– Beskedet idag känns ungefär som när man väntat att en gammal släkting ska dö. Det är inte oväntat, men det är klart att det känns att bli arbetslös, säger Mikael Jofur, arbetare på Saab som för någon timme sedan nåddes av konkursbeskedet i radion.
– Det är skönt på ett sätt, för ovissheten har varit plågsam, replikerar arbetskamraten Kjell Sätterman.
Den bleka decembersolen letar sig in genom köksfönstret i det ljusa ombonade köket i Mikael Jofurs tvåa i Vargön. Här bor han i ett trevligt hyresområde på bekvämt bilavstånd från Saab:s fabrik i Stallbacka.
På vägen dit tillsammans med Kjell Sätterman har vi i Trollhättans norra utkanter passerat den imponerande bilfabriken. På utsidan syns inte ett spår av konkursen. Jo förresten, det finns inte en Saab på den imponerande uppställningsplatsen för nya bilar, inte heller på parkeringsplatsen för de anställda.
Men Kjell Sätterman vet att berätta.Inne i fabriken finns alla verktyg som skulle möjliggöra fortsatt drift. Där finns nya modeller att bygga som Kjell Sätterman, i likhet med de flesta Saabanställda med årtionden av erfarenhet från bilmarknaden, är övertygad om att de skulle sälja bra.
Hos arbetare och tjänstemän, som faktiskt ännu inte är uppsagda, finns kunskapen och viljan att producera bilar. Men ändå lär inga fler bilar med märket Saab se dagens ljus. Kruxet är att kapitalismens lagar har stoppat alla möjligheter till lösning.
Profitbegäret slår knut på sig själv när GM:s direktörer, bilskojaren Victor Muller, kinesiska storkapitalister, svenska underleverantörer i en salig röra inte kan komma överens. I bakgrunden ruvar den svenska staten, rent ekonomiskt fullt kapabel att gripa in och ta över driften. Men i total avsaknad av politisk vilja lämnas arbetarna på Saab i sticket. De 3200 anställda slängs ut i en obefintlig arbetsmarknad. Vet också att arbetslösheten i Trollhättan redan innan Saabs konkurs är 14 procent, bland den högsta i landet.
Snart ska de båda arbetskamraterna åka ner till fabriken, via telefon har de kallats till informationsmöte måndag eftermiddag. Mikael Jofur serverar uppiggande kaffe och julpepparkakor, slår sig ner vid bordet och återupptar samtalet om dagens avgörande händelse.
– Framförallt har det varit jobbigt att vara utan pengar, att inte veta när en får lön. December månad har varit en katastrof då jag tvingats vända på varje krona. Humöret påverkas, jag blir inte lika tålmodig. Man har nog inte varit den bästa pappan, funderar Mikael Jofur som varannan vecka har vårdnaden om den 10-åriga sonen.
– Men grabben har varit tålmodig. Ibland kommer frågan: Är det bra eller dåligt på Saab? Hans oro handlar om att jag kanske måste ta jobb någon annanstans. Hotet finns där att jag tvingas flytta, att vi bara ska ses varannan helg.
– Mina grabbar är stora, inflikar Kjell Sätterman. Den yngsta som bor hemma är 17 år och går industriprogrammet på Volvo Aero och han har full förståelse för att livet blir lite spartanskt. Den andra har jobb. De begriper vad det handlar om och helst vill de att en inte ska flytta härifrån.
– Men utan pendling blir det svårt att få jobb. Man måste vara beredd att pendla långt eller att flytta. Jag känner folk i Trollhättan som varit arbetslösa i många år. Vi två och många på Saab har ju inte heller de bästa utbildningarna.
Även om åren de varit ute i arbetslivet har präglats av hög arbetslöshet så har de ingen sådan erfarenhet sedan tidigare. Mikael Jofur som är utbildad möbelsnickare pekar inte utan stolthet på den gedigna byrån i hallen som han själv tillverkade på yrkesskolan. Men det fanns inga jobb i den branschen så han blev först modellsnickare och fick sedan jobb som personlig assistent och jobbade på en gruppbostad.
