Krönika: Brown Island har rätt – konstvärlden stinker av både rasism och klassförakt
Ilskan över förslaget att byta namn på salen Vita havet på Konstfack är löjlig.
Nu händer det igen. Stora mediedrev ilsknar över hur politisk korrekthet och identitetspolitik förstör vårt vackra Sverige. Det hände 2012 när en pojke inte fick vara pepparkaksgubbe i skolans luciatåg.
Skolan ville ha enhetlighet och hade sedan länge tagit bort ”Vi komma från pepparkakeland” ur repertoaren. Att pepparkakors bruna färg skulle vara rasistisk var det aldrig frågan om, men den ogrundade slutsatsen översvämmade sociala medier från både höger och vänster. Tyvärr är detta ett exempel av många.
När designprofessorn Sara Kristoffersson nyligen gick ut i DN för att beklaga sig över Konstfacks förslag om att byta namn på skolans utställningssal ”Vita Havet” till ”Havet”, sköljde hatdrevet över. ”Betyder det att man inte kan drömma om en vit jul?” skrev Kristoffersson, som snabbt fick medhåll av tusentals svenskar med lika löjliga påståenden.
Idiotin här är häpnadsväckande! Självklart är inte namnbytet en attack mot färgen vit. Det är en del av en längre diskussion om hur utställningssalen Vita Havet associeras med ett utställningsformat som kallas ”vita kuben”.
Konstfackskollektivet Brown Island har sedan 2018 fört en dialog om att Vita Havet borde öppna upp för nya utställningsformer, då de anser formatet ett uttryck för strukturell rasism. Som följd har en arbetsgrupp med professorer och studenter tillsatts, som nu alltså föreslagit ett namnbyte som första steg.
Det finns en diskussion värd att ha här. Den intersektionella analys som lägger grund för förslaget beskriver hur många känner obehag i rummet, i synnerhet rasifierade.
Och visst luktar konstvärlden surt av rasism, men den stinker minst lika mycket klassförakt. Vi har alla någon gång varit där. I ett stort, kalt rum med vita väggar, där tavlor och skulpturer spritts ut med enorma avstånd och besökare väntas sluta händerna bakom ryggen och ensamma vandra runt i tyst reflektion.
Många uppfattar konsthallar som ovälkomnande och tråkiga, och det är meningen. Den vita kuben är utformad för att avskräcka de flesta, inte bara minoriteter.
Vid standardiseringen av de moderna konstrummen på 20-talet fanns en uttalad målsättning att stänga ute massorna och försvara den härskande klassens kulturella kapital.
Konsten är en fantastisk och viktig kanal för allt från personliga berättelser till direkt aktion mot orättvisa samhällsstrukturer, men medan de institutioner och rum som tillhandahåller den fortsatt är under en den rika elitens kontroll kommer den aldrig anses folklig. Studenternas krav att själva kunna utforma sina utställningsrum är därför något värt att stötta som ett steg i konstvärldens demokratisering.
Visst är det synd att samhällsanalyser allt oftare ignorerar klass. Vår klasstillhörighet förenar oss, oberoende av hudfärg och sexualitet. Men det är tyvärr inte den diskussion som nu förs i media. Istället förminskas och förlöjligas Konstfack av dem i maktpositioner för att trivialisera argument som hotar dem och ställer grupper som borde stå på samma sida mot varandra.
Wanda Engqvist
Cafébiträde och konsthistoriastudent