Hoppa till huvudinnehåll
Av
Utrikesredaktör

Proletärens EU-skola Del 9: Allt mer överstatlighet – Junckers och Macrons vision

I en serie artiklar inför valet till EU-parlamentet kommer Proletären att gå igenom olika sidor av EU. Här är nionde delen.


Grafik: Proletären

Förra veckan, samma dag som man i Ryssland firade Sovjetunionens seger över Hitlertyskland, vajade EU-flaggan från statliga och kommunala byggnader i Sverige. Anledningen är den av EU-kommissionen påhittade Europadagen, som högtidlighåller att Schumandeklarationen undertecknades den 9 maj 1950.

Robert Schuman var Frankrikes utrikesminister och Schumandeklarationen innehåller ett förslag på att skapa EU:s föregångare, Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). Redan i deklarationen slås fast att den överstatliga organisationen EKSG är ett första steg mot en europeisk federation.

Nästan 70 år senare har EU-projektet sakta men säkert närmat sig Robert Schumans dröm, som också var USA:s projekt för Europa när andra världskriget övergått i kallt krig. 

Men fortfarande är de mest hängivna federalisterna inte nöjda, däribland kommissionens avgående ordförande Jean-Claude Juncker samt mannen som EU-eliten hoppas ska rädda det knakande EU-projektet.

Frankrikes president Emmanuel Macron – avskydd i Frankrike men älskad av SVT:s Aktuellt – är en av de största förespråkarna för att hälla bensin på elden. EU:s impopularitet ska lösas med ännu mer EU-överstatlighet, tycker Macron som inför EU-valet låtit publicera en debattartikel i ett trettiotal europeiska tidningar.

I artikeln presenterar Macron sin vision om EU – ett verkligt Europas förenta stater. Macron vill bland annat se en gemensam EU-militär och en kraftig förstärkning av EU:s gemensamma yttre gränsskydd. Han vill också att EU ska bestämma över arbetsmarknads- och socialpolitiken, och se en europeisk minimilön.

Andra av Macrons förslag fick direkt mothugg från en mer historiemedveten och pragmatisk höger. Dagens Industris ledarskribent PM Nilsson reagerade starkt på Macrons idé om en europeisk byrå som ska ”skydda demokratin” och förbjuda främmande makt från att manipulera val och finansiera politiska partier. 

Macron syftar naturligtvis på Ryssland, medan PM Nilsson är oväntat öppen om USA:s inblandning i Europa för att motverka socialismen:

”Har den franska presidenten hört talas om USA:s stöd till Frankrike för att hålla ute kommunisterna, till tyska CDU för att konsolidera demokratin i Västtyskland, till italienska Kristdemokrater för att om möjligt göra detsamma i Italien eller till den västeuropeiska studentrörelsen under kalla kriget? Eller de svenska partibidragen till likasinnade partier i andra länder? Eller för den del George Soros viktiga stöd till demokratiska krafter? Ett fritt partiväsende ska självklart kunna ta stöd i ett internationellt samarbete.”

PM Nilsson är orolig för att Macrons offensiv, och EU:s strävan efter en ständigt fördjupad union, spräcker det EU-projekt som redan i sin nuvarande form garanterar kapitalets makt. Men i ljuset av dels brexit och dels invandrings- och EU-kritiska partiers frammarsch i Europa ser Macron på valet till Europaparlamentet som ett ödesval. 

En analys som för övrigt även Vänsterpartiet i Sverige ställer upp på: Aldrig har det varit så viktigt att rösta till bluffparlamentet, som en motvikt till nationalistiska partier.

Elefanten i rummet: Att det i själva verket är den inre marknaden och EU:s högerpolitik som är grunden till att de högerextrema partierna kunnat växa talar de inte om.

Och samtidigt som brexit i svensk media beskrivs som en annalkande katastrof är det högerpopulisten Nigel Farages brexitparti som leder stort i opinionsundersökningar inför EU-valet i Storbritannien. Partiets enda löfte? Att Storbritannien verkligen lämnar EU.

Kanske är det ändå inte mer EU som folk vill ha.