Partiordförande Anders Carlssons tal till kongressen
Kamrater!
Kära kongressgäster!
Man kan inte påstå att vår femtonde kongress hålls i de ljusaste av tider, inte i världen och då rakt inte i Sverige.
Vi befinner oss i en politisk reaktionsperiod, i en lång och djup reaktionsperiod som inleddes redan för 25 år sedan och som rullat på sedan dess, faktiskt och dess-värre med oförminskad kraft.
Som alla historiska skeenden innehåller också denna reaktions-period strimmor av ljus. Allt är inte mörker. Det finns mottendenser. Så minns vi med välbehag den storartade segern i EMU-omröstningen 2003. För att bara nämna ett svenskt exempel.
Det finns också mer näraliggande och aktiva ljuskällor.
Som motståndskampen i det ockuperade Irak. Som betvingat USA-imperialismens förhoppningar om en snabb och enkel seger.
USA har kört fast i Irak. Liksom i Afghanistan. Vilket gör att George W Bush och hans krigsförbrytaranhang tvingats avstå från planerade angrepp mot ytterligare länder. Åtminstone så här långt och för tillfället.
Motståndskampen i Irak ger skydd åt Iran. Men också åt socialistiska länder som Kuba och Nordkorea.
Visst är detta en mottendens att ta fasta på och glädjas över. Imperialismen må befinna sig på furiös offensiv. Men den kan inte utplåna folkens motstånd.
Också vänsterutvecklingen i Latinamerika utgör ett glädjeämne. Det är en utveckling av skiftande karaktär och djup, med det socialistiska Kuba som lysande stjärna och med den bolivarianska revolutionen i Venezuela som kraftpaket.
Men också de mer försiktigt tassande länderna ingår i en utveckling där Latinamerika vägrar vara USA-imperialismens bakgård.
Vilket ger utvecklingen dess fulla betydelse. När Latinamerika vägrar vara bakgård, så krackelerar kapitalismens anspråk på globalt herravälde.
Det finns fler ljusglimtar. Många fler. Men den dominerande tendensen är ändå reaktion, är de kapitalistiska förhållandens expansion över världen och till varje vrå av mänskligt liv. Under namn av globalisering.
Jag vill alls inte verka pessimistisk och jag är inte pessimistisk. För att jag som marxist vet att historiska reaktionsperioder alltid avlöses av perioder av revolution och progressiv utveckling. Förr eller senare. Som lika alltid för människan ytterligare ett stycke mot det klasslösa samhälle som Marx kallade frihetens rike.
Det sker inte utan bakslag. Men bakslagen innebär inte att historien tar slut, vilket liberalerna försöker inbilla sig själva och andra. Revolutionen tar bara ett steg tillbaka. För att nästa gång återkomma klokare och bättre rustad.
Visst var socialismens sammanbrott i Sovjet och Östeuropa ett förfärligt nederlag. Men i nederlagen bor fröet till framtidens segrar. Om vi har förstånd att lära av dem.
Alltnog. Vi befinner oss i en reaktions-period. Vilket ger de politiska förutsättningar vi har att arbeta under. Vi skall givetvis ta till vara och låta oss inspireras av ljusglimtarna, men vi får inte göra dem större än vad de är, för då ritar vi en falsk karta för vårt arbete.
Jag är inte mannen att jämföra utvecklingen i Sverige med den i andra länder. Men det är heller inte nödvändigt.
Det avgörande för oss är att det har skett en dramatisk högerutveckling i Sverige sedan början av 1980-talet, en utveckling som hittills mött ett allt för svagt motstånd.
Det tjuriga EU-motståndet lyckades som sagt stoppa det tilltänkta medlemskapet i EMU. Vilket var och är utmärkt. Det gick inte att lura folket två gånger.
Men i övrigt har kapitalets organisationer och företrädare lyckats genomdriva nästan hela sitt hittillsvarande politiska program.
Som också på det nationella planet handlar om att utsträcka de kapitalistiska förhållandena till varje vrå av mänskligt liv.
Det är denna ambition som ligger bakom avregleringspolitiken och privatiseringspolitiken, det är den som är på väg att förvandla bostadsmarknaden till ett Klondyke för snikna fastighetsägare och skolan till en sorterande källa till profit. För att bara nämna några av många, många exempel.
Det handlar givetvis om klasskamp. Där vi på ena sidan har en klassmedveten borgarklass, samlad kring ett gemensamt politiskt program och kring en strategi för att driva igenom detta program, en strategi som har medlemskapet i EU som en av sina hörnpelare.
