Kommunals krav på minst 860 kronor i månaden för 355000 medlemmar håller sig inom LO:s samordning medan de två lärarförbundens gemensamma krav handlar om betydligt större belopp. Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund kräver ”tydliga steg mot 10000 kronor mer i lön”.
Motparten är densamma det vill säga de offentliga arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Landsting. SKL:s förhandlingschef Ingela Garner Sundström (M) avvisar de lagda kraven som ”orealistiskt höga”.
Inte oväntat avfärdar hon Kommunals krav med motivering att det ”ligger för högt och mycket över industrins avtal”. Det beramade märke som före jul sattes av Stefan Löfvéns IF Metall ska för död och pina inte få överträffas. Industriförbundens avtal gav i genomsnitt en löneökning på ynka 2,6 procent över 12 månader.
Men hur sjutton ska lågavlönade kommunalare någonsin komma upp i vad som skulle kunna kallas hyggliga löner om inte de lyckas kämpa sig till mer i kronor och ören?
Om de i avtalsrörelse efter avtalsrörelse tvingas hålla sig till samma procentsatser som bättre betalda kamrater i andra yrken så kommer löneskillnaden över tid att öka till gap räknat i kronor och ören. Arbetare kan inte leva på procent, det kan bara ockrare.
Även om Kommunals krav framstår som minst sagt modest i förhållande till medlemmarnas löneläge, medellönen i år är 21650 kronor och stora grupper når inte ens upp till 20000 i månaden, så ger vi dem ett helhjärtat stöd i sitt brott mot industrins lönenedpressningsmärke.
Men då duger det inte att pruta på kraven. Ettårigt avtal som ger 860 kronor till alla är ett mål som torde kunna samla Kommunals medlemmar till strid. Bra också med det tydliga kravet på ytterligare minst 100 kronor i jämställdhetspott per heltidsanställd.
Vi noterar också att Kommunal för fram avtalskrav som att tidsbegränsade anställningar ska vara på högst tolv månader under en femårsperiod, sedan blir anställningen fast. Begränsning av delade turer, fler heltider mm.
Allt viktiga arbetarfrågor där den nyliberala trenden alldeles för länge tillåtits urholka arbetarrätten utan att fackföreningarna satt klackarna i marken.
Även om lärarfacken tydligt prioriterar lönefrågan så kräver de också ”en lärarvardag där arbetsbelastningen är rimlig”. Vad gäller de två lärarfacken, TCO-anslutna Lärarnas riksförbund och Saco-anslutna Lärarförbundet, så går deras gemensamma lönekrav betydligt utöver industrins märke.
I det avseendet är ansatsen välkommen.
Tanken att ett avtalsområde ska styra alla andra avtal är så långt man kan komma från den grundläggande idén bakom all fackliga organisering. Att varje arbetargrupp ska ta ut så mycket det bara går av de värden som skapats av arbetet. Industriavtalets så kallade märke är en perverterad nyliberal variant på det sämsta i svensk reformistisk klassamarbetstradition, är att gå arbetsköparnas ärenden.
”Lärare ska få mer än andra i löneökningar” skriver Lärarförbundet på sin hemsida. Medellönen per månad för gymnasielärare är 27500 kronor, för grundskollärare 26000 kronor och för förskollärare 23900 kronor.
Må så vara att lärarnas löneutveckling under lång tid varit sämre än jämförbara akademikers, som civilekonomer och systemvetare, men det finns andra akademiker som socionomer som haft en likande löneutveckling som lärarna. Nog finns här ett samband med förhärskande högervindar där urholkningen av skattebasen försvårar en hygglig löneutveckling för offentliganställda samtidigt som de privata företagen skär guld med täljkniv.
Vad har facken i den offentliga sektorn gjort för att resa spärr mot EU-anpassad nyliberalism? I grunden har varje yrkesgrupp och deras fackföreningar ett eget ansvar för löneutvecklingen.
I den mån som lärarfacken och Kommunal har för avsikt att ta strid för egna rejäla lönelyft så är det mer än välkommet.
