland de mest framstående namnen finns boxningens världsnamn Gunnar Bärlund, Olli Mäki och Tarmo Uusivirta, guldmedaljören i spjut i OS 1948 Tapio Rautavaara samt flerfaldige OS-medaljören i brottning Tapio Sipilä.