EU-domstolens utslag i Vaxholms-målet bär syn för sägen. Även i ett Sverige utanför EU hade Svenskt Näringsliv försökt få till stånd organiserad lönedumpning. Men med EU i ryggen blir det så mycket enklare för kapitalisterna.
På andra sidan har vi en desorganiserad arbetarklass, berövad all klassmässig ledning och framförallt berövad en strategi för att hävda sina intressen som klass.
När den reformistiska strategin havererade, och den har havererat bortom varje tvivel, så ersattes den inte av en revolutionär. För det var den revolutionära tanken och dess organisation för svag.
Istället fick vi det som nedlagda Arbetets sista chefredaktör Bo Bernhardsson kallade ”den rättvisa reträttens strategi”.
Socialdemokratin förklarade sig beredd att ge upp allt. Men återtåget skall inte ske under den nyliberala parollen ”allt genast”, utan lite gradvis och under mer ordnade former. Lite lagom. På socialdemokratiskt manér.
Men målet är detsamma. Kapitalismen skall åter få ett ohämmat utrymme, bortom det korta århundradets påtvingade kompromisser.
Detta ger det grundläggande dilemmat. Å ena sidan en ytterst klassmedveten och välorganiserad borgarklass. Å andra sidan en desorganiserad arbetarklass, utan strategi i kampen för ett samhälle bortom kapitalismen.
Detta grundläggande dilemma ger också ramarna för det politiska spelet. Som med Lenins ord utgör en avspegling av ”förhållandet mellan klasserna”.
Arbetarklassen finns inte företrädd i politiken. Annat än genom Kommunistiska Partiet och de begränsade insatser vi och en del andra tillsammans kan göra. Inte som klass betraktad och inte vad gäller sina grundläggande intressen. Som bara kan säkras genom att det kapitalistiska systemet röjs undan.
Det politiska spelet blir därvid ett spel mellan olika företrädare för borgarklassen. Där de politiska skillnaderna blir mindre ju mer ensidig klasskampen är.
Missförstå mig inte. Det är naturligtvis mycket bra att opinionsstödet för högerregeringen och dess djupt klassorättvisa politik rasar. Opinionsraset visar att högerns valseger inte vanns för att en majoritet står bakom högerns politik.
Men opinionsmätningar ändrar inte förhållandet mellan klasserna. Lika lite som val.
Givetvis måste högern kastas ut i valet 2010. För att högern gör ont värre. Men ett regeringsskifte påverkar inte ett politiskt skeende som har den ensidiga klasskampen som grundförutsättning. I alla fall inte mer än marginellt.
Det finns gradskillnader också i helvetet. Det är möjligt att en socialdemokratisk återkomst efter valet 2010 kommer att mildra åtminstone några av de värsta uttrycken för den nyliberala politiken.
Men nu befinner vi oss i en reaktionsperiod, i en period av ytterst ensidig klasskamp. Då säger erfarenheten att socialdemokratin efter en återkomst tar över och i vissa avseenden till och med skärper högerns politik.
Det ger ett mycket allvarligt läge. För även om borgarklassen redan fått igenom så gott som hela sitt hittillsvarande politiska program, så är borgarna inte tillfreds. Programmet byggs hela tiden på med nya punkter.
/…/
Mer långsiktigt finns två tydliga huvudstrategier, uppenbara redan genom högerregeringens politik.
En är att målmedvetet och dramatiskt öka inkomst- och klasskillnaderna. På det att arbetskraft som inte behövs i den reguljära kapitalistiska produktionen skall slussa över i en lågproduktiv tjänstesektor. För det krävs inte bara extremt låga löner i denna sektor utan också stimulans av efterfrågan. I form av skattesänkningar för och skattesubventioner till överklassen.
Det som är nytt och lite hårresande är att denna strategi inte verkställs i det fördolda. Utan öppet och uttalat.
”När Sverige blir rikare minskar samtidigt möjligheterna att undvika ett låglöneproletariat”, skrev tre så kallade forskare från kapitalistlobbyn Studieförbundet Näringsliv och Samhälle på DN-debatt så sent som i november.
Kan det sägas tydligare. För att de rikare skall bli rikare så måste de fattiga bli fattigare.
Jämlikheten kan slänga sig i väggen.
