Därför är det ekonomisk kris i Venezuela

Venezuela är ett rikt land. Det har de största kända oljereserverna i världen, naturgas, järnmalm, guld, bauxit, vattenkraft och diamanter samt goda möjligheter för jordbruk. Ändå ekonomisk kris. Brist på livsmedel, mediciner, hygienartiklar, insatsvaror och det mesta annat. Samtidigt hyperinflation.

Hugo Chávez inledde vad han kallade den bolivarianska revolutionen 1999, ett ambitiöst socialt program ägnat att förbättra livet för de många fattiga i landet. Levnadsstandarden steg, hälsotillståndet förbättrades och analfabetismen minskade kraftigt. Oljeinkomsterna stod för finansieringen.

När oljepriset en bit in på 2000-talet sjönk med mer än hälften fick Venezuela problem. Fram till dess hade landet kunnat importera såväl konsumtionsvaror som många insatsvaror för till exempel oljeutvinningen i stället för att själv producera det man behövde.

Nu hade Venezuela också skaffat sig mäktiga fiender. Både USA och den inhemska överklassen var motståndare till en politik som gjorde livet bättre för de fattiga, särskilt som Hugo Chávez kallade sig socialist.

Genom en strikt valutakontroll kunde värdet på bolivaren till en början hållas relativt högt vilket gjorde att importen blev billig, vilket avhöll inhemska producenter från att börja producera, då de inte kunde priskonkurrera med importen. Importberoendet fortsatte.

De stora utbetalningarna till utlandet för skulder och import, parat med de sjunkande oljeinkomsterna, ledde till brist på utländsk valuta, det vill säga USA-dollar. Den officiella växelkursen mot dollar motsvarade inte det marknadsvärde som bolivaren skulle haft om valutahandeln varit fri. Tillstånd krävdes för att få växla till sig dollar i centralbanken, och tillstånd kunde ges för nödvändig import.

Privata importörer av framför allt konsumtionsvaror skaffade nu en illegal – men accepterad – marknad för dollar, där växelkursen skilde sig otroligt mycket från den officiella. Denna svarta marknad kallas med en förskönande omskrivning el dólar paralelo, parallell-dollarn.

Tillflödet av dollar till denna marknad kommer från turister och venezolaner i utlandet. Och det är denna svarta valutamarknad som svarar för den överväldigande delen av inflationen i landet. Hur många bolivares man skall betala för en dollar noteras på en sajt som heter Dólar Today. Denna sajt sköts från Florida i USA och av en man som heter Gustavo Diaz, en före detta venezolansk officer som deltog i kuppförsöket mot Hugo Chávez 2002.  När kuppen misslyckades flydde han till Miami.

Genom att hela tiden höja priset på dollarn, fördyras importen, vilket har lett både till den enorma inflationen och till varubristen. Samtidigt öppnar detta också för bedrägeri. En del kan växla till sig dollar enligt den officiella kursen för att sedan sälja dessa dollar på den svara marknaden för det mångdubbla beloppet.

Detta gäller bland annat delar av militären, som har en väldigt speciell ställning i Venezuela. Förutom att vara militär sysslar officerskåren med mångahanda affärsverksamheter. De väpnade styrkorna, Fuerza Armada Nacional Bolivariana (FANB) driver en bankrörelse, BANFANB, jordbruk, AGROFANB, en tv-station, TVFANB, flera radiostationer, en dagstidning, olje- och gasutvinning och ett kommunikationsföretag, EMCUFANB.

Genom att vara affärsdrivande kan de trovärdigt visa upp fakturor från utlandet som skall betalas med dollar, och på så sätt växla till sig den valutan till officiell kurs. Många källor menar dock att inte sällan är dessa fakturor fejkade. I stället växlas dollarna tillbaka till mångdubbelt fler bolivares. Agerandet bidrar till en kapitalflykt, som landet absolut inte har råd med.

Förhållandet mellan militären och regeringen beskrivs av den marxistiske ekonomen Manuel Sutherland som klientilism. I utbyte mot lojalitet tillåts militären agera i eget intresse. Samtidigt anklagar det venezolanska kommunistpartiet, PCV, regeringen för att vara för flat och kompromissa för mycket både med kapitalisterna och militären.

Till allt detta kommer den ekonomiska krigföringen från framför allt USA. Förre presidenten – och fredspristagaren – Obama förklarade helt absurt Venezuela vara ett säkerhetshot mot USA och skärpte de ekonomiska sanktionerna. Den nuvarande presidenten Trump har trappat upp det ekonomiska kriget. Det är nu omöjligt för Venezuela att sälja olja – dess nästan enda inkomstkälla – för dollar.

Det har lett till stora svårigheter att importera, varubristen kommer att förvärras. Samtidigt har det inneburit att dollarn är dyrare på den officiella växelkursen – centralbankens – än den är på den illegala, svarta valutamarknaden.

I förra veckan publicerade finansnyhetsbyrån Bloomberg nya uppgifter om vad Venezuela har att kämpa emot: Ända sedan december har Venezuelas centralbank begärt att få ut sitt guld, förvarat hos Bank of England i London, till ett värde av 1,2 miljarder dollar. Efter påtryckningar av USA har den engelska centralbanken vägrat att släppa guldet. Krav ställs nu att guldet i stället skall ges till den självutropade ”presidenten” Juan Guaido.