– Att fackklubbarna fungerar är det viktiga. Det är där den verkliga medlemsdemokratin ligger. Fackföreningarna är så politiskt bundna i toppen, säger Kent Wahlberg. Det enda sättet är att bygga underifrån. Det är våra medlemmar som är vår styrka.

– Om alla vi arbetare spottar på kapitalismen samtidigt så drunknar den, inskjuter Markus Larsson. Han är maskinoperatör på Pågens och delar ordförandens syn på att det behövdes en förändring i klubben.

– Jag och två kamrater sökte upp den gamla styrelsen och vi erbjöd oss att starta en arbetsplatstidning, berättar Markus Larsson.

– Vi beslöt oss för att gå på årsmötet och där blev vi invalda. Ordförande som lämnade bara gick ut. Han hade samlat all makt hos sig själv. Vi ville öka det fackliga engagemanget och minska avståndet mellan facket och arbetarna.

– Den tidigare ordförande hade suttit i 25 år. Han hade träffat många överenskommelser med ägaren bara genom ett handslag, visar Kent Wahlberg.

– Men utan dokumentation så är det lätt för företaget att i efterhand plocka bort avtalen. Jag blev invald i styrelsen och ett år senare blev jag vald till ordförande. Jag är väl en sån där arbetare som aldrig kan hålla käften!

Den nya filsofin i fackklubben sammanfattas på de T-tröjor som de låtit trycka:

Det fackliga löftet
”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin och under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än den vi lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav.”

– Fackligt arbete är en ständig kamp mot försämringar och försvar för gamla överenskommelser, säger Kent Wahlberg.

– Folk här tänker rätt mycket på pengar. Vi menar att de ska se den fackliga kampen som en investering. Vi säger att har ni accepterat en lägre lön eller ett sämre avtal så är det kört.

Medan Kent Wahlberg rappt hoppar mellan olika exempel på strider mellan arbetarna och ledningen försöker jag hinna med att anteckna.
– Påskupproret, till exempel, säger han i förbifarten.

• Vänta, Påskupproret, vad är det för någonting?
Med entusiasm förklarar han.

– Det handlade om ersättningar för övertidsarbete på röda dagar. Företaget ville sänka ersättningen från 500 kr till 200 kr, alltså en sänkning med 300 kr. Men företagets övertidslistor stod tomma inför påskhelgen – arbetarna hade kollektivt valt att inte skriva upp sig. Och på många håll var listorna helt försvunna. Detta kom av ledningen att kallas för Påskupproret. Det var inte vi som uppviglade folk, även om det är en beskyllning som riktats mot oss. Från facket sade vi att vi kan inte tvinga någon att jobba. Företaget var tvunget att kalla till förhandling och den striden vann vi.

– Ledningen börjar lära sig att det inte är lönt att försöka köra över oss, de måste sätta sig ner och förhandla, säger Markus Larsson.

Medlemmarna är viktiga
För Kent Wahlberg och Markus Larsson är det medlemmarnas engagemang som är det viktiga. Påskupproret var till exempel en spontan aktion. Fackets roll blir då att stödja kampen på olika sätt. Informationsspridningen är oerhört viktig. Därför startades Vvi, livsmedelsarbetarnas egen tidning.

På tidningen Vvi:s framsida står det: ”Informationsbulletin för Livs arbetsplatsklubb vid Pågen”, ”Bagare vid alla linjer – förena er!”.

Varje nummer är fullspäckat med information till arbetarna om avtal, rättigheter på arbetsplatsen och när företagsledningen gjort bort sig så får de räkna med en känga av Vvi:s redaktör.

– De som dummar sig hamnar i tidningen direkt, säger Markus Larsson.

– Som när företagets nya drogpolicy krävde att arbetarna skulle drogtestas. Vid förhandlingarna sa vi att ni köper vår arbetskraft ett antal timmar varje vecka men ni köper inte våra kroppar.”Det gör vi visst”, var det en från ledniningen som sa, ”Vi köper er med hull och hår.”  Det var till och med så att övriga från ledningen skruvade på sig. Det fick han för i tidningen.

– Företagsledningen sprider rykten på fabriken. Och när ett rykte har gått tio varv härinne så blir det en sanning, fortsätter Kent Wahlberg. Med vår tidning kan vi direkt informera arbetarna på golvet om vad som faktiskt gäller.

Vvi utkommer sex gånger per år och delas ut i pausrummen på hela Pågen. Särskilt roligt att se är att det är så många av arbetarna som skriver insändare till tidningen.

Fackstugor
Något som fackklubben också börjat med är öpnna hus, så kallade fackstugor. Då har fackexpeditionen öppet och medlemmarna kan komma dit med frågor eller synpunkter. Och öppettiderna hålls över alla skiften.

– Om vi inte vet vad medlemmarna har för problem så kan vi inte heller lösa dem, säger Kent Wahlberg.

På vår rundvandring i Pågens fabrikslokaler syns inte många människor till. Pågen har på senare tid investerat stora summor i nya lokaler och maskiner. Sortering som tidigare sköttes av sex arbetare har idag ersatts med en robot med 14 armar. Långa raka linjer och maskiner i alla storlekar täcker den stora hallen. Här bakas och paketeras den populära Lingongrova för att sedan fraktas till resten av Sverige. Det är varor som ska säljas färska. Något som kanske gjort att Pågen inte som många andra skånska livsmedelsindustrier flyttat produktionen utomlands. I tidningen Veckans affärer listat Pågen som potentiell kandidat till utomlandsflytt. Men Kent Wahlberg är inte orolig.

– Ledningen är duktig på att sprida rykten. Det kan vara ett sätt att stärka sin position gentemot facket. Kapitalisterna hotar med att flytta utomlands och så lägger sig facket direkt. Jag har sett det så många gånger. Om jag får höra det hotet så säger jag – jamen flytta då, få se om ni menar allvar!

Det är en engagerad och erfaren man som talar. Hans engagemang har uppenbarligen spritt sig. Fackklubbens medlemsmöten är numera välbesökta. Annars är facket i Sverige ofta en klubb för inbördes beundran. De enda som kommer på mötena är styrelsen och några till. Pågens klubb är ett positivt undantag från de insomnade och toppstyrda fackliga organisationerna.

NILS LITTORIN
Proletären 11, 2006