Att genomdriva denna politik kommer naturligtvis att ta sin tid. Men som framgår av svaret till motion 29, så anser partistyrelsen att vi redan nu i vår bör konfrontera denna politik. Genom att mot högerns önskade låglöneproletariat ställa en generell arbetstidsförkortning och en utbyggd offentlig sektor.
Det gäller att plantera tanken på en annan möjlighet. Varvid inte minst kravet på sex timmars arbetsdag är viktigt.
Den andra huvudstrategin är att på allvar sjösätta det andra steget i privatiseringen av den offentliga välfärden.
Så här långt har privatiseringspolitiken framförallt handlat om att privatisera driften. Under rop om ökad effektivitet. Men finansieringen har i allt väsentligt förblivit offentlig. Vilket de kapitalistiska vård- och skolföretagen förstått att utnyttja.
De gör profit av skattepengar.
I det långa loppet vill borgarklassen dock inte bidra till finansieringen av en offentlig välfärd som ger arbetaren och direktören lika rätt.
Därför talar nu liberala tanke-smedjor alltmer frekvent om att framtidens välfärd åtminstone till delar måste finansieras privat, faktiskt med medhåll från socialdemokratiska debattörer.
Hälften via det offentliga och hälften ur egen ficka eller via privata försäkringar.
Genomförs en sådan ordning, så slås den sista spiken i den sk välfärdsstatens likkista. För även om avtalsförsäkringar kommer att täcka upp för de flesta löntagare, mycket dyrare för arbetare än för direktörer, så är det alltid några som hamnar utanför. Varvid den lika rätten flyger all världens väg.
Detta kan tyckas som något av ett skräckscenario. Men det är ändå just detta som ligger i förlängningen av den klassmedvetna borgarklassens politik.
Det jag vill ha sagt är att vi efter drygt ett kvarts sekel av högerpolitik ännu inte sett botten på det liberala systemskiftet. Inte på långa vägar. Borgarklassen kommer inte att vara nöjd förrän den tagit tillbaka allt det som arbetarklassen tillkämpat sig. För att borgarklassen intressen står i oförsonlig motsättning till arbetarklassens intressen.
Det är detta som gör läget så allvarligt. När arbetarklassen inte bjuder motstånd, så blir borgarklassen hämningslös, faktiskt bortom allt förstånd.
Kapitalismen mådde faktiskt bättre under den revolutionära period som föregick den nuvarande reaktionsperioden. För att den tvangs lägga band på sin egen inneboende destruktivitet.
Men när egennyttan tar över försvinner förståndet.
Vad ställer då denna situation för krav på oss, på Kommunistiska Partiet. Hur skall vi formulera våra uppgifter?
Då måste vi för det första vara realistiska.
Jag vet att det finns kamrater som tycker att vi ibland framhåller vår egen litenhet för ofta och för mycket. Vilket det säkert finns fog för. Vi må vara ett litet parti. Men vi är också ett parti med stora ambitioner och stora visioner, vilket är minst lika viktigt att framhålla. Lite kaxighet skadar inte.
Men vi får inte kaxa oss bort från verkligheten. Vi kan och skall delta i alla utryck för motstånd mot högerpolitiken, där vi finns och har möjlighet; vi kan och skall rentav göra allt vad vi kan för att initiera och leda ett sådant motstånd.
Vi kan inte betrakta någon kamp som för liten eller inskränkt, för i en situation som präglas av uppgivenhet och passivitet, är den lilla kampen bättre än ingen kamp alls.
Men med detta sagt måste vi krasst konstatera att vårt politiska och organisatoriska inflytande inte räcker till att vända utvecklingen, hur gärna vi än skulle vilja göra det.
Vi måste hävda klasskampens väg som den enda möjliga, trots att det ibland kan kännas som ”hugg i dra, måtte det aldrig slut”. Men i insikt om att det idag är en i första hand propagandistisk linje, riktad till den mest medvetna delen av klassen.
Därunder måste vi framhålla att klasskamp är något mer och större än de mer dagliga skärmytslingarna mellan arbete och kapital, på enskilda arbetsplatser eller i enskilda frågor, de skärmytslingar som Marx kallade ”det eviga gerillakriget mot kapitalismens verkningar”.
Vår linje måste vara att påvisa arbetarklassens gemensamma intressen som samhällsklass och nödvändigheten av att hävda dessa intressen tillsammans, över fackliga, könsmässiga och etniska gränser.
