Angreppet är tveklöst befogat. Moderaterna försöker drapera sig som ”det nya arbetarpartiet”, men bakom frasen om att ”det måste löna sig att arbeta” döljer sig en brutal omfördelningspolitik, som tar från de fattiga och ger till de rika.
Redan LO-rapportens sammanställning av hur moderaterna avser att finansiera sina omfattande skattesänkningar borde sända kalla kårar utefter varje arbetarrygg. Några exempel:
• Sjukförsäkringen – 12.450 miljoner kr
• Dyrare läkemedel – 2.500 miljoner kr
• Förtidspensioner – 4.300 miljoner kr
• Föräldraförsäkring m.m. – 5.833 miljoner kr
• A-kasseersättning – 4.000 miljoner kr
• Höjd avgift i a-kassan – 10.000 miljoner kr
• Slopat fackavgiftsavdrag – 4.400 miljoner kr
• Bostadsbidrag – 2.000 miljoner kr
• Sysselsättningsstöd m.m. – 9.400 miljoner kr
En del av dessa pengar kommer också den fattige till del via sänkt skatt, men enligt LO-rapporten är fördelningsprofilen likväl förfärande.
Så förlorar de med låga inkomster medan de med höga vinner; ungdomar och kvinnor förlorar, i synnerhet arbetarkvinnor, medan äldre män vinner, i synnerhet välbeställda män.
De allra värst drabbade finns bland de allra sämsta ställda. Så förlorar långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna nära 35.000 kr per år i inkomst, en sannskyldig katastrof för människor som redan lever på eller under marginalen.
Det är inget att snacka om! Det här handlar om klasspolitik, om att de rika vill roffa åt sig för egen del och ställa utan notan på de fattiga.
Samma gamla vanliga moderater, alltså.
Reinfeldt & Co påstår att denna orättvisans politik skall ge dynamiska effekter i form av fler jobb. Men det är rent nonsens. Det blir inte fler jobb genom att urgröpa en köpkraft som redan är för låg, det blir färre. Det är bättre villkor för de sämst ställda som ger fler jobb, ty de fattiga använder sina extrapengar till konsumtion. Vilket de rika inte gör.
Moderaternas chefsekonom Anders Borg avfärdar rapporten som en partsinlaga. Det är rent korkat i förhållande till det som rapporten faktiskt visar. Detta är bortom varje tvivel den faktiska konsekvensen av moderaternas politik, fastställd på stabil vetenskaplig grund.
Men ändå finns dessvärre ett korn av sanning i det som Borg säger. Ty om LO-ekonomerna gjort en motsvarande granskning av den socialdemokratiska politikens faktiska konsekvenser, så hade resultatet blivit detsamma. Så slog Sverige under 1990-talet världsrekord i ökade klassklyftor. Under socialdemokratiskt fögderi och med bistånd från LO. Men det talar LO-ekonomerna tyst om.
I denna tidning är vi svurna motståndare till moderaterna. Vi hatar högerpolitik. I alla dess former. Vilket kan vara värt att påminna om så här i valtider.
”Kasta inte bort din röst på svikare – efter valet får du bara högerpolitik som tack”, skrev vi kommunister på en affisch i kommunvalet 2002. Hårda ord, tyckte säkert många. Nog gör det skillnad om vi har ”rött” eller ”blått” styre i kommunen?
Nej, svarar Bengt Bergsmark i Kommunalarbetaren. I det senaste numret undersöker Bergsmark om det finns någon skillnad mellan ”röda” och ”blå” kommuner vad gäller barn- och äldreomsorg. Med resultatet att skillnaden är försumbar. En blå kommun (Ovanåker) satsar mest på barnomsorg medan en röd (Upplands Väsby) satsar minst. Medan det är tvärtom vad gäller äldreomsorg. Röda Kiruna i topp och blåa Valdemarsvik i botten.
Genomsnittligt är skillnaden som sagt närmast försumbar. Med ett litet plus för det Bergsmark kallar röda kommuner (s+v). Och med ett minus för det han kallar rödgröna (s+v+mp). Och med blå kommuner mitt emellan.
Det är helt enkelt högerpolitik som gäller över hela linjen.
Vad skall vi då dra för slutsatser av detta?
lEn första är att moderaternas råa klasspolitik måste avvisas. Utan att någon för den sakens skull skall hysa minsta illusion om att politiken blir så värst mycket annorlunda med en socialdemokratisk regering.
lEn andra är att det EU-dikterade budgetslaveriet i det närmaste helt utplånat de partipolitiska skillnaderna i kommunpolitiken. Röd eller blå spelar ingen roll när det är budgeten som styr.
Om man nu inte väljer ett parti som vägrar låta sig styras av EU och som manar till uppror mot budgetslaveri och högerpolitik. Det kanske inte gör skillnad med en gång. Men någonstans måste man börja.
Så varför inte redan nu i höst. Genom att välja Kommunistiska Partiet, ett parti som inte sviker.
Proletären 13, 2006