– Hade där inte varit så dåligt betalt hade jag aldrig börjat på Saab.
Från åren på Saab framhåller Mikael Jofur också just kontakten med arbetskamraterna som det viktiga.
– Arbetsuppgifterna är si så där. De människor av olika karaktär som jag lärt känna har varit det verkligt roliga. Därför har det aldrig varit tråkigt att åka till jobbet.
Kjell Sätterman beskriver sina 14 år på Saab som att åka berg och dalbana.
– Jag har varit med om allt och lite till. Från tider när de ökat personalstyrkan hur mycket som helst till att rationalisera bort nästan alla. Från full sysselsättning till total sysslolöshet. Åren på Saab har förstärkt min syn på kapitalismen och skruvat upp mitt motstånd mot vinstjakten.
– Särskilt tydligt har detta varit under åren då General Motors var ägare, inflikar Mikael Jofur.
– Då blev det en väldig kapitalistisk offensiv, en amerikanisering av företaget, målstyrt och standardiserat in i minsta detalj, säger Kjell Sätterman.
– Jag har alltid tagit på mig att lära upp nya. Det är roligt och utvecklande. Men när upplärningen standardiserats så att alla ska uppträda lika, då hoppade jag av.
År 2010, då Victor Muller tog över fabriken från GM som beslutat lägga ner Saab, beskriver de som optimismens år. Då fanns revanschlustan och det har aldrig varit roligare att jobba. Under denna tid var de direkt inblandade i att göra Saab 9:5 produktionsklar. Det fanns inga pengar så de fick tillverka sina egna verktyg.
– Vi slet med att få fram 9:5 som hämtades från Tyskland. Den blev också en kritikersuccé i pressen, säger Kjell Sätterman. Muller var djävligt bra på att ingjuta optimism i de anställda och vd Jan-Åke Jonsson med 30 år på Saab har alltid varit populär. Han var hyggligt känd på golvet och utan honom hade Muller aldrig blivit något.
– När produktionen satte igång på sommaren var det djävligt roligt. Hela hösten körde vi för fullt, minns Mikael Jofur.
– Det blev platt fall när linan stannade i april i år. De hade kört Saab med gasen i botten rätt in i bergväggen, säger Kjell Sätterman målande. Det fanns ingen substans i vad Muller sagt. Pengarna var slut, det fanns inget att betala leverantörerna med.
Sedan dess har Muller misslyckats i otaliga försök att först få med ryska och sedan kinesiska storkapitalister på banan. Kineserna har gått in med stora pengar och de erfarna Saab-arbetarna är övertygade om att det var den nya egentillverkade bottenplattan som lockade. Kanske kan kinesiska Youngman fortfarande köpa loss den?
– Det är den enskilda del som det går att dra in pengar på till konkursboet. Allt annat är pantsatt, till och med fastigheterna, säger Kjell Sätterman.
Men de menar också att med en regering som brytt sig så hade historien kunnat se annorlunda ut. Inte ett finger har högerregeringens lyft för att finna samhälleliga lösningar på Saabkrisen.
– Att utnyttja det gyllene tillfället att få en fabrik som kan utveckla bilar som är miljömässiga vore bäst för samhället, menar Kjell Sätterman.
– Att Victor Muller och Fredrik Reinfeldt inte vill diskutera lösningar bortom kapitalismen, det förstår jag men facket borde ha en annan syn på arbetet. Särskilt Metall, som aldrig sett bortom Muller och hans kapitalistiska försök till lösningar.
– Det har inte varit några större krav på regeringen, inflikar Mikael Jofur. Varken vår fackförening eller Trollhättans kommun, med förre metallordföranden Paul Åkerlund (S) som kommunalråd, har legat på regeringen. Trots att staden har flest arbetslösa i landet.
– Nonchalansen från regeringen som inte bryr sig om att deras medborgare inte har arbete. Det retar oss båda något fruktansvärt.