Det här kanske låter väldigt allmänt, rentav flummigt, men är egentligen ytterligt konkret. Att hävda klasskampens linje får inte reduceras till mer eller mindre bombastiska kampuppmaningar. Utan det handlar också och framförallt om allsidig kommunistisk propaganda, om att blottlägga förutsättningarna för verklig klasskamp och om att för framtiden samla de mest medvetna kring den kommunistiska klasskampslinjen.
Som kommunistiskt parti har vi dubbla uppgifter. Vi har att efter bästa förmåga att företräda arbetare och vanligt folk. I stort som smått. Om vi inte gör det är vi inget arbetarparti.
Men vi har också att företräda klasskampens och socialismens idéer, som inte uppstår spontant i det eviga gerillakriget, utan som med Lenins ord måste tillföras utifrån. Genom det allsidiga kommunistiska arbetet.
För att använda en klassisk formulering handlar det om att förena arbetarrörelsen med socialismen.
Dessa uppgifter får under inga omständigheter ställas mot varandra. De måste förenas. Men från tid till annan måste vi prioritera. Varvid vi för närvarande måste prioritera det allsidiga kommunistiska arbetet. För att den spontana kampen är så outvecklad, nästan helt frånvarande, och för att vi inte har några som helst möjligheter att stampa fram spontan kamp, hur gärna vi än skulle vilja.
/…/
Ändå menar jag att de objektiva förutsättningarna talar för oss, om vi bara håller fast vid våra principer och inte viker för den antikommunistiska kampanjen.
Klimatfrågan är ett exempel som reser frågan om nödvändigheten att organisera samhället på ett annat, socialistiskt sätt.
När högern hävdar att ju rikare Sverige blir, desto fattigare måste några bli, så pekar det ut kapitalismen orimlighet.
När överklassen inte längre vill vara med och betala för den gemensamma välfärden, så reser det frågan om nödvändigheten av att göra sig av med överklassen, en gång för alla.
När fasta och trygga anställningar framställs som något oönskat, så reses frågan om kapitalismen är förenlig med rätten till arbete.
När statliga företag slumpas bort, för att staten inte skall äga företag, inte ens extremt lönsamma och samhällsviktiga företag, så ställs frågan om den kapitalistiska girigheten på sin spets, särskilt i ett Sverige där avregleringseländet bara gjort allt sämre för vanliga människor.
Detta är den socialistiska potentialen i den nuvarande utvecklingen. Socialismen är framförallt en förnekelse av kapitalismen, är folkflertalets vägran att leva vidare på det gamla, kapitalistiska sättet. Varvid en alltmer hämningslös kapitalism staplar alltfler förnekelseskäl på hög. Vilket vi bör ta fasta på.
/…/
Kamrater!
Jag började med att säga att vi befinner oss i en djup reaktionsperiod, faktiskt ännu utan att se botten i den.
Den internationella situationen är kanske något ljusare än för tre år sedan, inte minst tack vare motståndskampen i Irak. Men här hemma är situationen definitivt värre.
Att högerregeringen så här långt kommit undan utan nämnvärt motstånd är alarmerande.
Men vi skall inte låta oss slås ned av det.
Reaktionsperioder avlöses alltid av perioder av revolution och progressiv utveckling. Varvid vi skall komma ihåg att socialismen i sin tidigare historia upplevt en minst lika djup kris som den nuvarande.
Den inleddes efter Pariskommunens nederlag 1871 och slöt 1914 i de socialdemokratiska partiernas övergång till bourgeoisien. Med undantag bara för Lenins bolsjeviker och för det serbiska partiet.
Men tre år senare vände historiens dialektik blad, manad därtill av det imperialistiska krigets barbari. Vi fick den ryska revolutionen och därefter ett halvsekel präglat av revolution och progressiv utveckling.
Låt oss aldrig tvivla på historiens dialektik. Utan låt oss istället förbereda oss på att den snart nog åter vänder blad. Genom att på och genom denna vår femtonde kongress bygga partiet starkare – ideologiskt, politiskt och organisatoriskt.
Lyckas vi med det kan vi se framtidens an med tillförsikt. För att framtiden tillhör socialismen.
(Talet är något kortat av Proletärens redaktion)
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
Senaste artiklarna
Mest läst
- Mollies mamma: ”Jag vill att allt ska komma fram och att makthavarna ska stå till svars”
- Bojkotta Israel – här är produkterna du ska undvika
- Rekordmånga skriver under för Ebba Buschs avgång
- Falska fakturor och bonussystem – så lurade Bravida till sig skattemiljoner
- V sviker sitt eget strategidokument – för att bli regeringsdugliga