Idag bor en fjärdedel av de unga vuxna i Stockholms län hemma. Lika
många bor osäkert med andrahandskontrakt eller flera kompisar
tillsammans.

 Förstahandskontrakt med besittningsskydd har endast hälften av de 180.000 unga vuxna som bor i länet.

Detta är resultatet av den undersökning Hyresgästföreningen låtit sin
boendeforskare Sven Bergenstråhle genomföra. Över 1.100 intervjuer har
gjorts.

Antalet som bor osäkert är säkert högre än vad hans rapport säger,
flyttar man runt blir man svår att nå för en sådan här undersökning.
Dessutom är med säkerhet en del boende inte ens skrivna i länet, de bor
otillåtet och måste vara osynliga för hyresvärden.

Vill ha hyresrätter

Det här är inte vad de flesta unga vuxna önskar, ungefär 40 procent
vill helst bo i egen hyresrätt och över 30 procent helst i bostadsrätt.
I Stockholms stad tycker 8 procent att mambo är bästa boendeformen och
lite fler menar det i övriga länet. Det är en ökning från motsvarande
undersökning år 2003 och speglar hur svårt det är att komma in på
bostadsmarknaden utan pengar.

För det handlar om pengar eftersom 55.000 av dem som lyckats ordna ett
boende är fattiga. De har mindre än 3.800 kronor i månaden att leva på
när boendet är betalt. En bättre men dyrare bostad går alltså inte att
klara.

Det är omöjligt att försöka göra motsvarande ekonomiska beräkning för
dem som fortfarande bor hemma, men välbärgade är inte många. Då hade
till och med en bostadsrätt varit inom räckhåll.

KompisBo

Det finns ett nystartat projekt i Botkyrka kommun i södra Storstockholm
som boendeforskaren inte nämner i sin undersökning. KompisBo erbjuder
ungdomar möjlighet att dela en tre eller fyrarummare där alla har
kontrakt på sitt rum och de gemensamma utrymmena. Hyran blir sammanlagt
något lägre än för hela lägenheten eftersom el ingår och ligger på
cirka 2000 kronor för varje ungdom. Villkoret är att ungdomarna har
lön, A-kassa eller studielån.

– Det senaste året har vi märkt att större lägenheter blivit trögare
att få uthyrda, säger Jan Lindgren som är marknadschef på
Botkyrkabyggen. Det här är bra för oss och bra för ungdomarna. Nu har
vi cirka 10 lägenheter uthyrda på detta sätt och skulle kunna hyra ut
minst 50.

Detta är ett bra initiativ, men kan naturligtvis inte göra något åt bostadsbristen i stort.

I länet har 100.000 bostadsrätter tillkommit sedan 1990 och samtidigt
har 40.000 hyresrätter försvunnit. Därigenom har ungdomar från
välbärgade familjer fått en ökad fördel på bostadsmarknaden. Sven
Bergenstråhle menar att i år har detta förstärkts sedan gåvoskatten
avskaffats.

Förra året bröts ändå trenden med ständiga utförsäljningar av
allmännyttans hyreslägenheter. En ny lag och Stockholm stads beslut att
stoppa försäljning av allmännyttan gjorde att år 2004 blev endast 500
sådana lägenheter omvandlade till bostadsrätt.

De privata värdarna fortsätter dock energiskt att tjäna miljoner på omvandlingar till bostadsrätt.

Behovet är stort

Forskaren anser att 31.000 bostäder fattas idag för att alla unga ska
få en egen lägenhet, år 2014 har antalet unga i länet ökat med cirka 30
procent och alltså krävs ännu fler nya bostäder i framtiden. Behovet är
stort men för att kunna efterfråga en egen bostad krävs ju också att
man har råd att betala den.

Drygt 90 procent av mamborna vill alltså flytta hemifrån men bara en
fjärdedel är säkra på att de skulle ha råd med det. Det är säkert en
realistisk tvekan eftersom idag mindre än hälften av de unga har ett
heltidsarbete, däremot ökar andelen med deltidsjobb jämfört med
tidigare undersökningar.

För borgerliga nationalekonomer är det självklart att bostadsbyggandet
skall styras av efterfrågan. Har man inte förmågan att betala finns
inte efterfrågan enligt dem och då ska det inte byggas.

Sven Bergenstråhle citerar ett par ekonomer som säger att
bostadsbristen är och alltid har varit en myt. Mer än hälften av
bostadsbeståndet är nämligen idag föremål för fri prissättning som
ägarlägenheter, skriver de och fortsätter ”På denna marknad finns det
alltså ingen brist annat än i teknisk mening”.

Sådan är kapitalismen.

LASSE SIMMONS

Proletären 44, 2005