Ledare: Förstatliga Cementa

Det är mycket nu. Inte nog med klimatkrisen och pandemikrisen, som hotar gå in i en fjärde våg. På köpet har vi också fått en påstådd cementkris, som sägs hota uppemot 400.000 jobb i Sverige. Detta sedan Mark- och miljööverdomstolen inte beviljat Cementa förnyat brytningstillstånd av kalksten i Slite på Gotland.

Krisrubrikerna är givetvis överdrivna. Må vara att tre fjärdedelar av den cement som idag används i Sverige kommer från Cementas anläggning i Slite, men cement är ingen global eller ens regional bristvara. Cement går att importera från Finland, Danmark, Norge, Polen, Baltikum och Tyskland.

Cementa ägs rentav av en av världens största cementkoncerner, tyska Heidelberg Cement Group, som producerar och levererar på alla kontinenter. Att ett stopp för produktionen i Slite skulle betyda bom stopp för svensk bygg- och gruvindustri är därför hittepå. Det handlar om att bygg- och gruvföretagen inte vill betala mer för cementen, oavsett miljölagstiftningen, och om att de struntat i att försäkra sig om alternativa leverantörer. Så går det när kortsiktiga profitintressen styr.

Ändå är rubrikerna intressanta. För betänk detta. På Cementa i Slite arbetar 230 personer. Om dessa 230 personer inte tillåts arbeta – eller om de väljer att inte arbeta – styr de enligt krismakarna över 400.000 jobb i bygg-, anläggnings- och gruvindustrin. Utan arbetare i arbete stannar Sverige! En vetskap att ta till sig.

Mest intressanta är dock de politiska reaktionerna. Liberala Expressens ledarsida talar om ”betong som ett riksintresse” och man efterlyser ”den betongsosse som räddar Cementa”.

Att denne betongsosse skulle vara den allmänt lealöse näringsministern Ibrahim Baylan är svårt att tro, men poängen här är att hela det marknadsliberala kopplet, med moderaterna i spetsen, kräver att regeringen skall ingripa för att rädda produktionen i Slite. Man kräver rentav en undantagslagstiftning som upphäver miljöbalkens krav på miljösäker produktion. När marknadskrafterna fallerar måste pappa staten träda in.

Cementproduktion är mycket energikrävande. Näst efter SSAB är Cementa i Slite den största enskilda utsläpparen av koldioxid i Sverige. Därtill kommer att kalkbrytningen i Slite påverkar grundvattennivån på det vattensnåla Gotland. Frågan om fortsatt produktion är därför inte okomplicerad.

En inhemsk cementproduktion är definitivt ett riksintresse, där håller vi med Expressen. På sikt bör cementproduktionen fasas ut till förmån för mer miljövänliga material, alternativt göras klimatneutral, vilket är tekniskt möjligt.

Men i nuet är betong, och därmed cement, en nödvändighet för såväl ett expansivt bostadsbyggande som för pågående och kommande infrastruktursatsningar. Behövs därför en undantagslagstiftning som upphäver miljöbalkens krav, en Lex Cementa? Där svarar vi definitivt nej.

Faktum är att Mark- och miljööverdomstolen ännu inte prövat Cementas ansökan om förnyat och utvidgat brytningstillstånd i förhållande till gällande miljölagstiftning. Ansökan avslogs för att Cementa presenterat en konsekvensutredning som enligt domstolen ”är behäftad med så väsentliga brister att den inte kan utgöra grund för verksamhetens inverkan på miljön”.

I själva sakfrågan – huruvida verksamheten i Slite strider mot gällande miljölagstiftning – har domstolen alltså inte tagit ställning. Eftersom Cementas undermåliga konsekvensutredning omöjliggör ett sådant ställningstagande.

Detta är bara alltför typiskt. Med tre fjärdedelar av försäljningen har Cementa i praktiken monopol på den svenska betongmarknaden, sedan tidigare konkurrenter, som Gullhögen i Skövde, köpts upp och bantats ner.

Monopolställningen har skapat en situation där Cementa likt storbankerna anses vara ”too big to fail”, för stort för att låtas gå omkull. Denna situation utnyttjar Cementa och tyske ägaren Heidelberg Cement Group med storföretagets hela arrogans. Varför göra en seriös konsekvensutredning när utslaget anses givet på förhand?

Enligt svensk lagstiftning ska ansökande företag bekosta miljöbalkens krav på konsekvensutredningar. Det är en rimlig ordning.

Med facit i hand kan man med fog fråga sig om det är lika rimligt att det är det ansökande företaget som svarar för själva utredningen. Hade det inte varit bättre om till exempel Naturvårdsverket utrett konsekvenserna av fortsatt och utvidgad verksamhet i Slite? Nu blev det istället och som sagt ett arrogant hafsverk av en för människa och miljö nödvändig utredning.

Detta är dock en bifråga. Den avgörande frågan är istället om det verkligen är ett privatägt företag, på köpet tyskt, som ska styra över det riksintresse som cement- och betongproduktionen utgör. Privatintresset sviker aldrig. Sedan Cementa på 1970-talet gavs monopol på den svenska betongmarknaden, på socialdemokratiskt initiativ, har produktionen koncentrerats till Gotland och Slite.

Det beror inte på att det saknas kalksten i andra delar av Sverige, som i Skåne och Västergötland, utan på att den nära utskeppningen från Slite hamn maximerar profiten i den gotländska verksamheten. Då läggs med ofrånkomlig kapitalistisk logik alla ägg i samma korg, oavsett välkända miljökonsekvenser och utan tanke på hur riksintresset skall förvaltas över tid och för framtiden.

Vår slutsats är given. Inga riksintressen ska förvaltas av privata företag. Cementa bör förstatligas. För Gotlands del hoppas vi att cementproduktionen i Slite ska kunna fortsätta på ett klimat- och miljösäkert sätt, inte minst för jobbens skull. Det ger sig när den ännu ofärdiga konsekvensutredningen är gjord.

Men lika givet är att en samhällsnyttig förvaltning säkrar upp för eventuella produktionsnerdragningar på det grundvattenkänsliga Gotland. Med statligt ansvar för nödvändiga ersättningsjobb.

Vad som krävs är samhällsplanering, inte profitjakt.