Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Geopolitik och imperialism

Vad vill Ryssland uppnå med kriget i Ukraina? Och vilka är Natos och västmakternas intressen?

Storbritanniens dåvarande premiärminister åkte till Kiev i april förra året – och övertalade Volodymyr Zelenskyj om att inte förhandla med Ryssland.
President of Ukraine/Public Domain

Ett år efter Rysslands invasion av Ukraina är det svårt att se ett slut på kriget. Som alltid är det civilbefolkningen som drabbas hårdast. Men vad krigar de egentligen om?

Vad Rysslands vill uppnå med kriget är väl diskuterat i västerländsk media. Ibland påstås att Putin vill återupprätta tsarväldet eller rent av Sovjetunionen (trots att Putin själv är högerkonservativ antikommunist). Målet sägs vara att erövra hela, eller åtminstone stora delar av, Ukraina.

Putin beskrivs som en galen despot som vill lägga sig under så stora delar av världen som möjligt. I dagarna har Expressen rapporterat om läckta dokument som sägs visa att Ryssland vill ”ta över” inte bara Ukraina, utan även Vitryssland, Estland, Lettland, Litauen och Moldavien.

Rysslands officiella version av målet med kriget har varierat men återkommande är att ”avnazifiera” Ukraina och rädda den rysktalande befolkningen från folkmord. Därutöver brukar Putin och ryska talespersoner också lyfta fram att man vill se ett neutralt Ukraina som inte går med i Nato.

Talet om avnazifiering och folkmord är en del av den ryska propagandan, i likhet med USA:s påstående om att ”demokratisera Irak” eller ”befria Afghanistans kvinnor”. Nog för att det finns fascister i Ukraina, och nog för att rysktalande behandlats illa, men Rysslands verkliga intressen handlar om geopolitik och ekonomi.

Det är möjligt att ryska beslutsfattare hoppades på att ett kort ”blixtkrig” skulle leda till den ukrainska regeringens fall och att någon form av prorysk regering skulle kunna återinföras En målsättning inte helt olik USA:s i sina invasioner och interventioner i många länder de senaste decennierna.

Ett neutral eller prorysk regering i Ukraina skulle inte bara hindra Nato från att placera sig farligt nära Moskva och ytterligare ringa in Ryssland. Det skulle också säkra ryska ekonomiska och strategiska intressen i Ukraina och minska konkurrenterna EU:s och USA:s inflytande i regionen. Kanske inspireras Ryssland av USA:s strävan efter att skapa intressesfärer i till exempel Latinamerika, genom Monroedoktrinen?

Förutom att Ukraina är en viktig energi- och handelskorridor västerut har landet också stora naturtillgångar, som kol och metaller (i Donbassregionen), gas (utanför Krimhalvön och i nordöstra Ukraina) men också bördig odlingsmark. Krimhalvön är särskilt viktig för Rysslands geopolitiska inflytande i Medelhavet med den sedan århundraden ryska flottbasen i Sevastopol.

Om Rysslands mål är att säkra sitt inflytande över Ukraina, vad är då USA:s och Natos mål? Vad driver USA och Nato att pumpa in vapen i Ukraina, till den grad att det riskerar att leda till direkt konfrontation med Ryssland?

Att drivkraften skulle vara någon slags allmän humanism, avsky för anfallskrig eller omsorg om folkrätten är lätt att avfärda. USA har invaderat och bombat ett tiotal länder bara sedan Sovjetunionens fall. USA ockuperar i praktiken delar av Syrien och är nära allierad Israel och Saudiarabien som ockuperar och invaderar sina grannländer.

Några av krigen har förts under Natoflagg, som invasionen av Afghanistan 2001 och bombkampanjerna mot Jugoslavien 1999 och Libyen 2011.

Det är inte självklart vad USA:s och Natos planer för kriget i Ukraina är. Klart är att främst USA och Storbritannien redan i våras agerade för att stoppa fredsförhandlingar och istället satsa på att skicka mer vapen till Ukraina. Då avslöjade ukrainsk media att Storbritanniens dåvarande premiärminister Boris Johnson agerade för att stoppa förhandlingarna. Nyligen vittnade Israels före detta premiärminister Naftali Bennett, som agerade medlare tidigt i kriget, om att västmakterna stoppade fredsförhandlingar kort efter invasionen.

Istället för fred och eftergifter hoppas Nato att kriget ska nöta ut Ryssland. Därmed har det i praktiken utvecklats till ett proxykrig, där Nato för krig mot Ryssland genom Ukraina – som får betala notan i form av massdöd och förstörelse.

De olika Natoländernas intressen är dock splittrade. För Tyskland har det som bekant inte varit självklart att reservationslöst ställa sig på Ukrainas sida. Orsaken stavas främst energi, genom gasimporten från Ryssland. Men Tyskland har sedan tidigare inte helt obetydliga handelsrelationer med Ryssland.

Även Frankrike påverkas av gasimporten från Ryssland, och precis som andra europeiska länder riskerar man gärna inte ett storkrig – som ju skulle utspela sig på europeiska kontinenten och inte i Nordamerika.

USA ser alltså en möjlighet att försvaga Ryssland och slå vakt om sitt inflytande i Östeuropa. På köpet kan USA öka sin export av dyr LNG-gas till Europa när Ryssland inte längre får eller kan (på grund av Nord Stream-sabotaget…) exportera billig gas västerut. Lägg där till vapenindustrin i USA, men också i till exempel Sverige, som ser stora vinster i ett fortsatt krig.

Den härskande klassen i USA är dock inte enad. Delar, främst representerade av falanger inom Republikanerna, ser hellre att USA fokuserar på att stoppa Kina. De ser att kriget snarare riskerar att stärka Kina och dess band till Ryssland. Häri ligger grunden till att delar av den republikanska högern kritiserat stödet till Ukraina.

Det är Ryssland som bär ansvaret för invasionen förra året. Det är Ryssland som ockuperar delar av Ukraina och det är ukrainska medborgare som dör av ryska flygbombningar. Men USA:s och Natos agerande visar att de, trots alla vackra ord, inte är intresserade av fred eller av den ukrainska befolkningens bästa. De har sina egna intressen i den imperialistiska stormaktskonflikt som kriget i Ukraina utvecklats till.