Med pannan i djupa veck sällar sig Fredrik Reinfeldt till den enformiga kör som sjunger om höjd pensionsålder. Av påstådd nödvändighet. Men som vanligt måste Reinfeldt vara värst. En höjning till ynka 67 år, som fegisen Mona Sahlin föreslog för några år sedan, duger inte enligt Reinfeldt. Så bankar han till med att vi framtiden måste jobba till åtminstone 75 års ålder. Med omskolning mitt i livet för dem som inte orkar med.
Vad byggnadsarbetaren och undersköterskan skall omskola sig till berättar inte Reinfeldts saga.
Detta med höjd pensionsålder har under 2000-talet utvecklats till ett politiskt axiom, mässat av politiker av alla kulörer och av självaste Pensionsmyndigheten, som i de årliga pensionsbeskeden numera skriver in hur länge var och en av oss måste jobba för att kunna leva anständigt som pensionärer.
Samstämmigheten i utropet skall ge ett intryck av sanning och relevans, men bortom det självklara, att medellivslängden stiger, finns skvatt ingenting. Axiomet är en bluff.
Låt oss börja med det självklara. Visst är det sant att ålderspyramiden i Sverige blir alltmer topptung. För femtio år sedan blev bara drygt halva befolkningen 65 år. Idag hinner ungefär lika många med att fylla 80 år. Andelen pensionärer har blivit fler. Hur gamla vi blir i framtiden återstår att se, men låt oss utgår från att vi blir äldre än idag och att andelen pensionärer därför kommer att stiga ytterligare.
Dessbättre finns såväl statistik som prognoser över detta. Så har andelen personer fyllda 65 år stigit från 12 procent av befolkningen 1960 till 19 procent idag. Enligt Statistiska Centralbyråns prognoser kommer andelen att stiga ytterligare framöver, till 21,3 procent 2020 och 23,6 procent 2050.
Det är detta som ligger bakom propåerna om höjd pensionsålder. Med alltfler pensionärer som andel av befolkningen blir bördan för tung för dem som arbetar, påstås det.
Det hör då till pjäsen att det offentliga pensionssystemet bygger på överföring mellan generationerna, från dem som arbetar till dem som arbetat färdigt. De som arbetar betalar helt enkelt pensionerna via sina pensionsavgifter
Men påståendet om den tunga bördan är falsk matematik, framförallt för att det inte tar hänsyn till produktivitetsökningen i ekonomin.
Låt oss se. Enligt SCB:s prognos går det 38 pensionärer på 100 yrkesaktiva år 2020. Det betyder att 2,6 yrkesaktiva har att försörja en pensionär. 2050 ökar andelen pensionärer till 44 per 100 yrkesaktiva, vilket betyder att det då krävs 2,3 yrkesaktiva för att försörja en pensionär.
Till denna enkla matematik måste dock produktivitetsökningen läggas. Till det skall sägas att produktivitetsökningen i Sverige under de senaste 30 åren beräknas till i genomsnitt 2 procent per år. Vilket i sin tur betyder att de arbetande idag producerar nästan dubbelt så mycket i genomsnitt per person, som 1980.
Hur produktiviteten utvecklas i framtiden är svårt att sia om, men låt oss här utgå från Pensionsutredningens prognos om en produktivitetsökning på i genomsnitt 1,6 procent per år fram till 2050. Stämmer den prognosen kommer de yrkesaktiva återigen att fördubbla sin genomsnittliga produktion, vilket ger helt andra siffror än de ovan. Försörjningsbördan minskar istället för att öka. I reda siffror handlar det om att 3,5 yrkesaktiva betalar en pensionär 2020 och att hela 4,7 yrkesaktiva har att dela på försörjningen av en pensionär år 2050.
Vi ber om ursäkt för de många siffrorna, men de behövs för att ge perspektiv på vad detta handlar om. Kraven på höjd pensionsålder handlar inom nödvändighet, som Reinfeldt och hela kopplet av bluffmakare påstår, utan bara om fördelning. Kapitalägarna vill lägga beslag på produktivitetsökningen för egen del, varför den helt sonika utesluts ur pensionsberäkningarna. Arbetets frukter skall inte komma de arbetande till del och då rakt inte ges till pensionärer, som helst skall stappla fram på arbetsplatserna tills de stupar och i vart fall så länge rollatorn bär.
Hela det nya pensionssystemet bygger på denna bluff. Det fanns inga skäl att avskaffa ATP, andra än kapitalets krav på att få behålla produktionsöverskottet för egen del, ett krav som det politiska etablissemanget villigt expedierade. Idag finns det inga skäl att höja pensionsåldern, andra än kapitalets krav att pressa sina kostnader.
I intervjun med Dagens Nyheter (7/2), där Reinfeldt tillkännager sitt krav på höjd pensionsålder, medges detta mellan raderna.
”Detta sker dessutom i en tid då den globala världsekonomin förändras”, säger Reinfeldt. ”De länder som vi möter i öppen konkurrens har inte våra välfärdsambitioner. Dessa länder lägger inte in skatter och avgifter på produktion för att finansiera stora pensionssystem och välfärdslösningar. Och då blir frågan: håller vår ekvation?”
Kan det sägas tydligare? Ett pensionssystem som ger människor rätt till en trygg ålderdom med möjlighet att ägna sig åt annat än yrkesarbete, medan livskrafterna ännu är i behåll, ryms inte inom en allt girigare kapitalism. Människorna får stå tillbaka när kapitalismen kräver allt.
För helhetens skull skall sägas att det finns fler skäl att säga nej till höjd pensionsålder, som att ge ungdomen chans på arbetsmarknaden. Det är en absurditet att kräva att 70-åringar med utslita kroppar och trötta själar skall stappla omkring på arbetsplatserna samtidigt som ungdomsarbetslösheten slår ständigt nya rekord. Det enda rimliga är att göra tvärtom: Ge ungdomen chans genom att sänka pensionsåldern!
Den saken får vi dock återkomma till. Det avgörande i förhållande till Reinfeldts morbida utspel är att det bygger på en bluff. Ett allt rikare Sverige har utan vidare råd att låta människor gå i pension med hälsan och livsandarna i behåll, för att njuta av livet såsom de själva vill ha det. Det är bara en fråga om vilket samhälle vi vill han. Skall vi hålla till god med livslångt tvångsarbete? Eller skall vi slåss för ett samhälle som bejakar människan och livet?
