Som en parafras på det feodala kungörandet av en konungs död är slutsatsen träffande angående resultatet av de avbrutna förhandlingarna. Utan tvekan går kapitalisterna stärkta ur processen.
Följaktligen är det Wanja Lundby Wedin och Mari-Anne Krantz, ordföranden i LO respektive PTK som öppet beklagar att förhandlingarna inte fullföljdes.
– Svenskt Näringsliv agerar ansvarslöst, i en ekonomisk kris behövs samförstånd och stabilitet, kommenterade en besviken Wanja Lundby-Wedin.
Vi är alltså inte tillbaka på ruta ett, vilket kan låta underligt mot bakgrund att förhandlingarna om ett nytt huvudavtal som ska ersätta det korporativa Saltsjöbadsavtalet inleddes på initiativ av Svenskt Näringsliv, den organisation som alltså avbröt förhandlingarna.
Låt oss kortfattat skärskåda bakgrunden som torde vara väl känd av denna tidnings läsare. Under efterkrigstiden har svensk arbetsrätt vilat på tre fundament: Saltsjöbadsavtalet från 1938, Kollektivavtalslagen från 1928, och den socialdemokratiska princippolitiken om största möjliga klass-
samarbete mellan fackföreningar, kapitalister och staten. Ett korporativt system.
I praktiken ställdes arbetarklassen helt utan inflytande då strejkrätten nästan utraderades. Makten över arbetsrätt och avtal lades i stor utsträckning på de centrala parterna, monopolkapitalets SAF och löntagarsidans LO-TCO-Saco. LO-ledningens position inom den fackliga arbetarrörelsen var stark.
För cirka tjugo år sedan bröt kapitalisterna ensidigt detta samspel. Stärkta av nyliberalismens segertåg, EU-anslutningen och realsocialismens fall skrotade kapitalisterna SAF. Sade upp korporativismen, dvs nästan alla samarbetsavtal mellan de centrala parterna och staten liksom de centrala löneavtalen.
Kvar blev för kapitalet viktiga institutioner som Arbetsdomstolen och grundläggande avtal med Saltsjöbadsavtalet i botten. Förbundsavtal blev modellen, med det arbetarfientliga Industriavtalet som norm. Kapitalisternas uttalade målsättning var att individualisera relationen arbete – kapital. Vid sekelskiftet skapades den nya kapitalistiska huvudorganisationen Svenskt Näringsliv.
LO ställdes off side och kunde i praktiken inte bjuda något motstånd mot utvecklingen. Över tid har LO–TCO–Sacos roll marginaliserats ytterligare.
Förra året var tiden mogen för Svenskt Näringsliv att ta initiativ till förhandlingar om ett nytt huvudavtal att ersätta Saltsjöbadsavtalet. Stärkta av högerkrafternas segertåg och inte minst kapitalets framgångar efter Vaxholmskonflikten och EU-domstolens dom i Lavalmålet såg kapitalet nu chansen att ytterligare flytta fram sina positioner.
Två frågor stod högst på Svenskt Näringslivs önskelista:
• Kraftiga förändringar i Las. Av de många lagar och regler som tillkom som en följd av arbetarklassens självständiga kamp i 1970-talets strejkvåg är Lagen om anställningsskydd den som mest inskränker kapitalets klassherravälde på arbetsplatserna. Uttryckt i den gamla kapitalistiska devisen ”att leda och fördela arbetet, fritt anställa och avskeda personal”.
• Kraftiga inskränkningar i strejkrätten.
Trots detta uppenbara syfte ställde LO och TCO, genom sitt underorgan Privattjänstemannakartellen PTK, mycket villigt upp på förhandlingarna. Den enda hållbara motiveringen att förhandla torde vara de fackliga centralorganisationernas önskan att åter spela just den centrala rollen i spelet mellan arbete och kapital. Någon möjlighet att vinna ökat inflytande för medlemmarna på sina arbetsplatser fanns över huvud taget inte i sikte.
Dessa sorgesamma förhandlingar resulterade i ett förslag till nytt huvudavtal från LO-PTK (se vidstående artikel) som till sitt innehåll är en tröstlös radda av uppgivna positioner.
Men detta räckte inte för Svenskt Näringsliv som först presenterade sitt motförslag och kort därefter utan förvarning bröt de pågående förhandlingarna.
I Svenskt Näringslivs förslag till huvudavtal avskaffades i princip dagens anställningsskydd. Arbetsköparen skulle ges rätten att fritt bestämma vem som avskedas vid arbetsbrist. Förslaget innehöll också kraftiga inskränkningar i rätten till sympatiåtgärder, regler om proportionalitet för stridsåtgärder och förbud mot stridsåtgärder mot företag där facket saknar medlemmar.
Trots att ett avtal med detta innehåll skulle ge arbetsköparna en nästan diktatorisk makt över anställningsfrågor och strejkrätt så vill de fackliga organisationerna fortsätta förhandla. Uppenbarligen beredda att ge upp ännu fler viktiga positioner.
Givetvis fanns det från LO-PTK ett mått av motstånd mot Svenskt Näringslivs förslag till huvudavtal. Annars hade inte förhandlingarna avblåsts. Men mot bakgrund av de fackliga ledarnas tydliga trängtan efter ett nytt huvudavtal så lär den kapitalistiska krisen vara den faktor som främst satte käppar i hjulet för huvudavtalet.
Att i en situation med massiva varsel luckra upp Las blev för mycket också för klassamarbetsvännerna i ledningen för LO och PTK. Återstår att se hur Svenskt Näringsliv drar nytta av den tydliga viljan till klassförräderi som dessa sorgliga fackliga figurer uppvisat.
LARS ROTHELIUS
Proletären nr 12, 2009
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
