Fördjupning: Han satte musik till kampen

Det är ett föga känt, men dock faktum, att Pete Seeger gick i samma klass på Harvard University som John F. Kennedy. Seeger hoppade av studierna i slutet av 1930-talet medan Kennedy fortsatte.

Kennedy, från en rik familj som tjänat pengar på stålproduktion under första världskriget och spritsmuggling under förbudstiden, gick till politiken och i mitten av 1950-talet till en plats i senaten som representant för delstaten Massachussetts. 1961 flyttade han in i Vita Huset.

Pete Seegers karriär tog honom till långa förhör i Kommittén mot oamerikansk verksamhet (House Un-American Activities Committee, HUAC) och senare in på den svarta listan över ”kommunistiska omstörtare” som förbjöd honom att utöva sin verksamhet som musiker.

Seeger föddes i en ytterst musikalisk familj i New York den 3 maj 1919. Peter Seeger var son till musikpedagogen Charles Seeger och konsertviolinisten Constance Edson Seeger. I ett senare äktenskap fick Charles Seeger också sonen Mike, grundare av den moderna Old Time-musikens främsta band The New Lost City Ramblers och dottern Peggy, en av de första uttalade och politiska feministerna inom folkmusiken.

Pete kom redan i unga år i kontakt med den radikala rörelsen i USA. Han blev tidigt vän med Woody Guthrie, medlem i kommunistpartiet (CPUSA) och medarbetare i partitidningen Daily Worker.

Guthrie introducerade Seeger i de vänsterorienterade musikaliska kretsarna i New York, och 1940 tog de två initiativ till sånggruppen Almanac Singers. Tillsammans med Millard Lampell och Lee Hays använde Almanac Singers den amerikanska folkmusikens grunder till politiska texter och blev ett stående och populärt inslag på möten med strejkande arbetare, krigströtta veteraner, fredsaktivister och antifascister.

I början hade den bohemiske Oklahoma-sonen Guthrie sina dubier om New Yorkern Seeger: ”Jag blir inte klok på den där Seeger”, skrev Guthrie till en vän. ”Han ser inte åt fruntimmer, han dricker inte, han röker inte. Det är något konstigt med honom…”. Till slut blev Guthrie och Seeger ändå mycket nära och livslånga vänner – Guthrie dog 1967 med Seeger vid sin sida.

När Seeger kallades in till armén 1942 och sändes till kriget mot Japan och Guthrie tog värvning i handelsflottan, lades gruppen ner. Tre år efter kriget bildade Seeger The Weavers med Lee Hays, Fred Hellerman och Ruth ”Ronnie” Gilbert – alla fyra med nära kontakter till den radikala musikrörelsen med försänkningar i kommunistpartiet.

Weavers riktade sig till en bredare publik och fick en miljonsäljare med Leadbellys Goodnight, Irene och stora succéer med Kisses sweeter than wine och Woody Guthries This land is your land. Samt med Seegers och Hays egna If i had a hammer.

Det var just den sången som tog Pete Seeger till McCarty-erans fruktade senatskommitté. Det var raderna

”Well, I got a hammer, and I got a bell
I got a song to sing, all over this land
It’s the hammer of justice, it’s the bell of freedom
It's the song about love between my brothers and my sisters
All over this land”

som väckte de antikommunistiska senatorernas vrede. Plus förstås att första gången sången framfördes var det på ett solidaritetsmöte för ledarna i kommunistpartiet, fängslade för ”konspiration för att störta USA:s regering”.

– I slutet av 1940-talet var det ju bara kommunisterna som använde ord som ”fred” och ”frihet”. Sången berättade att vi hade verktygen att lyckas med det vi kämpade för. Den sista versen säger ju inte att ”jag har ingen hammare, jag har ingen stormklocka och jag har ingen sång, men älskling jag har ju dig…”. Vi säger tvärtom, ”jag har en hammare, jag har en stormklocka och jag har en sång, och det är en hammare som slår för rättvisa, en klocka som klämtar för frihet och en sång om broderskärleken mellan alla folk”, förklarade Pete Seeger sin sång enligt biografin ”How can I keep from singing” (1981).

If I had a hammer blev tolv år senare en världshit med mexikansk-amerikanske showartisten och skådespelaren Trini Lopéz. Den spelades också in av bland andra Peter, Paul & Mary, Sam Cooke och Johnny Cash.

Svartlistningen stoppade inte Pete Seeger. Han fortsatte outröttligt att sprida sin musik och sina idéer, fortsatte att uppträda i arbetarrörelsens kamp, på strejkmöten och ute på arbetsplatserna.

Han fann ett nytt verksamhetsfält i den spirande medborgarrättsrörelsens aktiviteter. Det var Pete Seeger som hittade den bortglömda gamla gospelsången I’ll overcome some day och populariserade den som We shall overcome. Och i sovjetförfattaren och Nobelpristagaren Michail Sjolochovs Stilla flyter Don, hittade han inspirationen till en annan världshit, Where have all the flowers gone.

