I klimatfrågan spelar USA i en egen division. Tillsammans med Kanada står landet för ungefär en femtedel av världens totala utsläpp av växthusgaser. Enligt FN:s klimatpanel IPCC släpper genomsnittsamerikanen ut över 26 ton koldioxidekvivalenter per år.
Ändå har världens enda supermakt konsekvent blockerat FN:s ansträngningar att ta itu med den globala uppvärmningen. USA vägrar fortfarande att ratificera Kyotoprokollet från 1997. Bushadministrationen erkände överhuvudtaget inte klimatfrågan som ett problem.
Barack Obama har utlovat en kursändring men än så länge har inte mycket hänt. Den amerikanska senaten hinner inte ens komma till skott och besluta om amerikanska utsläppsminskningar innan det stora klimatmötet i Köpenhamn i december i år.
Bakom den tröga beslutsviljan i senaten gömmer sig mäktiga lobbygrupper från olje- och kolindustrin. Oljebolagens grepp över amerikansk politik är välbekant. På delstatsnivå har även kolbolagen ett stort inflytande.
Opinionen har svängt
Det är inte allmänheten i USA som sätter sig på tvären. Opinionsundersökningar visar tvärtom på en svängning klimatfrågan. Med orkanen Katrina och skogsbränderna i Kalifornien har även det amerikanska folket drabbats av klimatförändringarna.
USA motiverar sin inställning med att länder som Kina och Indien också måste lova att minska sina utsläpp. Kinas totala utsläpp är i dag i nivå med USA:s men omräknat per capita släpper genomsnittskinesen endast ut omkring fem koldioxidekvivalenter per år.
På mötet i New York lovade Kina att göra betydande utsläppsminskningar fram till år 2020. Även om den kinesiska presidenten Hu Jintao inte gjorde några preciseringar var han ändå betydligt mer konkret än sin amerikanske kollega.
EU har ensidigt lovat 20 procentiga utsläppsreduceringar fram till 2020. Om andra följer efter erbjuder sig unionen att sträcka sig till 30 procent. Inför det svenska ordförandeskapet har den borgerliga regeringen sagt sig vilja minska utsläppen med 40 procent till 2020.
Problemet flyttas
Allt detta kan låta vackert. Men såväl EU som Sverige avser att fylla en stor del av sin kvot genom att tillgodoräkna sig ut-släppsminskningar i tredje världen inom systemet för handel med utsläppsrätter. En tredjedel av de svenska utsläppsreduceringarna ska ske på detta vis.
Till New York-mötets få glädjepunkter hörde att Japans nye premiärminister Yukio Hatoyama lovade att skära ned landets utsläpp med 25 procent till 2020. Japan liksom EU släpper ut ungefär elva ton koldioxidekvivalenter per capita och år. Det är dubbelt så mycket som genomsnitts-kinesen men hälften så mycket som genomsnittsamerikanen.
USA:s hårdnackade inställning riskerar leda till att det avgörande klimatmötet i Köpenhamn i december havererar. FN-chefen Ban Ki-Moon menade i sitt inledningstal i New York att ett sådant resultat vore ”moraliskt oförlåtligt”. Förberedelserna fortsätter nu i Bangkok.
– Med ett starkt avtal i Köpenhamn har mänskligheten kontroll över sitt öde, om inte kan vi förlora den möjligheten för all framtid. Vi är för nära ett avtal för att förlora nu, säger klimatkonventionens generalsekreterare Yvo de Boer till Dagens Eko.
JOHAN WIMAN
Proletären nr 40, 2009