Pete Seeger tog tidigt ställning mot USA:s krig i Vietnam. Jag träffade Seeger i Salt Lake City på våren 2002. Vi pratade bland annat om hans starka engagemang mot kriget i Vietnam och Seeger berättade att han var mycket imponerad av den svenska Vietnamrörelsen:

– Det var en rörelse som var en förebild för hela världen, inte minst för oss i USA, sade Seeger då. Jag missade aldrig ett tillfälle att tala om det som hände i Vietnam, det var ett orättfärdigt krig, och vi fick till slut till en väldigt stark antikrigsrörelse också i USA.

I demonstrationerna sjöngs Seegers vietnamsånger som Waist deep in the big muddy om hur USA kört fast i leran i de vietnamesiska djunglerna, och Bring ’em home, om att världen (läs: USA) behöver lärare, böcker och skolor och några allmänna uppföranderegler att hålla sig till och att det bästa sättet att stödja ”våra grabbar i Vietnam” är att ta hem dem.

Med tiden fick Seeger till och med ett eget tv-program, Rainbow Quest, som 1965-1966 sände 39 program över en liten i huvudsak spanskspråkig tv-kanal i New York med omnejd.

Kommunistkontakterna, svartlistningen och det helhjärtade Vietnamengagemanget gjorde att Seeger fortfarande var ett kontroversiellt namn. Men programmet kunde presentera flera stora namn som ställde upp i solidaritet med honom: Johnny Cash och June Carter från countryns legendariska Carter Family gästade Seeger i tv-studion, liksom Judy Collins, bluegrassveteranerna och sydstatarna The Stanley Brothers, Doc Watson och Tom Paxton (I give you the morning/Jag ger dig min morgon).

1974 spelade Seeger under en konsert i Uppsala in live-skivan If a revolution comes to my country och senare medverkade han också i en film där han framförde och förklarade Internationalen. Redan 1966 hade han engagerat sig i den då ytterst smala amerikanska miljörörelsen. Seeger och hustrun Toshi grundade The Hudson River Sloop Clearwater, ett projekt för att skydda Hudsonfloden i New York från industriutsläpp och nedbrytande miljöpåverkan.

Seeger åldrades och uppträdde mer sällan, men 2006 hamnade han återigen i rampljuset när Bruce Springsteen gav ut albumet We shall overcome: The Seeger sessions.

Det var också tillsammans med Springsteen som Seeger gjorde sitt sista stora framträdande. Det var den 18 januari 2009 och tillsammans med Springsteen sjöng den 90-årige Seeger This land is your land för nytillträdde presidenten Barack Obama. En sång som i första hand just Pete Seeger populariserat och gjort känd.

Seeger och Springsteen överraskade alla när de sjöng de tre verserna i sången som annars bara sjungs i radikala kretsar:

In the squares of the city, by the shadow of the steeple
By the relief office, I saw my people
As they stood hungry, I stod there whistling
(what was he whistling?)
”This land was made for you and me”
A great high wall there, that tried to stop me
And a great big sign there, that said ”private property​​​​​​​”
​​​​​​​But on the other side it didn't say nothing,
That side was made for you and me.

Pete Seeger förblev aktivist livet ut. Han avled i New York den 27 januari 2014. Han blev 95 år gammal.

7 låtar med Pete Seeger

Proletärens Janne Bengtsson har valt ut sju klipp med Pete Seeger som ni inte vill missa.

This land is your land (1993)

Pete Seeger sjunger Woody Guthries This land is your land tillsammans med Woodys son Arlo, Woodys barnbarn Cathy, Annie och Sarah Lee Guthrie och Seegers dotterson Tao plus ett rockband med flera Guthrie-släktingar. Platsen: The Wolf Trap i Washington i augusti 1993 där Seeger & Co med hjälp av en villig publik skapar gåshudskänsla.

Jacob’s ladder (1968)

Seeger sjunger på ett världsekumeniskt möte i Uppsala 1968. Det här är hela konserten, nästan 50 minuter lång och klart sevärd. Seeger uppfostrar vältaligt de församlade kyrkomännen och elva minuter in på konserten får han dem att gemensamt, och i stämmor, sjunga Jacob’s Ladder – med delvis ny Seegerskapad text. Kanske den mäktigaste körsången i Sverige någonsin. Seeger framför också Where have all the flowers gone, sången som inspirerades av några textrader i Michail Sjolochovs Stilla flyter Don.

If I had a hammer (1963)

Inför en entusiastisk publik i Melbourne, Australien 1963, sjunger Seeger sången som gjorde att han hamnade framför kommunistjägarna i senatorn Joe McCarthys House of Un-American Activities Committe.

Rainbow quest (1966)

Pete Seeger, då ännu svartlistad, får en radioshow på en liten kanal i New York. Andra artister ställer upp ocn visar sin solidaritet. Bland dem June Carter och Johnny Cash. Carters framträdande var särskilt viktigt – hon var en representant för Carter Family, och därmed i rakt nedstigande led idel ädel countryadel.

Bring ’em home (1970)

Pete Seeger protesterar mot Vietnamkriget och får med sig publiken på Johnny Cash’s tv-show. Bruce Springsteen framför av och till sången under sina konserter.

This land is your land (2009)

Seeger och Bruce Springsteen framför Capitolium i Washington i januari 2009. Barack Obama installeras som USA:s president och Seeger & Springsteen framför Woody Guthries sång, inklusive de av etablissemanget borttagna och förbjudna verserna.